I sina båda regeringsförklaringar har den borgerliga
regeringen uttalat att brottsligheten måste bekämpas med
kraft. Det sägs att det är en avgörande fråga för allas
trygghet i samhället att utvecklingen mot allt fler brott
bryts. Regeringen säger sig tillmäta all brottsbekämpning
stor betydelse men vill därvid särskilt prioritera vålds- och
narkotikabrott. Denna målsättning kommer också till
uttryck i årets budgetproposition.
Det finns ingen anledning anta annat än att de
rättstillämpande myndigheterna lojalt följer de
prioriteringssignaler som regeringen skickar ut. I ett läge
där brottskurvan ständigt pekar brant uppåt medan
tillgängliga resurser är otillräckliga måste myndigheterna
emellertid själva prioritera inom de prioriterade områdena.
Naturligt blir det så att man strävar efter att i första hand
beivra de allvarligaste brotten, det vill säga de med högst
straffvärde enligt gällande straffskala. Förtursmål blir i
praktiken endast de brottsutredningar där det förekommer
tvångsmedel.
När det gäller kvinnomisshandel -- varmed vi avser
endast sådant våld som består i att en kvinna blir
misshandlad av sin man/sambo eller före detta partner i ett
känslomässigt förhållande -- är det ofta så att det som
anmäls eller på annat sätt kommer till polisens och
åklagarens kännedom bara är ett eller ett fåtal moment i det
som i realiteten är en sammanhängande brottskedja som
inte sällan pågått i åratal. Sett som separata företeelser blir
brotten då inte betraktade som alltför allvarliga och
personella tvångsmedel kan sällan tillgripas. Brottsanmälan
läggs i utredningsbalansen hos polisen där den kan bli
liggande i både ett och två år. Det som typiskt sett skiljer
kvinnomisshandel från annan misshandel av
''normalgraden'' är att den förstnämnda brottstypen fortgår
under väntetiden.
Man vet att anmälningsbenägenheten vid
kvinnomisshandel är låg. Statistiken ger inte några bra
redskap för att beräkna hur vanlig sådan misshandel är. En
beräkningsgrund ger vid handen att en kvinna misshandlas
var tjugonde minut, därav en kvinna i veckan så svårt att
hon dör.
Kvinnomisshandel är det yttersta uttrycket för
kvinnoförtryck. Långsiktigt är arbetet för ökad jämställdhet
mellan könen den viktigaste insatsen för att minska det
sexualiserade våldet, i kombination med en medveten
påverkan på människornas attityder mot våld som en metod
för konfliktlösning. Det är också viktigt att uppmärksamma
familjevåldets barn, både för att de skall få en mindre
ångestfylld uppväxt och för att öka deras utsikter till ett liv
utan våld när de själva blir vuxna. Risken att de skall
upprepa mönstret från sin uppväxtfamilj är annars stor.
Det finns emellertid också behov av omedelbara
åtgärder för att minska kvinnomisshandeln.
Canada är något av ett föregångsland när det gäller att
bekämpa familjevåld. Den kanadensiska regeringen gick
för några år sedan ut med ett landsomfattande upprop, ''A
Call to Action'', där familjevåld förklaras inte vara ett brott
i största allmänhet eller ett privat problem utan ett viktigt
nationellt samhällsproblem. Den samlade strategin mot
familjevåld innehåller många olika komponenter. Den är
mycket framgångsrik och uppges ha lett till att
kvinnomisshandeln har minskat med över 20 procent.
En av komponenterna i den kanadensiska strategin är att
kvinnomisshandel har förklarats vara förtursmål. Det
innebär att så snart en kvinna ingivit anmälan om sådan
misshandel hämtas mannen till polisförhör. Hämtning sker
omedelbart och oavsett om den misstänkte sitter i
sammanträde eller är på Rotary-lunch. Det första förhöret
kan sedan äga rum utan att mannen fått tillfälle att
tillrättalägga sin version eller påverka målsäganden att
ändra sin. Polisutredningen slutförs sedan och åtal kan
väckas redan inom några veckor.
Fördelarna med en snabb handläggning av
kvinnomisshandelsbrott är många. Särskilt må framhållas
den brottsförebyggande effekten; kvinnomisshandel
kännetecknas ju av att det ofta är fråga om upprepat och
upptrappat våld. Bevisläget är ofta besvärligt då det ju
ligger i sakens natur att brotten inte begås i vittnens
närvaro; att bevisa ett färskt brott är lättare än ett gammalt.
I de fall då gärningsmannen har slutat med sitt destruktiva
beteende och parterna har lyckats lappa ihop sitt
förhållande kommer en sen lagföring och klampar in i deras
liv som en elefant i en porslinsbutik. När lång tid har
förflutit efter brottet blir också påföljden oftast betydligt
mildare än vad brottet egentligen bort föranleda. Slutligen
är det som justitieministern framhåller i
budgetpropositionen så att snabba, tydliga och konsekventa
reaktioner på brott är av stor betydelse för förankringen av
strafflagstiftningen i allmänhetens rättsmedvetande.
I ett polisdistrikt i Sverige har man redan infört rutinen
att kalla den misstänkte till förhör kort tid efter anmälan om
kvinnomisshandel. Erfarenheterna härav är mycket goda.
Vi föreslår därför att regering och riksdag verkar för att
kvinnomisshandel regelmässigt handläggs med förtur. En
sådan ändring skulle stå väl i samklang med regeringens
strävan att på olika sätt stärka brottsoffrens ställning.
Den föreslagna prioriteringen kräver inga
resurstillskott. Det arbete som de rättstillämpande
myndigheterna måste lägga ned blir ju detsamma vare sig
det är på färsk eller gammal gärning. Snarare spar det
resurser om förundersökningen kan ske snabbt och i ett
sammanhang.
Om under övergångstiden ett och annat misshandelsmål
som ligger i balans hos polisen hinner preskriberas medan
nya ärenden utreds är i allmänhet ingen större skada skedd.
Med hänsyn till bevisläget, målsägandens intresse av att få
sin sak prövad och till domstolarnas påföljdspraxis är
beivrandet av två år gamla misshandelsbrott i alla fall inte
särskilt meningsfullt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtur för
kvinnomisshandelsmål.
Stockholm den 20 januari 1993
Christel Anderberg (m)
Inger Koch (m)