I sina båda regeringsförklaringar har den borgerliga regeringen uttalat att brottsligheten måste bekämpas med kraft. Det sägs att det är en avgörande fråga för allas trygghet i samhället att utvecklingen mot allt fler brott bryts. Regeringen säger sig tillmäta all brottsbekämpning stor betydelse men vill därvid särskilt prioritera vålds- och narkotikabrott. Denna målsättning kommer också till uttryck i årets budgetproposition.
Det finns ingen anledning anta annat än att de rättstillämpande myndigheterna lojalt följer de prioriteringssignaler som regeringen skickar ut. I ett läge där brottskurvan ständigt pekar brant uppåt medan tillgängliga resurser är otillräckliga måste myndigheterna emellertid själva prioritera inom de prioriterade områdena. Naturligt blir det så att man strävar efter att i första hand beivra de allvarligaste brotten, det vill säga de med högst straffvärde enligt gällande straffskala. Förtursmål blir i praktiken endast de brottsutredningar där det förekommer tvångsmedel.
När det gäller kvinnomisshandel -- varmed vi avser endast sådant våld som består i att en kvinna blir misshandlad av sin man/sambo eller före detta partner i ett känslomässigt förhållande -- är det ofta så att det som anmäls eller på annat sätt kommer till polisens och åklagarens kännedom bara är ett eller ett fåtal moment i det som i realiteten är en sammanhängande brottskedja som inte sällan pågått i åratal. Sett som separata företeelser blir brotten då inte betraktade som alltför allvarliga och personella tvångsmedel kan sällan tillgripas. Brottsanmälan läggs i utredningsbalansen hos polisen där den kan bli liggande i både ett och två år. Det som typiskt sett skiljer kvinnomisshandel från annan misshandel av ''normalgraden'' är att den förstnämnda brottstypen fortgår under väntetiden.
Man vet att anmälningsbenägenheten vid kvinnomisshandel är låg. Statistiken ger inte några bra redskap för att beräkna hur vanlig sådan misshandel är. En beräkningsgrund ger vid handen att en kvinna misshandlas var tjugonde minut, därav en kvinna i veckan så svårt att hon dör.
Kvinnomisshandel är det yttersta uttrycket för kvinnoförtryck. Långsiktigt är arbetet för ökad jämställdhet mellan könen den viktigaste insatsen för att minska det sexualiserade våldet, i kombination med en medveten påverkan på människornas attityder mot våld som en metod för konfliktlösning. Det är också viktigt att uppmärksamma familjevåldets barn, både för att de skall få en mindre ångestfylld uppväxt och för att öka deras utsikter till ett liv utan våld när de själva blir vuxna. Risken att de skall upprepa mönstret från sin uppväxtfamilj är annars stor.
Det finns emellertid också behov av omedelbara åtgärder för att minska kvinnomisshandeln.
Canada är något av ett föregångsland när det gäller att bekämpa familjevåld. Den kanadensiska regeringen gick för några år sedan ut med ett landsomfattande upprop, ''A Call to Action'', där familjevåld förklaras inte vara ett brott i största allmänhet eller ett privat problem utan ett viktigt nationellt samhällsproblem. Den samlade strategin mot familjevåld innehåller många olika komponenter. Den är mycket framgångsrik och uppges ha lett till att kvinnomisshandeln har minskat med över 20 procent.
En av komponenterna i den kanadensiska strategin är att kvinnomisshandel har förklarats vara förtursmål. Det innebär att så snart en kvinna ingivit anmälan om sådan misshandel hämtas mannen till polisförhör. Hämtning sker omedelbart och oavsett om den misstänkte sitter i sammanträde eller är på Rotary-lunch. Det första förhöret kan sedan äga rum utan att mannen fått tillfälle att tillrättalägga sin version eller påverka målsäganden att ändra sin. Polisutredningen slutförs sedan och åtal kan väckas redan inom några veckor.
Fördelarna med en snabb handläggning av kvinnomisshandelsbrott är många. Särskilt må framhållas den brottsförebyggande effekten; kvinnomisshandel kännetecknas ju av att det ofta är fråga om upprepat och upptrappat våld. Bevisläget är ofta besvärligt då det ju ligger i sakens natur att brotten inte begås i vittnens närvaro; att bevisa ett färskt brott är lättare än ett gammalt. I de fall då gärningsmannen har slutat med sitt destruktiva beteende och parterna har lyckats lappa ihop sitt förhållande kommer en sen lagföring och klampar in i deras liv som en elefant i en porslinsbutik. När lång tid har förflutit efter brottet blir också påföljden oftast betydligt mildare än vad brottet egentligen bort föranleda. Slutligen är det som justitieministern framhåller i budgetpropositionen så att snabba, tydliga och konsekventa reaktioner på brott är av stor betydelse för förankringen av strafflagstiftningen i allmänhetens rättsmedvetande.
I ett polisdistrikt i Sverige har man redan infört rutinen att kalla den misstänkte till förhör kort tid efter anmälan om kvinnomisshandel. Erfarenheterna härav är mycket goda.
Vi föreslår därför att regering och riksdag verkar för att kvinnomisshandel regelmässigt handläggs med förtur. En sådan ändring skulle stå väl i samklang med regeringens strävan att på olika sätt stärka brottsoffrens ställning.
Den föreslagna prioriteringen kräver inga resurstillskott. Det arbete som de rättstillämpande myndigheterna måste lägga ned blir ju detsamma vare sig det är på färsk eller gammal gärning. Snarare spar det resurser om förundersökningen kan ske snabbt och i ett sammanhang.
Om under övergångstiden ett och annat misshandelsmål som ligger i balans hos polisen hinner preskriberas medan nya ärenden utreds är i allmänhet ingen större skada skedd. Med hänsyn till bevisläget, målsägandens intresse av att få sin sak prövad och till domstolarnas påföljdspraxis är beivrandet av två år gamla misshandelsbrott i alla fall inte särskilt meningsfullt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtur för kvinnomisshandelsmål.
Stockholm den 20 januari 1993 Christel Anderberg (m) Inger Koch (m)