Slopande av påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård
Lider den som har begått brott av allvarlig psykisk
störning skall han enligt 31 kap 3 § brottsbalken överlämnas
till rättspsykiatrisk vård om påföljden bedöms inte kunna
stanna vid böter. Vid risk för återfall i allvarlig brottslighet
kan rätten besluta om särskild utskrivningsprövning.
Lagrummet fick sin nuvarande lydelse den 1 januari
1992. Dessförinnan hette påföljden överlämnande till sluten
psykiatrisk vård. De förändringar som har vidtagits är mer
av kosmetisk än av saklig karaktär. Ett år kan tyckas vara
en kort tid för utvärdering av en ny påföljd men de
erfarenheter som finns av överlämnande till sluten
psykiatrisk vård är i allt väsentligt fortfarande relevanta.
Överlämnande till sluten psykiatrisk/rättspsykiatrisk
vård är ett utslag av den så kallade behandlingstanken i dess
mest utrerade form. Behandlingstanken innebär att den
dömdes behov av vård och behandling är den centrala
faktorn vid straffets bestämmande. I ett sådant system är
utrymmet för hänsyn till samhällsskyddet begränsat.
Lagändringen den 1 januari 1992 har på intet sätt ändrat på
detta förhållande och det var heller inte att förvänta. Det
är fortfarande brottslingens intressen som står i förgrunden,
trots att det är i gruppen psykiskt sjuka lagöverträdare som
man finner de allra farligaste brottslingarna -- mördare,
dråpare, våldtäktsmän och mordbrännare.
Ingen annan påföljd har blivit så kritiserad. Debatten
har stundtals varit upprörd när brottslingar dömda till
rättspsykiatrisk vård återfallit i grova brott under
permissioner eller efter snabba utskrivningar. Att den ene
personlighetsstörde mördaren döms till tio års fängelse
medan den andre placeras på ett hemortssjukhus och är ute
i friheten efter ett halvår ter sig för många stötande. Den
allmänna tilltron till straffsystemet fordrar att de påföljder
som utdöms upplevs som rättvisa och konsekventa. Rimlig
proportion mellan brott och straff krävs också.
Psykiatrins snabba omvandling mot sektorisering och
avinstitutionalisering har fått mycket negativa
återverkningar för rättsväsendet. Det råder stor brist på
slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter.
Allmänpsykiatrin har inte de resurser som krävs för adekvat
behandling av den kategori psykiskt störda som här avses
och än mindre för en betryggande förvaring av dem.
Den gängse uppfattningen bland psykiatrikerna synes
vara att den nya lagstiftningen är svårtillämpad. Den bygger
på att läkaren skall uttala sig om kausalitet, farlighet och
återfallsrisk vilket en kliniker inte kan göra. Det upplevs
också som frustrerande att länsrätten ofta skriver ut en
patient mot läkarens inrådan; det är lätt för patienten att
göra ett gott intryck under tio minuters länsrättsförhandling
medan läkaren känner sin patient. Både utfärdandet av
yttranden och förhandlingarna i länsrätten -- där läkaren
uppträder som patientens motpart -- upplevs ha en mycket
negativ inverkan på behandlingsarbetet.
Läkarna understryker också att för dem måste den
dömde i första hand vara en patient. Av etiska regler och
internationella konventioner, bland annat den så kallade
Hawaiideklarationen, följer att det är patientens bästa som
är styrande för vården, inte samhällsskyddet.
De rättsvårdande myndigheterna synes också hysa allt
större misstro mot psykiatrins förmåga att behandla och
förvara samhällsfarliga förbrytare på ett med hänsyn till
brottsoffren godtagbart sätt. Detta anses i vart fall vara en
del av förklaringen till att antalet personer som
överlämnades till sluten psykiatrisk vård minskade markant
redan innan jämställdhetsbegreppet avskaffades i den nya
lagen.
Om rätten har beslutat om särskild utskrivningsprövning
skall yttrande från åklagaren inhämtas av länsrätten. Denna
regel kastades in i ett sent skede av lagstiftningsarbetet och
är närmast att anse som en eftergift åt den allmänna
opinionen. Det var aldrig avsett att åklagarna skulle få
något reellt inflytande i dessa frågor och det har de heller
inte fått. Resultatet har endast blivit betydande merarbete.
Sammanfattningsvis måste tiden nu anses mogen att
avskaffa påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Denna påföljd är uttryckligen undantagen från
Straffsystemkommitténs översyn av påföljdssystemet. I
direktiven till utredningen (Dir. 1992:47) säger
departementschefen att en förändring av den påföljden
kräver särskilda överväganden. Det är utomordentligt
angeläget att sådana särskilda överväganden snarast
kommer till stånd.
Inriktningen bör därvid vara att även psykiskt störda
lagöverträdare döms till fängelse. Om en ''vanlig'' intern får
blindtarmsinflammation är det självklart att han förs till ett
kroppssjukhus för operation. Lika självklart borde det vara
att den som är psykiskt sjuk får verkställa sitt straff, helt
eller delvis, på ett psykiatriskt sjukhus. Alternativt måste
kriminalvården tillföras sådana resurser att den kan
tillhandahålla erforderlig vård och behandling.
När det gäller det lilla antal personer, något tiotal per år,
som är så psykiskt sjuka att de kan anses ha varit helt ur
stånd att förstå att de begått ett brott, vore det mer
principiellt tilltalande att återgå till uttrycklig
straffriförklaring.
Lagstiftaren måste då ge sådana signaler att man kan
förutsätta att dessa personer tas in på sjukhus, att de
förvaras där under betryggande former med minimal
rymningsrisk och att vården får fortgå under så lång tid som
krävs med hänsyn till de svåra sjukdomstillstånd det här är
fråga om. I undantagsfall måste det bli fråga om vård på
livstid.
''Vi kan inte ha ambitionen att bota och rehabilitera alla
patienter. Vissa måste vi bereda en asyl i det samhälle, vars
krav de inte kan uppfylla.'' (Före detta överläkaren vid
Karsuddens sjukhus A.J. Boerman,
''Karsuddenpatienterna'', 1989.)
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av påföljden
överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Stockholm den 25 januari 1993
Christel Anderberg (m)