1984 avskaffade en förhållandevis knapp majoritet av
riksdagen (186 röster mot 133) det generella straffbudet för
lärare att ha sexuellt umgänge, såväl homosexuellt som
heterosexuellt, med sina s.k. underåriga elever, elever i
åldern 15 till 18 år. Samtidigt avskaffades också det
allmänna straffbudet mot att sexuellt utnyttja underårigs
beroendeställning. Därigenom har det till och med blivit
tillåtet för en lärare att sexuellt utnyttja elevens
beroendeställning, så länge inte utnyttjandet bedöms som
grovt. Det kan ske genom att t.ex. läraren tilltvingar sig
sexuellt umgänge med eleven genom att uttryckligen hota
med att sänka betyget. Bevisbördan att visa att utnyttjandet
verkligen var grovt vilar på eleven, varför outtalade hot och
antydningar inte alls kan föras i bevis, och även direkta hot
endast med svårighet kan bevisas.
Tunga remissinstanser som t.ex. riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, hovrätten för västra Sverige,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, Lärarnas riksförbund,
Jämställdhetsombudsmannen och Föreningen Sveriges
socialchefer motsatte sig avskaffandet av förbudet mot
sexuellt umgänge mellan lärare och elev, bland annat därför
att ett sådant sexuellt förhållande mellan lärare och elev är
helt oförenligt med lärarens uppgift att vara opartisk i sin
betygsättning och bedömning av eleverna och sitt
förhållande till dem. Man kan befara att starka spänningar
och konflikter uppstår i klassrummet. Lärarens sexuella
partner bland eleverna kan förväntas få högre betyg, medan
elever som avvisar en lärares sexuella inviter kan förväntas
få lägre betyg än de gjort sig förtjänta av. Man befarar att
en form av betygsprostitution kunde uppstå.
I de allra flesta fall kan man utgå från att ett sådant
sexuellt utnyttjande av en 15--16-årig elev, antingen
homosexuellt eller heterosexuellt, även om det rent
juridiskt inte skulle bedömas som grovt, dvs. med t.ex.
uttryckliga hot aldrig skulle accepteras av föräldrarna om
det kom till deras kännedom. Här är alltså även
föräldrarätten berövad lagliga redskap att skydda sitt barn.
Att tillåta dessa sexuella förbindelser är oförenligt med nu
gällande läroplan Lgr 80 som stadgar ''att alla föräldrar skall
med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan'',
samt att läraren är skyldig ''att stödja föräldrarna i deras
uppgift att fostra'', samt att ''rätten till personlig integritet''
är en huvuduppgift för skolan att väcka respekt för. Sådana
sexuella förbindelser strider även mot den svenska
föräldrabalkens bestämmelser om föräldrars rätt och plikt
att fostra sina barn, samt mot Sveriges ratificering av artikel
2 i Europakonventionens första tilläggsprotokoll. I den står
det att staten vid utövandet av den verksamhet staten kan
påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall
''respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en
uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse
med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse''.
Det har i massmedia förekommit uppgifter om att lärare
tagit hem underåriga elever och haft homosexuellt umgänge
med dem utan att detta kunnat beivras rättsligt. Det är då
viktigt att påminna om att två medicinska remissinstanser,
socialstyrelsens rättsläkarråd och Karolinska institutet, i
sina yttranden över homosexutredningens promemoria
1981 uttalade att ''många ungdomar har en odeciderad
könsidentifikation ännu kring 20-årsåldern'' och att den
sexuella inriktningen hos dem i avgörande mån kan
påverkas av ''en äldre person med definitiv homosexuell
aktiv inriktning''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud
för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga
elever i åldern mellan 15 och 18 år.
Stockholm den 15 januari 1993
Tuve Skånberg (kds)
Lennart Fridén (m)