1984 avskaffade en förhållandevis knapp majoritet av riksdagen (186 röster mot 133) det generella straffbudet för lärare att ha sexuellt umgänge, såväl homosexuellt som heterosexuellt, med sina s.k. underåriga elever, elever i åldern 15 till 18 år. Samtidigt avskaffades också det allmänna straffbudet mot att sexuellt utnyttja underårigs beroendeställning. Därigenom har det till och med blivit tillåtet för en lärare att sexuellt utnyttja elevens beroendeställning, så länge inte utnyttjandet bedöms som grovt. Det kan ske genom att t.ex. läraren tilltvingar sig sexuellt umgänge med eleven genom att uttryckligen hota med att sänka betyget. Bevisbördan att visa att utnyttjandet verkligen var grovt vilar på eleven, varför outtalade hot och antydningar inte alls kan föras i bevis, och även direkta hot endast med svårighet kan bevisas.
Tunga remissinstanser som t.ex. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, hovrätten för västra Sverige, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, Lärarnas riksförbund, Jämställdhetsombudsmannen och Föreningen Sveriges socialchefer motsatte sig avskaffandet av förbudet mot sexuellt umgänge mellan lärare och elev, bland annat därför att ett sådant sexuellt förhållande mellan lärare och elev är helt oförenligt med lärarens uppgift att vara opartisk i sin betygsättning och bedömning av eleverna och sitt förhållande till dem. Man kan befara att starka spänningar och konflikter uppstår i klassrummet. Lärarens sexuella partner bland eleverna kan förväntas få högre betyg, medan elever som avvisar en lärares sexuella inviter kan förväntas få lägre betyg än de gjort sig förtjänta av. Man befarar att en form av betygsprostitution kunde uppstå.
I de allra flesta fall kan man utgå från att ett sådant sexuellt utnyttjande av en 15--16-årig elev, antingen homosexuellt eller heterosexuellt, även om det rent juridiskt inte skulle bedömas som grovt, dvs. med t.ex. uttryckliga hot aldrig skulle accepteras av föräldrarna om det kom till deras kännedom. Här är alltså även föräldrarätten berövad lagliga redskap att skydda sitt barn. Att tillåta dessa sexuella förbindelser är oförenligt med nu gällande läroplan Lgr 80 som stadgar ''att alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan'', samt att läraren är skyldig ''att stödja föräldrarna i deras uppgift att fostra'', samt att ''rätten till personlig integritet'' är en huvuduppgift för skolan att väcka respekt för. Sådana sexuella förbindelser strider även mot den svenska föräldrabalkens bestämmelser om föräldrars rätt och plikt att fostra sina barn, samt mot Sveriges ratificering av artikel 2 i Europakonventionens första tilläggsprotokoll. I den står det att staten vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall ''respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse''.
Det har i massmedia förekommit uppgifter om att lärare tagit hem underåriga elever och haft homosexuellt umgänge med dem utan att detta kunnat beivras rättsligt. Det är då viktigt att påminna om att två medicinska remissinstanser, socialstyrelsens rättsläkarråd och Karolinska institutet, i sina yttranden över homosexutredningens promemoria 1981 uttalade att ''många ungdomar har en odeciderad könsidentifikation ännu kring 20-årsåldern'' och att den sexuella inriktningen hos dem i avgörande mån kan påverkas av ''en äldre person med definitiv homosexuell aktiv inriktning''.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga elever i åldern mellan 15 och 18 år.
Stockholm den 15 januari 1993 Tuve Skånberg (kds) Lennart Fridén (m)