Den ekonomiska och organiserade brottsligheten hör till
de allra allvarligaste problemen i det svenska samhället.
Den hotar att rasera möjligheter att bygga upp en sund och
stabil ekonomi. Den utgör en uppenbar fara för att
ytterligare bryta ned samhällssolidariteten. Den svarta
ekonomin undergräver möjligheterna för samhället att få in
beslutade skatter och avgifter. Den organiserade
brottsligheten hotar vitala samhällsfunktioner.
Den ekonomiska och organiserade brottsligheten torde
omsätta mellan 100 och 150 miljarder kronor per år. Banker
och kreditinstitut beräknas göra kreditförluster med 200
miljarder kronor. Bakom detta döljer sig en sannolikt
omfattande ekonomisk brottslighet.
Regeringen har i stort sett kapitulerat inför de starkt
växande problemen. Det framgår av årets
budgetproposition och de särskilda redovisningar som
gjorts. Det framgår tydligt i redogörelsen för
kriminalpolitiken sid. 35--37. Där hänger sig
justitieministern åt ett omtänkande genom tal om ''etik och
moral i affärslivet'' samt ''ökat eget ansvar -- -- -- genom att
näringsidkaren själv utformar kontrollinstrument för att
motverka brottslighet inom eller mot näringsidkarens
verksamhet''.
Den ekonomiska och organiserade brottsligheten är i
mycket hög grad koncentrerad till storstäderna och framför
allt till Storstockholmsregionen.
Det är också i Stockholmsregionen som de allvarligaste
bristerna i brottsbekämpningen föreligger. Det är ingen
överdrift att konstatera att polis- och åklagarmyndigheter
där tvingats kapitulera i brottsbekämpningen. Hos
polismyndigheten i Stockholm arbetar endast 44 utredare
med ekobrott. I början på 1980-talet, då problemen var
mindre, rörde det sig om nästan det dubbla antalet.
I dag ligger mer än 1 200
ärenden på hög -- 1991 var det ca 600. Med
nuvarande personalresurser skulle det sannolikt ta 10 år att
utreda dem, utan hänsyn till nya ärenden. Utredningar
påbörjas aldrig, utredningar läggs ned, åtalstider
preskriberas.
Under 1991 utreddes endast 58 fall av åklagarenheten.
Ca 90 %
av samtliga fall ledde inte till något åtal.
Polis, åklagare, skattemyndigheter och
kronofogdemyndighet anser att situationen är ohållbar.
Det är en allmänt spridd uppfattning att det inte lönar
sig att anmäla ekonomisk och organiserad brottslighet. Det
finns praktiskt taget inga resurser till spaningsverksamhet,
trots att det knappast finns något brottsområde där
anmälningsfrekvensen allmänt sett är så låg, oberoende av
nuvarande bristande resurser.
Det finns också en allvarlig brist på tekniska resurser,
som måste avhjälpas.
Dessutom finns behov av en rad lagstiftningsåtgärder
bl.a. i anledning av utredningar, som företagits av BRÅ.
BRÅ:s utredning om ekobrott i sju olika branscher
borde ligga till grund för lagförslag och en effektivare
brottsbekämpning. Detsamma gäller följande utredningar.
En BRÅ-undersökning om företagskonkurser och
ekonomisk brottslighet visade att under ett år förelåg
misstänkt brottslighet i 75 % av fallen.
I en annan BRÅ-undersökning om fel och
oegentligheter i tulldeklarationer och om ekonomisk
brottslighet vid import till Sverige framkom att nästan
varannan importsändning var felaktig. Av 2,1 miljoner
försändelser, som gick genom tullen, hittades 935 000
feldeklarationer. Felvärdet uppgick till 29 miljarder
kronor.
En stort upplagd kontrollaktion, som gjorts av BRÅ i
samarbete med länsskattemyndigheter och länsstyrelser,
visar att länsskattemyndigheter sällan åtalsanmäler ett
misstänkt skattebrott.
Det förekommer närmare 100 000
arbetsolyckor eller arbetsmiljöbrott per år. Endast
3,5 %
av alla arbetsolyckor klassas som brott.
Det förekommer mycket omfattande olagliga utsläpp i
luft och vatten. Men ett mycket litet antal åtal och fällande
domar förekommer per år. Straffen är som regel -- i
dagsböter räknat -- inte högre än för snatteri.
Flaskhalsen när det gäller resurserna ligger i första hand
hos polisen, inklusive erforderlig ekonomisk expertis,
därnäst åklagare. Det är uppenbart att en mer effektiv
brottsbekämpning i bl.a. Stockholmsregionen inte kan ske
utan kraftig omfördelning av resurser inom rättsväsendet
och en väsentlig utökning av anslagen till denna
brottsbekämpning. Att få ett sådant beslut borde inte vara
svårt för den som tar den ekonomiska och organiserade
brottsligheten på allvar, av det enkla skälet att det kommer
att öka det allmännas inkomster mångfaldigt i förhållande
till utgifterna.
En utökning av anslaget bör uppgå till minst 100 milj.kr.
Och omfördelningen till förmån för
ekobrottsbekämpningen bör vara vida större. En väsentlig
del av dessa tillskott bör tillfalla denna brottsbekämpning i
Stockholms län.
Dessa förstärkningar bör främst satsas på utökat antal
åklagare, polisutredare och ekonomiska experter. Vidare
bör resurserna användas till en väsentligt utökad och
förbättrad utbildning av såväl åklagare som polisutredare.
Det är vedertaget att denna utbildning betalas med centrala
medel.
Ett annat problem är att Rikspolisstyrelsen (RPS) och
Riksåklagaren (RÅ) saknar möjlighet till styrning mot den
regionala och lokala nivån inom åklagar- och polisväsendet.
Det är därför nödvändigt att statsmakterna otvetydigt
klargör sina intentioner om högsta prioritet åt denna
brottsbekämpning för att den skall få tillräckligt genomslag.
Det behövs också att erforderliga författnings- och
anvisningsbestämmelser kommer till. Det är även
nödvändigt att, istället för att som nu ha polisens och
åklagarnas resurser utspridda på samtliga län, koncentrera
dem till storrotlar i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
vid RPS och RÅ.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beivrandet av den
ekonomiska och organiserade brottsligheten ges högsta
prioritet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en väsentlig utökning och en
vida större omfördelning av resurserna sker till förmån för
denna brottsbekämpning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en koncentration av
resurserna sker till Stockholm, Göteborg, Malmö samt RPS
och RÅ,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att resurserna används för fler
åklagare, polisutredare och ekonomiska experter samt till
utbildning av dem,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att erforderliga författningar och
anvisningar genomförs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lagstiftningsåtgärder
i anledning av ovan berörda BRÅ-utredningar.
Stockholm den 25 januari 1993
Anita Johansson (s)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Eva Johansson (s)
Sören Lekberg (s)
Sylvia Lindgren (s)
Pierre Schori (s)
Björn Ericson (s)
Kent Carlsson (s)
Thage G Peterson (s)
Lars Ulander (s)
Ines Uusmann (s)