Preskriptionstider vid sexuella övergrepp på barn

I justitieutskottets betänkande 1991/92:JuU7
behandlades sexuella övergrepp mot barn m.m.
Propositionen syftade till att stärka skyddet för barn och
ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och
till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i
sexuella övergrepp mot barn. Det beslutades även om en
översyn av preskriptionsbestämmelserna, något vi hälsar
med största tillfredsställelse. Vi vill dock understryka vikten
av att man går utanför gängse regler och normer just när det
gäller preskriptionstider för brott begångna mot barn.

Det finns inget viktigare att värna om i ett rättssamhälle
än våra barn och ungdomar. Alla barn måste ges största
möjlighet att utvecklas till ett liv i lugn och harmoni. Detta
borde vara självklara fakta, men tyvärr vet vi alla att
verkligheten -- även i Sverige -- ibland är en helt annan.
Flertalet barn i vårt land har en i stort sett gynnsam
situation, särskilt om man ser det i ett globalt perspektiv.
Men det finns alltför många barn, som lever under mycket
svåra förhållanden.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn och
ungdomar vet vi att det förekommer i skrämmande stor
omfattning; ändå hävdas från många håll att mörkertalet är
stort. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) räknar med att på
varje polisanmält fall går cirka tio verkliga brott. I en
undersökning SAM 73--90, som riktade sig till 17-åringar i
Sverige, svarade 7 procent av flickorna och 3 procent av
pojkarna att de utsatts för allvarliga sexuella övergrepp.

Sexuella övergrepp mot barn är förtroendebrott där
kränkningen är större ju yngre barnet är. Skadan blir även
djupare och svårare ju närmare förövaren står sitt offer.
Vem kan barnet lita på, när det inte ens kan tro på och/eller
lita på sina allra närmaste? Barnet förlorar sin
grundtrygghet och förlorar även i de flesta fall tilliten och
därmed möjligheten till nära relationer -- först till
föräldrarna -- det gäller alla incestfall -- men senare i livet
förlorar de även oftast möjligheten att känna tillit och
trygghet i ett förhållande.

Många gånger är det först i sena tonåren eller ännu
senare, när dessa utsatta och utnyttjade barn träffat någon
de vill knyta nära och varaktiga relationer till, som det
verkliga traumat inträffar. Det finns oräkneliga fall, där
sexuella övergrepp mot ett barn inte kommit till kännedom
förrän 10 -- 20 år efteråt, och  vi har i dag hört vittnen
berätta att de burit på detta svåra ett helt långt, stört liv.

Mot bakgrund av att det ofta tar mycket lång tid för
dessa brottsoffer att kunna klargöra såväl för sig själva som
för andra att man har varit utsatt för ett allvarligt brott och
att barnet varit utan skuld till det skedda, anser vi att
preskriptionstiden måste förlängas osedvanligt länge. Bara
vetskapen om att någon lyssnar och tror på ens utsaga och
att man har en möjlighet att få upprättelse kan betyda
skillnaden mellan ett så småningom bra liv igen eller ett liv
i ständig vanmakt och ångest. Vi anser därför det vara
nödvändigt med ett helt nytt synsätt vad gäller
preskriptionstider i dessa fall. Minst 20 år bör kunna
komma ifråga.

Vi anser att preskriptionstiderna bör utredas, vilket
också är innebörden av ett enigt uttalande i denna fråga i
1991/92:JuU7.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förlängning av
preskriptionstiden när det gäller sexuella övergrepp mot
barn.

Stockholm den 26 januari 1993

Birgit Henriksson (m)

Karin Pilsäter (fp)

Marianne Jönsson (c)

Margateta Viklund (kds)

Margareta Israelsson (s)

Laila Strid-Jansson (nyd)

Ewa Zetterberg (v)