Regeringsförslaget i prop. 1992/93:142 om ändring i
narkotikastrafflagen innebär att straffet för eget bruk av
narkotika höjs från böter till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Som skäl för att höja straffet för eget bruk av narkotika
framförs att narkotika är ett av samhällets allvarligaste
problem, samhället måste markera allvaret i bruket av
narkotika, tvångsmedel krävs för en effektiv bekämpning
av eget bruk av narkotika, tvångsvård måste kunna sättas
in, innehav och bruk bör ha samma straffskalor
Tillgängliga fakta pekar på narkotikamissbruket som ett
relativt sett, begränsat problem. Missbruket tycks inte gå
ned i åldrarna, en liten andel av dem som prövar narkotika
hamnar i ett tungt missbruk, det tunga missbruket förefaller
i huvudsak ha begränsats till grupper av redan
marginaliserade kriminella och alkoholmissbrukare.
Brottsutvecklingen förklaras i sina huvuddrag inte av
narkotikamissbruket, och narkotikan kräver betydligt färre
liv än t.ex. alkoholen, trafiken eller självmorden. Utan att
förringa narkotikamissbrukets skador, måste de
straffrättsliga åtgärderna stå i proportion till problemet och
till insatser mot andra problem i samhället.
Även om narkotikamissbruket betraktas som ett av
samhällets allvarligaste problem uppstår frågan om detta
allvar skall införa fängelse i straffskalan för eget bruk.
Tidigare har i Sverige kriminalisering av eget bruk avvisats
med hänvisning till ''det principiellt oriktiga i att
straffbelägga en handling som riktade sig mot den egna
personen''.
En rad andra länder har valt en annan utväg än den som
görs i propositionen. Själva bruket är inte ens kriminaliserat
i de flesta länder. I EG:s största land, Tyskland, förväntas
nu författningsdomstolen ta upp frågan om
grundlagenligheten av kriminalisering av eget bruk. Inte
heller de narkotikakonventioner Sverige undertecknat
kräver någon kriminalisering av eget bruk. Det är
förvånande att lagstiftningen i Europa inte beaktas.
Tillfälligt bruk av narkotika är vanligast bland unga
människor. Det krävs synnerliga skäl för att döma 15--17-
åringar till fängelse och särskilda skäl för 18--20-åringar.
Problemet med fängelse för unga lagöverträdare kan nu
möjligen undvikas, då huvudregeln, enligt propositionen
alltjämt bör vara att eget bruk skall bestraffas med böter,
dock med reservation för vissa preparat och för upprepat
bruk. Skälet till den uteblivna verkan av endast böter i
straffskalan anges vara att det inte varit möjligt att tillgripa
straffprocessuella tvångsmedel för att bevisa eget bruk.
Att sådan straffprocessuella medel skulle behövas i
avskräckande syfte har dock varken visats eller gjorts
troligt. Det kan t.ex. framhållas att bruket av narkotika
minskade bland ungdom under det narkotikapolitiskt
relativt sett liberala 70-talet.
Om nu behovet av straffprocessuella medel inte kan
berättigas genom hänvisning till avskräckande effekter, kan
det möjligen legitimeras genom behovet av vård. Genom
tvångsmedel som kroppsbesiktning och kroppsvisitation
kan bruk fastställas, vilket får berättiga överlämnande till
särskild vård.
Fängelse i straffskalan för eget bruk för att kunna
tillgripa vård innebär vissa svårigheter. Förslaget medför
det att kriterierna för tvångsvård av narkotikamissbrukare
avsevärt utvidgas. Det rör sig här tydligen om fall utöver de
som fyller kriterierna för existerande tvångslagstiftning i
LVU och LVM. Enbart konstaterat bruk kommer nu att
kunna leda till intagning för tvångsvård. Resultaten av
tvångsvård av narkotikamissbrukare är av forskningen att
döma magra -- möjligen med undantag för vissa
metadonprogram. Det är också anmärkningsvärt att
berättiga straffskärpningen med vårdbehov i en situation
där anslagen till narkomanvård minskar från såväl statens
som kommunernas sida.
I förslag om ändring i brottsbalken m.m. (Prop.
1987/88:120) tar justitieministern klart avstånd från
föreställningen att fängelsestraffet skall bestämmas med
hänvisning till vårdbehov. Detta kommer till uttryck i
brottsbalkens 29 kapitel 1 paragraf, där de tidigare
individualpreventiva hänsynen fått ge vika för en
straffmätning baserad på brottets straffvärde.
Att fängelse skall införas i straffskalan för eget bruk av
narkotika berättigas ytterligare av ett juridisk-tekniskt
argument om att innehav och bruk inte bör ha skilda
straffskalor. Enligt regeringsformen är varje medborgare
gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt
ingrepp och mot kroppsvisitation, husrannsakan och dylika
intrång. Dessa rättigheter kan begränsas genom lag men får
aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som föranlett den. Skälen för höjning av
straffskalan har granskats och inte befunnits hållbara.
Ändamålet berättigar inte medlet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att avslå proposition 1992/93:142
om åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa
narkotikabrott.
Stockholm den 26 januari 1993
Hans Göran Franck (s)
Anita Johansson (s)