Inom kriminalvården gäller sedan länge att den som blivit utsatt för allvarligare våldsbrott om han så önskar kan få underrättelse från kriminalvårdsanstalten varje gång gärningsmannen skall få permission och då han skall villkorligt friges. Sedan den 1 januari 1992 gäller också att målsäganden skall underrättas när någon som blivit dömd till överlämnande till rättspsykiatrisk vård är aktuell för permission eller försöksutskrivning. Underrättelse skall också ske vid rymning.
Starka skäl talar för att införa motsvarande rätt för målsäganden även i de fall då någon som begått brott som har riktat sig mot eller medfört fara för annans liv eller hälsa har blivit omhändertagen enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
På sikt bör målsättningen självfallet vara att den som är benägen att återfalla i brott inte skall beviljas permission. Så länge vi lever med nuvarande rättssystem som prioriterar den dömdes intressen på bekostnad av samhällsskyddet är det i vart fall ett anständighetskrav att målsäganden får möjlighet att skydda sig själv när inte samhället ställer upp och skyddar honom mot nya brottsliga angrepp.
Den föreslagna rätten för målsäganden att bli underrättad när den dömde av något skäl är på fri fot är ett viktigt led i ansträngningarna att stärka brottsoffrens ställning. Den skulle också kunna motverka utvecklingen mot att allt fler personer drar sig för att anmäla brott till polisen och försöker undgå att behöva medverka vid en lagföring. Det är ju så, som framhålls i årets budgetproposition, att om statsmakterna inte förmår ge medborgarna uppfattningen att de står på brottsoffrens sida mot dem som begår brotten så har staten misslyckats med en av sina mest grundläggande uppgifter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt för målsägande att bli underrättad när omhändertagen enligt lagen om vård av unga avviker eller eljest vistas på fri fot.
Stockholm den 25 januari 1993 Christel Anderberg (m)