I fråga om hur åklagarväsendet bäst skall organiseras,
anser Ny demokrati att det sunda förnuftets princip bör
gälla, dvs att den organisationsform bör väljas, som är mest
ändamålsenlig, effektiv och minst resurskrävande. Sociala,
politiska, fackliga och andra ovidkommande hänsyn bör m
a o inte tas.
Att åklagarna skall koncentrera sina insatser på sådant
som just kräver åklagarkompetens är en självklarhet.
Åklagarrollen bör därför renodlas. Förslag som kan leda till
detta bör uppmuntras.
Åklagaren leder och har det yttersta ansvaret för
förundersökningen. Det praktiska arbetet under
förundersökningen, förhör och annan utredning, svarar
polisen för. Åklagarens ledande roll under
utredningsstadiet måste dock klargöras. Det är ju ändå
åklagaren som i domstolen skall stå till svars för att
utredningen är ordentligt gjord.
Ett mera renodlat ansvar för åklagarna torde vara
påkallat om man vill komma åt de organiserade
brottslingarna. Åklagare och kvalificerade poliser i samspel
kan göra mycket nytta. Systemet med särskilda
åklagarpromemorior bör utvecklas.
Man bör dock inte vara främmande för att i vissa fall föra
över utredningen på målsäganden.
Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
Åtalsunderlåtelse innebär att en åklagare inte behöver
åtala under vissa i lag angivna, speciella förutsättningar,
trots att brott föreligger och åtal får ske. Det är alltså inte
fråga om att lägga ned en förundersökning eller att skriva
av ett ärende på grund av brist på bevis, dvs att brott ej är
styrkt.
Åtalsunderlåtelse bör komma till användning i större
utsträckning för att frigöra resurser som kan användas till
att utreda och beivra allvarligare brottslighet, t ex
våldsbrott, narkotikabrott samt grova ekonomiska brott.
För närvarande finns också ett mycket stort antal konkurser
där det i många fall kan misstänkas att brottslighet
förekommit. Dessutom förekommer en mycket oroande
brottsutveckling med tydliga internationella inslag och med
allt grövre brott. Ytterligare resurser kan inte generellt
sättas av. Alltså måste prioriteringar göras och befintliga
resurser användas på ett så effektivt sätt som möjligt.
Erfarenheten visar att risken för upptäckt och lagföring
sannolikt har stor brottsavhållande effekt på organiserade
eller kalkylerande brottslingar som sysslar med att
importera eller sälja narkotika eller annan brottslighet där
den ekonomiska vinningen är det övergripande motivet för
verksamheten. Ökade åklagarresurser som läggs på att
bekämpa sådan allvarlig brottslighet kan därför ha
preventiv effekt på eventuellt brottsbenägna personer.
I statistiken över ärenden som avskrivs för att brott inte
är styrkt -- det rör sig om upp mot 100 000
per år -- döljs sannolikt en hel del fall där åklagaren
hade kunnat välja åtalsunderlåtelse i stället eller med bättre
resurser drivit utredningen vidare.
Förundersökningen kan också begränsas på annat sätt.
Skälet mot att införa förundersökningsbegränsningsregler
är närmast av juridisk-teknisk art, eftersom det kan vara
svårt att genom författningsreglering bestämma hur den
övergripande prioriteringen på utredningsstadiet skall ske i
praktiken. Därför menar kritikerna mot
förundersökningsbegränsningsregler att man i första hand
bör välja andra åtgärder.
Om statsmakterna verkligen vill att fler brott skall
beivras än för närvarande finns i princip vid sidan om en
renodlad, effektiviserad åklagarroll bl a följande
möjligheter eller styrmedel:
1. Att staten avsätter mer resurser för beivrande av vissa
brott; det kan också finnas fall där mindre resurser ger
önskat resultat 2.
Att en avkriminalisering sker för vissa typer av brott
och resurser frigörs 3.
Att fler brott beivras i annan ordning än som nu är
fallet, t ex genom strafföreläggande av åklagare eller genom
ordningsbot av polis 4.
Att polisväsendet, åklagarväsendet eller
domstolsväsendet effektiviseras 5.
Att en författningsreglerad prioriteringsordning för
förundersökning och annan utredning införs 6.
Att handläggningen förenklas 7.
Att bevisreglerna ändras; beviskraven är idag för höga
och kan sänkas 8.
Att användningen av åtalsunderlåtelse ökar 9.
Att utbildningen av polis, åklagare och domare
förbättras 10.
Att rekvisit för brott ändras samt att straffsatser
ändras.
De traditionella medlen räcker dock inte till om man
snabbt vill skapa bättre förutsättningar för åklagarna att
rikta in sig på den allvarliga brottsligheten.
Att staten anvisar ytterligare medel eller uttrycker en
viljeinriktning för bekämpande av viss brottslighet är en
osäker metod och ger mestadels inte önskat resultat, det
visar praktiken. Avkriminalisering för bagatellbrott, ökad
användning av summarisk straffprocess, ökad användning
av åtalsunderlåtelse och ändring av brottsrekvisit och
straffsatser är exempel på metoder som kan vara effektiva
och skapa utrymme för en bättre resursanvänding.
För de svenska åklagarna gäller en absolut åtalsplikt.
Om den absoluta åtalsplikten ersätts av en relativ åtalsplikt
så torde en sådan förändring kunna medverka till att
betydande resurser frigörs. Om man verkligen vill komma
åt den grova brottsligheten så är detta en väg som bör
prövas.
Den relativa åtalsplikten
Det är dags för Sverige att anpassa sig till Europa och
ersätta den absoluta åtalsplikten med en relativ åtalsplikt.
Rättslikheten har ett uppenbart värde i sig, särskilt i
kampen mot internationell brottslighet. Utgångsläget bör
därför vid närmandet till det gränslösa Europa vara att man
bör införa en relativ åtalsplikt om inte särskilt starka skäl
talar däremot. Några tillräckligt starka motargument finns
faktiskt inte. Dessutom föreligger det uppenbara fördelar
med relativ åtalsplikt från effektivitetssynpunkt.
En renodlad åklagarroll skapar också goda
förutsättningar för ett system med relativ åtalsplikt.
Med en relativ åtalsplikt har ju målsäganden alltid en
möjlighet att föra talan om han eller hon vill, så någon
större risk för rättsförlust för målsäganden borde i princip
inte föreligga.
Målsägandens åtalsrätt måste förstärkas
Enligt 20 kap 8 § RB får målsäganden inte väcka åtal för
brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit
brottet och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum.
Målsägandens åtalsrätt bör förstärkas. Målsäganden bör
ges bättre möjlighet att själv föra talan. Det kan ske genom
hjälp av juridiskt biträde, ekonomiskt stöd eller på annat
sätt. Det skulle i och för sig kunna innebära ett slags
privatisering av åklageriet där t ex målsäganden själv eller
med hjälp av en advokat eller annan jurist för talan inför
domstol istället för åklagare på statens bekostnad med
samma rätt och skyldighet som gäller för åklagare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att åklagarrollen måste renodlas
så att åklagaren i allt väsentligt sysslar med sådant som just
kräver den särskilda åklagarkompetensen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att reglerna ändras så att
åtalsunderlåtelse kan komma till användning i betydligt
större omfattning än för närvarande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett system med relativ
åtalsplikt i stället för absolut åtalsplikt bör införas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar
för målsäganden att åtala och föra processen om åklagaren
avböjer att åtala.
Stockholm den 20 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)