Kvinnliga poliser har Sverige haft i mer än 20 år. Men
fortfarande är de inte accepterade inom polishierarkin,
vilket kan utläsas av personalstatistiken. Själva (som grupp)
känner de sig inte heller uppskattade inom kåren. Så måste
man tolka vittnesbörd från kvinnliga poliser. Självklart finns
det kvinnliga poliser som uppskattas och som känner sig
uppskattade. Men huvudintrycket är att de arbetar i
motvind. Till detta kommer det intryck som en läsning av
katalogen över fortbildningserbjudanden ger (oss i alla
fall). Tuffa tag rakt igenom. Mycket och varierat utbud tex
om datorer, ekonomisk brottslighet, trafikövervakning, att
föra polishundar, instruktörsutbildning i fysisk träning,
motorcykeltjänst, fordonsredogörartjänst, brandutredning,
yttre spaning mot person, sprängteknik, handhavande av
tjänstepistol mm.
Ett fåtal erbjudanden ges till fortbildning i att ta hand
om misshandlade barn, överfallna kvinnor,
samtalsmetodik, etik, intervjumetodik, mänskliga
reaktioner på katastrofer eller liknande som ger kunskaper
som poliser också måste ha i dagens samhälle.
Knappt en fjärdedel (24 %) av de kvinnliga poliserna har
befordrats, jämfört med hälften drygt (54 %) av männen.
Under de 22 år som gått har 1 850 kvinnliga poliser utbildats
i landet, av dessa har 12 blivit poliskommissarier och 430
polisinspektörer. Detta visar en rapport som gjordes
1991/92. Ett problem är att det saknas samordnad statistik,
t ex samordnas inte statistik över vaktbefäl inom de olika
polisdistrikten. Ett annat problem var att det är svårt att få
fram statistik om kvinnliga resp manliga polisers villkor:
efter två år förstörs statistik över vilka som slutat inom
polisen, arbetsskador och sjukfrånvaro. Detta anser vi vara
en orsak till att problemen inte löses. Ansvariga kan säga
att det finns inga bevis för påståenden om att det är olika
villkor för kvinnor och män eller påståendet att kvinnor
slutar som poliser oftare än män.
Rapporten visar det vanliga gnället över kvinnor; det
är besvärligt att de föder barn och måste vara
föräldralediga, negativa attityder, menade många som
intervjuades, var större problem än de organisatoriska,
för många kvinnor skapar negativ stämning, kvinnor
ansågs svagare fysiskt, får lättare tjänster på t ex krim,
äldre arbetsledare var mera fientliga än yngre, kvinnor
måste vara duktigare än män för att befordras, kvinnor
får låga betyg, kvinnor har svårt att accepteras som befäl,
De intervjuade ansåg att jämställdhetsarbete var svårt
att bedriva inom polisen eftersom många manliga (men
också kvinnliga kollegor) var helt emot det.
Rapporten visade också fram det som kvinnor ansågs
vara bra på: ta hand om misshandlade kvinnor och barn,
ingripa i familjetvister, intervjua incestfall och
receptionsarbete. Allt frågor som har låg status inom
poliskåren, viket understryks av utbudet i
utbildningskatalogen.
Alltsedan kvinnor började som poliser har motstånd
från manliga kolleger och överordnade funnits. JÄMO har
fått många anmälningar från kvinnor som ansett sig
missgynnade på grund av sitt kön. Dessutom finns en rad
myter, uttalade eller outtalade om vad som kännetecknar en
bra polis. Manliga poliser anför att de kvinnliga kollegerna
är för svaga fysiskt eller för korta till växten för så kallad
yttre tjänst. Jargongen är ibland rå och grov, när kvinnorna
försöker ändra den blir de ansedda som ''gnällspikar''.
När kvinnliga poliser ingriper vid familjebråk eller våld
mot barn så gör de det oftast på ett annat sätt, smidigare och
ömsintare, än manliga poliser. Först när inget annat hjälper
använder kvinnorna teknik och psykisk och fysisk styrka.
De visar att man kan vara bra polis på olika sätt.
Två jämställdhetskonsulter arbetade i Huddinge med att
undersöka hur de kvinnliga poliserna där hade det. I sin
rapport säger de bla att kvinnliga poliser får sämre vitsord
än manliga på alla punkter utom ''flexibilitet'', vilket inte
värderas lika högt som tex ''säkerhet och omdöme''. Detta
trots att cheferna förnekar att kvinnor som grupp betraktat
skulle vara sämre än män i arbetet. Vidare iakttog
konsulterna att de kvinnor som arbetat några år ofta känner
att de inte blir tagna på allvar av männen. Kolleger ''testar''
sina kvinnliga arbetskamrater för att pressa dem eller för att
försöka bevisa att en kvinna inte räcker till för att vara polis.
JÄMO utarbetade för flera år sedan en rad förslag på
åtgärder efter en undersökning om vilka problem som
möter en kvinna som bryter mark inom ett tidigare typiskt
manligt yrke. För tullen, polisen och kriminalvården
föreslogs åtgärder som borde vidtas för att underlätta
förståelsen mellan män och kvinnor inom resp
verksamheter. Vissa förslag har genomförts, men långt ifrån
alla. Polisstyrelsen har tex inte ansett det mödan värt att
göra en kravanalys för polisyrket. En sådan analys skulle
underlätta för de kvinnor som vill utbilda sig till polis.
Samtidigt kan en kravanalys kanske förändra bilden av vad
det krävs för att bli polis och vad som krävs för att
vara en bra polis.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en rapport över
kvinnors och mäns villkor inom polisyrket,
2. att riksdagen hos regeringen begär att
Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att utarbeta en kravanalys
för polisyrket i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 januari 1993
Margitta Edgren (fp)
Bengt Rosén (fp)
Charlotte Branting (fp)