Det kan konstateras att resursfördelningen inom det
svenska polisväsendet, främst vad gäller polistjänsternas
fördelning på olika polisdistrikt, inte är anpassad till
arbetsbelastningen. Det konstaterandet gjordes av
Riksrevisionsverket i rapporten F 1992:36 ''Effektivare
brottsutredningar'', och andra bedömare har tidigare
kommit till samma slutsats.
Det bristande sambandet mellan arbetsbelastning och
resurstilldelning kan statistiskt visas genom att antalet
polistjänster eller totalbudgeten i respektive polisdistrikt
ställs i relation till antalet anmälda brott.
Vad gäller antalet anmälda brott per polistjänst finner
man en stark variation mellan olika polisdistrikt, nämligen
från 32 till 108 anmälda brott per år och polistjänst.
Medelvärdet i landet ligger på 63. Siffrorna avser år 1991.
Minst antal anmälningar per polistjänst ser man i
Norrlandsdistrikten men också i t.ex. Karlskrona. Flest
anmälningar per polistjänst återfinns i polisdistrikt som
gränsar till Stockholms polisdistrikt och i Lund, Ängelholm,
Kungälv, Kungsbacka och Eslöv.
Om man istället väljer att mäta resursfördelningen
genom att jämföra polisdistriktens totalkostnad per
brottsanmälan 1991 finner man att Arvidsjaur toppar den
listan med en kostnad per brottsanmälan på 20 400 kronor
medan Lund ligger absolut lägst med 4 600 kronor per
anmälan.
Om man som ytterligare ett mått på hur resurserna
fördelats mellan olika polisdistrikt ser till antalet
polistjänster i förhållande till invånarantalet, finner man på
motsvarande sätt en stor ojämlikhet mellan polisdistrikten.
Till de distrikt som har lägst polistäthet hör Eslövs och
Lunds polisdistrikt.
Självklart innebär förhållandena att polisdistrikt med
färre antal polistjänster i förhållande till invånarantalet har
sämre förutsättningar såväl att förebygga och klara upp
brott som att ge invånarna service i övrigt.
Det finns ett samband mellan resursfördelning och
procenten uppklarade brott, även om detta alls icke är ett
rakt och enkelt samband. Sämst till i den statistiken
(uppklarningsprocenten) ligger bland andra Lunds
polisdistrikt, som hur man än mäter är missgynnat vad
gäller resurstilldelningen.
De faktorer som i huvudsak bör avgöra
resurstilldelningen inom polisen är invånarantal och antalet
brottsanmälningar. Men också andra faktorer är relevanta i
sammanhanget, t.ex. strukturella skillnader mellan
glesbygd och tätort.
Sammantaget framstår behovet av en översyn av
resursfördelningen inom det svenska polisväsendet som
synnerligen angeläget, vilket också är en av de viktigare
slutsatserna i RRV:s nämnda rapport. ''Anpassa de
regionala och lokala resurserna till arbetsbelastningen!'',
rekommenderar RRV.
Vill man finna en av huvudförklaringarna till den
ojämna resursfördelningen måste man gå tillbaka till 1965
då polisväsendet förstatligades. Utgångspunkterna då var
att resurserna i respektive polisdistrikt skulle vara de
samma i den nya statliga organisationen som i den gamla
kommunala. Det kan inte uteslutas att en del kommuner
insåg detta i god tid före sammanslagningen.
Framförallt blev arbetsbelastningen aldrig den faktor
som kom att styra resursfördelningen i den nya
organisationen.
Och trots att bristerna därvidlag med jämna mellanrum
aktualiserats, bland annat i olika utredningar, har dessa
brister aldrig rättats till. Bland annat därför att det
självklart funnits ett motstånd mot att flytta tjänster mellan
distrikten.
Rikspolisstyrelsen har på regeringens uppdrag tagit fram
nya kriterier för resursfördelningen mellan polisdistrikten.
Dessa, som utgår från invånarantalet, har dock inte
tillämpats då resurserna fördelats till länen. Istället har
regeringen begärt ytterligare kompletteringar från
Rikspolisstyrelsen vad gäller den föreslagna
fördelningsmodellen.
Sedan en tid pågår ett ganska omfattande
förnyelsearbete inom den svenska polisen. Det tar bland
annat sikte på att förbättra effektiviteten genom att öka det
lokala självbestämmandet och minska detaljstyrningen från
centralt håll bland annat vad gäller hur resurserna skall
fördelas inom respektive polisdistrikt och mellan
polisdistrikten i ett län. En översyn av polisdistriktens
geografiska gränser pågår också, något som ytterligare
understryker att nu är rätt tillfälle att också lösa problemet
med snedfördelade resurser.
Det kan i det sammanhanget konstateras att den nya
decentraliserade organisationen ger länsstyrelserna
möjlighet att själva omfördela resurser mellan polisdistrikt
inom länen.
En omfördelning inom respektive län räcker dock inte
om man vill rätta till de beskrivna skevheterna. Det är
dessutom tveksamt om det går att mobilisera sådan
beslutskraft i respektive län att man orkar fatta de
nödvändiga besluten.
Det är mot den givna bakgrunden både lämpligt och
nödvändigt att regering och riksdag nu tar ansvaret för en
ny, rättvisare och effektivare fördelning av resurserna inom
polisväsendet. Detta för att därmed ge den nya
decentraliserade organisationen och de enskilda
polisdistrikten bästa möjliga förutsättningar att lösa sina
uppgifter och att ge medborgarna i olika polisdistrikt
tillgång till likvärdig service.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av resursfördelningen
inom polisväsendet.
Stockholm den 19 januari 1993
Bo Bernhardsson (s)
Gunnar Nilsson (s)