Genom införande av rättshjälpslagen (1973) ökade
enskilda människors möjligheter att få statligt ekonomiskt
stöd i olika rättsliga angelägenheter.
Tanken bakom lagen var att oavsett om det handlade om
ett ärende som skulle avgöras av domstol eller
förvaltningsmyndighet eller om det enbart handlade om
juridisk rådgivning skulle rättshjälp ges, så att inte någon av
ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att ta till vara sina
rättsliga intressen. Den som sökte rättshjälp skulle
emellertid bidra till kostnaderna efter förmåga.
Att samhällets kostnader för rättshjälpen har blivit allt
högre konstateras också i årets budgetproposition. Frågan
är om den allmänna rättshjälpen fördelas på ett för de
rättssökande rimligt sätt. En viss typ av juridiska ärenden
och mål synes vara överrepresenterade enligt statistik från
rättshjälpsmyndigheten.
Det tycks t.ex. som om allmän rättshjälp i mycket stor
utsträckning ges för skadeståndsärenden av ganska ringa
grad. Däremot beviljas ytterst få allmän rättshjälp i t.ex.
socialförsäkringsärenden. Förmodligen beror detta
förhållande till en del på att en person som skulle vilja driva
en förvaltningsprocess inte har klart för sig möjligheten till
rättshjälp för advokatkostnader. I stället avstår man från att
driva sina rättsliga angelägenheter. Det kan gälla personer
med olika funktionshinder, som t.ex. är mycket beroende
av ersättningar från socialförsäkringen, som får avslag på
ansökan men ändå drar sig för att driva en
förvaltningsrättslig process, därför att kostnaderna för
juridiska ombud är för höga.
1988 beslutades om en ändring av rättshjälpslagen
genom att möjligheten att söka rättshjälp i bl.a.
patientskadeärenden gavs. Lagen talar i detta fall om att
''särskild hänsyn ska tas till den rättssökandes personliga
förhållanden'' (8 a § RHL). Det innebär emellertid inte att
personer med funktionshinder som vill ha hjälp med att
driva ett överklagande om t.ex. handikappersättning
automatiskt skulle kunna falla under denna paragraf. I dag
görs en bedömning i enskilda fall där man från
rättshjälpsmyndighetens sida kan ta hänsyn till den
sökandes personliga förhållanden och eventuellt
förekommande handikapp, men en sådan bedömning är
inte obligatorisk enligt lagen.
Vi anser att en effektivisering av tillämpningen av
rättshjälpslagen måste innebära en prioritering av rättsliga
ärenden och vilka personliga förhållanden som ska vara
avgörande för om en person kan få allmän rättshjälp. Lagen
bör därför förtydligas genom en bestämmelse om detta.
Lagen måste ge tydliga riktlinjer till stöd för bedömning av
vilka situationer och behov som ska prioriteras. En sådan
bestämmelse bör vidare ge närmare anvisningar om i vilka
fall den sökande kan ha befogat intresse av att driva sina
rättsliga angelägenheter. Många gånger är de rättsliga
angelägenheterna av sådan art att de har betydelse för hela
ens livssituation. Som exempel kan nämnas de som för att
uppnå en skälig levnadsnivå är beroende av ersättning via
socialförsäkringarna.
Detta har också beskrivits av Handikapputredningen i
betänkande SOU 1991:46.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen ändrar rättshjälpslagen (1972:429) så att det
för människor med funktionshinder blir lättare att få
rättshjälp hos förvaltningsdomstol i angelägenhet som rör
socialförsäkringsförmåner, bistånd enligt socialtjänstlagen
eller omsorgslagen.
Stockholm den 26 januari 1993
Marianne Jönsson (c)
Gunhild Bolander (c)