med anledning av prop. 1992/93:210 Ny ordningslag m.m.
Propositionen om en ny ordningslag innehåller bland
annat bestämmelser om användning av offentlig plats. De
föreslagna bestämmelserna innebär att en offentlig plats
inom detaljplanelagt område inte utan tillstånd får
användas på ett sätt som inte stämmer överens med det
ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är
allmänt vedertaget. Från kravet på tillstånd undantas fall
där platsen används endast tillfälligt och i obetydlig
omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.
De föreslagna bestämmelserna stämmer i stort sett överens
med de i dag gällande reglerna, vilka återfinns i den
allmänna ordningsstadgan.
De föreslagna bestämmelserna -- och de i dag gällande
reglerna -- ger alltså kommunen ett avgörande inflytande i
tillståndsfrågan, i fall där kommunen avstyrker att tillstånd
ges. Den enskilde har i praktiken små möjligheter att få en
prövning av kommunens ställningstagande. Den enda
vägen är att enligt kommunallagens regler begära
laglighetsprövning av kommunens beslut, men med hänsyn
till de begränsningar som denna prövning innefattar är
utsikten till ändring liten.
Det kan sättas i fråga om den kommunala vetorätten i
tillståndsfrågan är motiverad, särskilt mot bakgrund av
inskränkningar i rätten att få vetot prövat. Eftersom den
avgörande frågan för om tillstånd bör ges är om den
användning som detta avser påverkar ordningen och
säkerheten inom området, är frågan om tillstånd i första
hand en sak för polismyndigheten. När användningen avser
kommunal mark är det emellertid tydligt att kommunen har
intressen att bevaka. Det kommunala intresset kan dock
tillgodoses genom att kommunen, liksom i dag, får yttra sig
om en ansökan om tillstånd, men, till skillnad från i dag,
utan att detta binder polismyndigheten. En sådan ordning
lägger den avgörande prövningen på den i första hand
berörda instansen -- polismyndigheten -- och ger den
enskilde möjlighet att få tillståndsfrågan allsidigt
överprövad, även i fall där kommunen avstyrker tillstånd.
Enligt lagen (1957:259) om rätt för kommunen att uttaga
avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m.m.
(avgiftslagen) är tillstånd att använda en offentlig plats i
regel förenat med en avgift. Grunderna för beräkning av
avgiften bestäms av kommunalfullmäktige. Fullmäktige får
därvid, enligt avgiftslagen, beakta ändamålet med
upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens
kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga
omständigheter.
Avgiftslagen ger således kommunen vida ramar vid
bestämmandet av avgifter. Även om man beaktar att
kommunen därvid kan ha att ta hänsyn till andra regler,
exempelvis kommunallagens bestämmelser om
likabehandling av kommunmedlemmar, så utesluter
avgiftslagens regler inte att avgifter bestäms olika för olika
näringsidkare. Det finns således utrymme för att ta
ovidkommande hänsyn, vilket skulle snedvrida
konkurrensen. En bättre ordning vore att avgiftslagen klart
och tydligt skall bestämma så att alla näringsidkare
behandlas lika.
Hemställan
Med hänsvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om formerna för prövning av
tillstånd att använda offentlig plats och om bestämmande av
avgift för detta.