Brottsligheten mot enskilda människor ökar i vårt
samhälle och särskilt oroande är utvecklingen av
våldsbrotten. Samhällets skydd är otillräckligt och måste
självklart förstärkas på lämpligt sätt. Men oavsett alla
sådana förbättringar nödgas man konstatera att just vid det
akuta våldsangreppet finns det ofta inte någon representant
för den offentliga ordningsmakten närvarande. Den enda
tillgängliga skyddsmöjligheten blir då ytterst det privata
handgripliga försvaret.
Gällande rätt
Lagstiftaren har i gällande rätt även förutsett denna
situation. Reglerna om nödvärn ger den enskilde rätt att
försvara sig vid angrepp. Dessutom tillerkännes varje
medborgare rätt att komma en medmänniska till hjälp i en
sådan utsatt situation. Dessa rättigheter får betraktas som
vittgående och nödvärnsrätten behöver nog inte utvidgas.
En utökning av nödvärnsrätten skulle kunna leda till att
enskilda personer, kanske även medborgargarden, helt
skulle ''ta lagen i egna händer'' och därmed åstadkomma en
våldsupptrappning i samhället.
Problematiken
Problematiken i nödvärnsrätten är i stället följande. De
aktuella lagreglerna 24 kap. 1 och 5
§§ i Brottsbalken är inte tillräckligt klargörande. Det
förefaller som om lagstiftaren inte lyckats tydliggöra sina
intentioner i lagtexten. Särskilt gäller det rätten för alla
medborgare att hjälpa en medmänniska som hamnat i ett
nödvärnsläge samt möjligheten till straffrihet även vid
överskridande av nödvärnsrätten. Sådan oklarhet skapar
alltid svårigheter för rättstillämpningen. Rättspraxis i
underrätterna har också varit ojämn och det påtalades
redan 1982 av Sveriges Advokatsamfund. Denna
bedömning gäller även för dagens situation, trots två
avgöranden av Högsta Domstolen under 1990.
Problematiken har ingående analyserats i en bok,
''Nödvärnsrätt och möjligheter till ersättning'' av jur kand
Anna Olson och Ann-Christine Hallén.
Mot denna bakgrund är nödvärnsrätten i starkt behov av
förtydligande på åtminstone följande sju punkter.
1. Nödvärnssituationen
Den rättsliga regleringen bör inledningsvis uttryckligen
fastslå att en gärning som någon företar i nödvärn icke skall
medföra straffansvar. Härefter måste förutsättningarna för
ansvarsfrihet närmare angivas i lagen. Så sker tydligast
genom att nödvärn beskrives som vissa bestämda
handlingssätt i linje med nu gällande regel och inte som
allmänna situationer som föreslås av
fängelsestraffkommittén (SOU 1988:7). Däremot bör ordet
''söker'' i gällande regel ersättas med ett mer neutralt
uttryck som inte ''kräver'' särskild avsikt hos den angripne.
Vidare bör frågan om nödvärnsrätt vid psykiska
angrepp, exempelvis mobbning, ingå i den av riksdagen
beslutade översynen av gällande straffrättslig reglering av
psykiskt våld.
Härutöver krävs en viss proportionalitet mellan
nödvärnshandlingen samt angreppets beskaffenhet och det
angripnas betydelse. Men man bör här också uttryckligen
angiva att hänsyn kan tas till angriparens individuella
egenskaper och psykiska status. Däremot bör inte användas
''luddiga'' rekvisit som ''omständigheterna i övrigt''.
Nödvärnshandlingar som icke är uppenbart oförsvarliga
är nu straffria och bör vara det även i framtiden.
2. Nödvärnsöverskridande
I vissa fall skall straffrihet inträda trots överskridande av
nödvärnsrätten, nämligen om man ''svårligen kunde
besinna sig''. Här behövs uppenbarligen en precisering av
lagen, som nu är både svårbegriplig för allmänheten och
svårtillämpad för domstolarna.
Det aktuella rekvisitet gäller alltså kravet på den
angripnes självbehärskning i nödvärnssituationen. Här kan
tillämpas en subjektiv eller en objektiv metod. Lagstiftaren
torde ''nöja'' sig med att den angripne inte kunnat behärska
sig utifrån sin subjektiva bedömning. Rättspraxis och
rättsdoktrin synes därutöver mer objektivt ''kräva'' att även
en genomsnittlig person skulle ha handlat på motsvarande
sätt. En sådan diskrepans är naturligtvis oacceptabel.
Den rimliga ståndpunkten är att kravet på
självbehärskning skall relateras till den angripnes
personliga egenskaper och bedömning. Straffrihet skall
alltså inträda för den angripne personen om han svårligen
kunnat besinna sig även om en annan person i motsvarande
situation inte skulle ha överskridit nödvärnsrätten.
Undantag kan behöva göras vid uppenbart onormal
obehärskning.
3. Bevisregel
En kärnfråga i lagregleringen gäller bevisbördan för
nödvärnssituationen, alltså om den angripne skall vara
skyldig att bevisa förekomsten av en nödvärnssituation eller
om åklagaren skall bevisa avsaknaden därav.
Lagen anvisar ingen lösning. Enligt förarbetena skall en
nödvärnsinvändning tas för god så länge den inte
vederlagts. I rättspraxis synes man tillämpa en fördelad
bevisbörda så att viss börda läggs på den angripne innan
bördan övergår på åklagaren. Men det är oklart på vilken
punkt bevisbördan skall övergå.
