Under miljöskyddslagens drygt tjugoåriga historia har
miljöfrågorna fått en alltmer central roll i samhällsdebatten.
Brist på kunskap och medvetenhet, men också på politisk
vilja och övertro på att marknaden skall kunna lösa
miljöproblemen på frivillig väg, präglar dock fortfarande i
alltför hög grad inställningen till miljöproblemen. Och även
om ett omfattande regelverk till skydd för den yttre miljön
växt fram, är lagstiftningen fortfarande behäftad med alltför
många brister. Straffsanktionerna mot miljöbrott lämnar
också mycket övrigt att önska.
I en BRÅ-rapport 1990:10, betitlad ''Ambitioner och
flaskhalsar'', belyses på ett förtjänstfullt sätt hur kontroll
och sanktioner enligt miljöskyddslagen slagit igenom i
praktiken. Rapporten slår inledningsvis bl.a. fast följande:
Enligt svensk lag är det i princip tillåtet att bedriva
verksamhet även om denna skadar miljön. Industriell
verksamhet, jordbruk och skogsbruk innebär -- liksom de
flesta näringar -- mer eller mindre allvarliga ingrepp i
naturmiljön. Att en gärning är miljöförstörande innebär
alltså inte automatiskt att den är brottslig. Något tillspetsat
skulle man kunna säga att miljöförstöring av mer tillfällig
och osystematisk art ofta anses som brottslig, medan
förstöring som sker på ett mer systematiskt och
kontinuerligt sätt, t.ex. till följd av trafik, industrier m.m.
ofta är tillåten.
-- -- --
Miljöbrottsligheten har, förutsatt att man inte värderar
miljötillståndet i ekonomiska termer, framför allt andra
skadeverkningar än ekonomiska. Tanken att
miljösituationen skall utgöra en post i
bruttonationalprodukten (BNP) och att miljön skall
värderas som andra kostnader i en nationalekonomisk
respektive företagsekonomisk kalkyl har i och för sig börjat
ta form under senare år, men har inte präglat hittillsvarande
praxis.
Samhällets sålunda uttalade ambition att ge miljön
större tyngd i planeringen och de senaste årens skärpning av
miljölagarna har ännu inte motsvarats av någon nämnvärt
strängare syn på miljöbrotten. Enligt en undersökning
utförd av Dagens Ekos Örebroredaktion (som kontaktat
samtliga regionåklagare i Sverige) leder bara två av tio
anmälda miljöbrott till domstol. Sedan miljöskyddslagen
trädde i kraft vid halvårsskiftet 1969 har sammanlagt bara
153 personer dömts för miljöbrott i Sverige. I de fall där
straffet för miljöbrott blir böter ligger bötessumman i
genomsnitt på 2 400 kronor. Det kan jämföras med Norge,
där det förekommer böter på miljonbelopp för brott mot
miljölagarna. Fängelsedomar för miljöbrott är i Sverige
synnerligen sällsynta. Slutsatsen blir därför tyvärr att små
och stora miljöbrottslingar kan operera tämligen ostört.
Skulle de likväl åka fast, löper de ingen omedelbar risk att
ställas till svars. Och i de sällsynta fall då miljöbrottslingen
åtalas och fälls visar domen närmast att miljöbrott lönar sig.
En av anledningarna till problemen är enligt
ovannämnda BRÅ-rapport att den svenska
miljöskyddslagstiftningen i stora delar bygger på en
förhandlingsmodell. Myndigheter som naturvårdsverket
och länsstyrelserna skall enligt miljöskyddslagen samarbeta
med den part -- företaget -- vars verksamhet de samtidigt
skall kontrollera. Ofta föredrar tillsynsmyndigheten att
avvakta och se framför att dra igång rättsmaskineriet.
Miljöskyddslagen bygger vidare, som ingen annan
brottslagstiftning, på avvägningar mellan olika
samhällsintressen. Inte sällan händer det att
miljövårdsenheten vid en länsstyrelse vill anmäla ett brott
till åtal, medan länsledningen prioriterar sysselsättningen
och därmed i praktiken skyddar lagöverträdaren.
Knappa personalresurser hos tillsynsmyndigheterna,
brist på fackkunskap på miljöområdet hos rättsinstanserna
och stora möjligheter för den brottsmisstänkte att år efter
år genom överklaganden förhala ett avgörande är andra
exempel på ''flaskhalsar''.
1981 infördes miljöskyddsavgifter som ett medel för
samhället att bestraffa miljöbrott. Avgiften ställdes i
relation till den vinst ett företag gjort genom att negligera
lagen. Under de nio år avgiften funnits har den kommit till
användning fyra gånger.
Undersökningar tyder sålunda på att brott mot
miljöskyddslagstiftningen i allmänhet hänger samman med
en intresseavvägning -- där sysselsättning ställs mot miljö --
och med ett ekonomiskt kalkylerande. Detta leder till
slutsatsen att resultat kan uppnås först om miljövärdena --
ren luft, rent vatten, m.m.- väger tungt inte bara i allmänna
ordalag eller i lagtext utan också som en ekonomisk post.
Hittillsvarande praxis i brottmål har visat att reaktionerna
från samhället i förhållande till företagens vinster varit
enbart av symbolisk art. När stora ekonomiska värden står
på spel tycks straffsystemet, såsom det fungerar i dag, spela
en försumbar roll.
Samhällets åtgärder mot överträdelser av
miljöskyddslagen måste skärpas och framförallt leda till
mera kännbara sanktioner mot de företag som överträder
lagen. Samtidigt måste straffsanktionssystemet bli föremål
för en översyn. Oavsett om man lägger tonvikten på
kriminalisering eller ett avgiftssystem, måste regelverket
vara klart och förutsägbart.
En väg som i detta sammanhang också bör prövas är att
efter dansk förebild inrätta en specialstyrka på central nivå,
vilken kan användas över hela landet. I Danmark har
expertstyrkan inriktat sig på särskilt svåra brott som mord
och dråp, ekonomiska brott, narkotika samt miljöbrott.
Bekämpningen av miljöbrott och ekonomiska brott
jämställs alltså i angelägenhetsgrad med bekämpningen av
grova traditionella brott som mord, rån och narkotikabrott.
En specialstyrka, särskilt utbildad för att bekämpa bl.a.
miljöbrott, kan ses som ett viktigt komplement till en
allmän skärpning av miljöskyddslagen. Ty sannolikt är det
bara med en hård specialisering som en tillräcklig
kompetens kan byggas upp för framtiden.
I bet. 1991/92:JuU23 hänvisar justitieutskottet till
pågående arbete i miljöskyddskommittén. Någon
viljeinriktning går emellertid inte att skönja i utskottets
utlåtande. Eftersom överträdelser av miljölagarna
fortsätter att öka, samtidigt som sanktionerna mot
miljöbrott är i det närmaste helt verkningslösa krävs nu
snabba åtgärder från samhällets sida. En skärpning av
lagstiftningen är nödvändig och bland övriga åtgärder värda
att pröva vill vi förorda inrättandet av expertstyrkor enligt
dansk modell.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta åtgärder mot
miljöbrottslighet.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Jan Andersson (s)
Bo Nilsson (s)
Maja Bäckström (s)
Birthe Sörestedt (s)