Det är uppenbart att de bestämmelser som finns i BrB kap. 36 om beslag och förverkande enligt den allmänna rättsuppfattningen är otillräckliga. Möjligheterna att utdöma förverkande av båtar, bilar och fartyg som används i brottslig verksamhet utnyttjas i för liten utsträckning eller också bedöms umgällande lagstiftning uppenbarligen inte vara tillämplig i ett stort antal fall.
Det är en utbredd uppfattning hos allmänheten att det bör vara en regel att en bil, en båt eller annat kommunikationsmedel som t.ex. använts vid smuggling alltid bör förverkas. Det har upplevts som mycket stötande när t.ex. flyktingsmugglare, som nyligen skedde, efter en kort tid kunde återvända hem på smuggelfartyget och t.o.m. fick hjälp av svenska myndigheter för att komma iväg. Om det även vid smuggling och distribution av mycket små mängder av narkotika vore en huvudregel att använt fordon förverkades, skulle detta förvisso ha effekt på den brottsliga verksamheten. För vissa typer av smuggling, t.ex. av flyktingar, skulle det kanske t.o.m. göra Sverige som marknad mindre intressant.
I annan typ av brottslighet, med mera eller mindre direkt anknytning till narkotikahantering -- inbrott och häleri -- är ofta användande av bil en förutsättning. Visserligen förekommer det även då att man brukar stulna fordon, men i synnerhet hälare, som vill hålla en ''låg profil'' och vill uppvisa en så laglig fasad som möjligt, synes oftare vilja bruka en egen bil. Just att minska häleriet torde vara en av de viktigaste åtgärderna mot den ekonomiska basen för narkotikaverksamheten. I denna verksamhet används också ofta dyr mobiltelefon- eller radioutrustning. Där det kunnat konstateras att även denna brukats i den illegala hanteringen skall den förverkas.
En lagändring som skärper lagarna i detta avseende och därmed gör det till en grundregel att fordon, fartyg, flygplan och annan kommunikationsutrustning som brukas i brottslig verksamhet anses förverkade torde få en inte obetydlig påverkan på brottsligheten. En sådan ändring bör därför komma till stånd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagskärpning avseende förverkansregler.
Stockholm den 19 januari 1993 Lennart Fridén (m)