Genom införande av rättshjälpslagen (1973) ökade
enskilda människors möjligheter att få statligt ekonomiskt
stöd i olika rättsliga angelägenheter.
Tanken bakom lagen var att oavsett om det handlade om
ett ärende som skulle avgöras av domstol eller
förvaltningsmyndighet eller om det enbart handlade om
juridisk rådgivning skulle rättshjälp ges, så att inte någon av
ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att ta till vara sina
rättsliga intressen. Den som sökte rättshjälp skulle
emellertid bidra till kostnaderna efter förmåga.
Att samhällets kostnader för rättshjälpen har blivit allt
högre konstateras också i årets budgetproposition. Frågan
är om den allmänna rättshjälpen fördelas på ett för de
rättssökande rimligt sätt. En viss typ av juridiska ärenden
och mål synes vara överrepresenterade enligt statistik från
rättshjälpsmyndigheten.
Det tycks t ex som om allmän rättshjälp i stor
utsträckning ges för skadeståndsärenden av ganska ringa
grad. Däremot beviljas ytterst få allmän rättshjälp i t ex
socialförsäkringsärenden. Förmodligen beror detta
förhållande till en del på att en person som skulle vilja driva
en förvaltningsprocess inte har klart för sig möjligheten till
rättshjälp för advokatkostnader. I stället avstår man från att
driva sina rättsliga angelägenheter. Det kan gälla personer
med olika funktionshinder, som t ex är mycket beroende av
ersättningar från socialförsäkringen, men som får avslag på
ansökan men ändå drar sig för att driva en
förvaltningsrättslig process, därför att kostnaderna för
juridiska ombud är för höga.
1988 beslutades om en ändring av rättshjälpslagen,
genom att möjligheten att söka rättshjälp i bl a
patientskadeärenden gavs. Lagen talar i detta fall om att
''särskild hänsyn skall tas till den rättssökandes personliga
förhållanden'' (8 a § RHL). Det innebär emellertid inte att
personer med funktionshinder som vill ha hjälp med att
driva ett överklagande om t ex handikappersättning
automatiskt skulle kunna falla under denna paragraf. Idag
görs en bedömning i enskilda fall, där man från
rättshjälpsmyndighetens sida kan ta hänsyn till den
sökandes personliga förhållanden och eventuellt
förekommande handikapp, men en sådan bedömning är
inte obligatorisk enligt lagen.
Jag anser att en effektivare tillämpning av
rättshjälpslagen är nödvändig. Lagen ska ge tydliga
riktlinjer till stöd för bedömning av vilka situationer och
behov som ska prioriteras. Den sökande får härigenom
anvisningar om i vilka fall möjlighet till rättshjälp erbjuds.
Många gånger är de rättsliga angelägenheterna av sådan art
att de har betydelse för hela ens livssituation. Som exempel
kan nämnas de som för att uppnå en skälig levnadsnivå är
beroende av ersättning via socialförsäkringarna.
Detta har också beskrivits av Handikapputredningen i
betänkande SOU 1991:46.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) att det för människor med
funktionshinder blir lättare att få rättshjälp hos
förvaltningsdomstol i angelägenhet som rör
socialförsäkringsförmåner, bistånd enligt socialtjänstlagen
eller omsorgslagen.
Stockholm den 25 januari 1993
Ingrid Näslund (kds)