Förslagsvis borde en bevisregel innebära krav på att den
angripne gör invändning om nödvärn som inte är osannolik
varefter åklagaren är skyldig att bevisa att nödvärn inte
förelegat. En sådan regel bör införas i lagen. Härigenom
torde man uppnå en rimlig balans mellan den angripne och
åklagaren i rättsprocessen. Resultatet bör bli att ''osanna''
fall bortsorteras utan att man missar de ''sanna'' fallen.
4. Villfarelse
Ansvarsfrihet eller strafflindring skall kunna inträda
även i de fall då den angripne på rimliga grunder trodde att
han var i en nödvärnssituation. På denna punkt bör lagen
förtydligas så att det klart framgår att sådan villfarelse
accepteras -- oavsett om gärningen ligger inom eller utom
nödvärnsrätten. Så bör ske genom en fristående generell
regel.
5. Nödvärnshjälp
Vidare bör i lagen införas ett särskilt stadgande som
uttryckligen och otvetydigt tillerkänner envar som kommer
annan person till hjälp i en nödvärnssituation rätt till
nödvärn och då i samma omfattning som om hjälparen själv
angripits. Detta skulle säkerligen stimulera benägenheten
att hjälpa en angripen medmänniska. Det kunde få
brottsförebyggande effekt på bl.a. gatuvåldet om
allmänheten kände till att det är tillåtet att hjälpa en
medmänniska i fara och då vågar göra detta i trygg
förvissning om att äga lagens odiskutabla stöd. Det vore ju
naturligt om i vart fall okynnesvåldsverkaren avhåller sig
från angrepp om han kan förvänta sig -- förutom kraftfullt
försvar från den angripne -- resolut hjälp från allmänheten.
För övrigt är rätten till nödvärnshjälp inte bara en rättslig
fråga utan kanske ännu mer en mänsklig fråga om att våga
bry sig om en medmänniska i nöd.
6. Skadeståndsfrihet
Den straffrättsliga ansvarsfriheten vid nödvärn och
nödvärnsöverskridande regleras i Brottsbalken. För
friheten från skadeståndsansvar i dessa fall saknas däremot
uttryckliga regler. Därför föreslås att det i skadeståndslagen
direkt införes att skadeståndsskyldighet ej skall föreligga
vid nödvärn och ej heller vid nödvärnsöverskridande om
straffrihet föreligger.
7. Viss lagkonflikt
I nödvärnsfallen kan skadeersättning erhållas -- förutom
som skadestånd och försäkringsersättning -- av
brottsskadenämnden enligt brottsskadelagen eller av
länsstyrelsen enligt särskild förordning (1988:8452). Dessa
båda författningar täcker till synes i vart fall delvis samma
tillämpningsområde. Men turordningen mellan
författningarna är oreglerad och oenighet föreligger mellan
de tillämpande myndigheterna. Därför bör den inbördes
tillämpningsordningen mellan författningarna uttryckligen
regleras.
Informationsfrågan
Det är viktigt att allmänheten känner till vilken rätt till
självförsvar som nödvärnsreglerna ger. Bristande kunskap
härom kan leda till oönskade effekter -- å ena sidan medföra
en omotiverad underlåtenhet att ingripa mot brottsliga
angrepp, å andra sidan leda till ett ökat våld genom att
vapen och andra tillhyggen används i oträngt läge. Många
medborgare saknar erforderliga kunskaper om sina
rättigheter att ingripa och om dessa rättigheters gränser.
Bristande kunskap avhjälps bl.a. genom lämpliga
informationsåtgärder. Hittills har informationen varit i det
närmaste obefintlig. I samband med lagändring bör det vara
en självklarhet att göra en effektiv informationsinsats.
Nödvärnsrätt på allas ansvar
Ett förtydligande av nödvärnsrätten är ett angeläget
behov. En sådan lagändring är förknippad med många
fördelar. Det handlar då inte bara om att försvara sig mot
brott utan också om att bidraga till att minska
våldsbenägenheten. Detta bör ligga i allas intresse. I ett
rättssamhälle bygger nödvärnsrätten på allas ansvar.
Frågans behandling
Nödvärnsrätten har varit aktuell under många år i
samhällsdebatten. Dessutom har en statlig utredning,
Fängelsestraffkommittén, -- efter tilläggsdirektiv den 9 juni
1983 -- i februari 1988 avlämnat ett betänkande om bl.a.
nödvärnsrätt. Kommittén har därvid föreslagit en
omredigering av lagtexten för att åstadkomma ett
förtydligande av nödvärnsrätten.
Under en följd av år har jag väckt motion om
förtydligande av nödvärnsrätten men utskottet har avslagit
motionerna på följande sätt:
Denna sammanställning skulle kunna ge en kritisk
granskare närmast intryck av en slentrianmässig och
ointresserad behandling av en viktig rättspolitisk fråga.
På regeringsnivå har lagstiftningsfrågan sedan år 1988
varit föremål för ställningstagande utan att man fattat något
beslut. Detta är en orimligt lång handläggningstid.
Slutsatsen måste nu vara uppenbar för alla. Ärendet får
inte längre förhalas utan måste nu skyndsamt föranleda
förslag till riksdagen.
Mot denna bakgrund och då det rimligen är angeläget att
skärpa tonen vid alla typer av ''återfall'' i klandervärt
beteende borde utskottet äntligen föreslå riksdagen ett
tillkännagivande i saken. Detta skulle då också innebära att
riksdagen hävdar sin konstitutionella självständighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtydligande av hela
nödvärnsrätten.
Stockholm den 13 januari 1993
Bengt Harding Olson (fp)