JK har efter initiativ av dåvarande justitieministern Laila
Freivalds granskat hur lagstiftningen om olaga
våldsskildring har fungerat. Det lagrum som avses är 16
kap. 10 b
§
BrB, särskilt i den del som avser ''sexuellt våld eller
tvång''. Resultatet har nu redovisats till regeringen.
JKs slutsats är att underlag till några förändringar i
gällande lagstiftning nu inte finns. Samtidigt pekar han dock
på att det finns mer att göra på området. ''Frågan hur
spridningen av våldspornografisk olaga våldsskildring på ett
ännu mera effektivt sätt skall kunna stävjas med rättsliga
medel är med andra ord knappast definitivt löst,'' skriver JK
bland annat. Vi delar denna uppfattning.
Våldtäkt = sexuellt tvång?
Ett av de avgöranden JK berättar om och där man valt
att inte åtala, då det fanns utrymme för ''olika
bedömningar'' och en fällande dom inte med säkerhet
kunde förväntas, stämmer enligt vår uppfattning dåligt med
det allmänna rättsmedvetandet. Scenen visar ett tilltvingat
samlag mot den ena partens uttryckliga vilja och den
skildrade handlingen kan rimligen inte kallas annat än
våldtäkt. Den bedömningen har också gjorts av
Våldsskildringsrådet, som anmält filmen. Att scenen ingår
i en pornografisk film ändrar inte vår bedömning utan gör
snarare att det är uppenbart att skildringen inte är
försvarlig. Det framstår som mycket märkligt att en lagregel
som säger att man inte, varken i stillbild eller rörliga bilder,
får sprida eller för spridning skildra sexuellt våld eller tvång,
kan tolkas så att en våldtäktsskildring kan anses otillräcklig
för att en fällande dom med säkerhet skall förväntas.
Lagstiftningen om olaga våldsskildring bör vara så
utformad att våldtäkt alltid betraktas som sexuellt tvång
vilket, i den mån gärningen inte är försvarlig, är straffbart.
I frågor av denna karaktär är det viktigt att lagreglerna har
en bred förankring hos allmänheten. Det fortsatta arbete vi
menar är nödvändigt bör därför ske med parlamentarisk
medverkan.
Vi föreslår således att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att utvärdera den hittillsvarande
lagstiftningen samt att föreslå de lagändringar som kan visa
sig rimliga.
''Fist-fucking''
Av motiven till lagstiftningen, vilka även JK hänvisar till,
framgår att alla sexuella skildringar som innehåller någon
form av våld avses. Även skildringar av sexuella
tvångssituationer utan direkt våld ingår i den straffbara
sektorn, liksom skildringar av att någon mot sin vilja utsätts
för kränkande eller nedvärderande behandling. Även om
avsikten är att den utsatta skall ge intryck av att njuta av
behandlingen är den straffbar om rekvisiten i övrigt är
uppfyllda. Mot denna bakgrund framstår det för oss som
svårbegripligt att flera anmälningar mot s.k. fistfucking i
pornografiska filmer inte har lett till förundersökning och
åtal. Vi delar i det avseendet JKs bedömning att den nu
gällande lagens möjligheter till fällande domar i sådana fall
inte är uttömda. Skulle det vid prövningen av de fall som nu
är aktuella hos JK visa sig att lagen inte ger utrymme för
fällande domar mot denna speciella form av sexuellt våld
måste en lagändring ske. Detta bör en kommande utredning
undersöka.
Kränkande eller nedvärderande behandling
JK konstaterar också att det vid bedömningen av vissa
skildringar stått klart att det rört sig om klart kränkande och
nedvärderande behandling ''främst och vanligen av
kvinnliga parter'' utan att det kunnat med säkerhet påvisas
att kravet på våld eller tvång är uppfyllt. Eftersom kraven
på i detta fall JK att inte väcka åtal med mindre än att det
med viss säkerhet kan förväntas leda till fällande dom kan
det finnas skäl att skärpa lagstiftningen i detta fall. JK för
också ett sådant resonemang och anser att frågan är värd att
överväga närmare. Han pekar även på de något högre krav
på grad av våld som kan anses gälla för tryckta skrifter och
menar att det kan ifrågasättas om inte gränsen för det
straffbara passerats i några fall som friats enligt
tryckfrihetsförordningens regler. Vi delar JK:s uppfattning
att det kan finnas skäl att se över reglernas avgränsning och
att skildringar av förnedrande och kränkande behandling
bör kunna förbjudas utan att våld eller tvång direkt kan
påvisas. Även dessa frågor bör övervägas närmare.
Övriga frågor
I JK:s rapport behandlas även en del andra frågor som
borde bli föremål för överväganden. Handläggningen av
ärendena har visat sig medföra en del svårigheter vilka dock
hittills kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt. Det finns
dock anledning att för framtiden se till att
handläggningsmöjligheterna är så ändamålsenliga de med
hänsyn till vårt rättssystems andra värden kan bli.
Omfattningen av det straffbara området för olaga
våldsskildring är svår att bedöma. Det är dock ganska klart
att det beträffande videogram är postordermarknaden och
privatkopieringen som står för den största delen. I det
senare fallet pekar JK på att spridningsrekvisitet kan vara
svårt att fastställa. Beträffande television står kanske det
utifrån kommande utbudet för de framtida svårigheterna.
De regler som gäller och som innebär att vi inte kan stoppa
vidaresändningar av utländska program kan behöva
övervägas ytterligare. Även dessa frågor bör ingå i
uppdraget för den parlamentariska utredning vi föreslår.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning om
reglerna i 16 kap. 10
b
§ brottsbalken om olaga våldsskildring och dessas
tillämpning.
Stockholm den 19 januari 1993
Ulla Pettersson (s)
Marianne Carlström (s)
Lisbet Calner (s)
Ingegerd Sahlström (s)