med anledning av prop. 1992/93:215 Försäkringsöverdomstolen
I propositionen föreslås bl.a. att
Försäkringsöverdomstolen läggs ned och att
Regeringsrätten skall bli högsta instans i
socialförsäkringsmål m.m. Den nya instansordningen avses
träda i kraft 1 juli 1995. Den hittillsvarande möjligheten till
s.k. ändringsdispens avskaffas dock redan från 1 juli 1993.
Frågans tidigare behandling
I budgetpropositionen januari 1988 gav justitieministern
Domstolsverket i uppdrag att närmare analysera
förutsättningarna att på sikt samordna försäkringsrätterna
med de allmänna förvaltningsdomstolarna och därvid
belysa de konsekvenser av skilda slag som följer med olika
lösningar. Bakgrunden var bl.a. en rapport från
försäkringsdomstolarna som talade om betydande
svårigheter att i denna speciella organisation rekrytera och
behålla domare och föredragande.
Översynen resulterade i att riksdagen våren 1990 antog
ett principbeslut att integrera försäkringsrätterna med de
allmänna förvaltningsdomstolarna, nämligen
kammarrätterna. Samtidigt uttalade riksdagen att
Försäkringsöverdomstolen tills vidare bör behållas som
överinstans. På längre sikt och mot bakgrund av vunna
erfarenheter av integreringen av försäkringsrätterna i
kammarrätterna, kunde det vara lämpligt att överväga
frågor om Försäkringsöverdomstolens ställning samt
systemet med ändringsdispens och lekmannamedverkan i
den högsta instansen.
Våren 1991 beslöt riksdagen på förslag från regeringen
att ändra principbeslutet på så sätt att länsrätterna blev
första domstolsinstans i socialförsäkringsmål.
Tidigare hade försäkringsmålen sakprövats i en instans,
försäkringsrätten. Med förslaget att göra länsrätterna till
första instans, fick vi två sakprövningsinstanser, nämligen
länsrätt och kammarrätt. Utöver att vara prejudikatinstans
gör Försäkringsöverdomstolen också en sakprövning av
målen genom den hittillsvarande möjligheten till
ändringsdispens.
I principbeslutet våren 1990 angavs beträffande
Försäkringsöverdomstolen att det först efter en utvärdering
av integreringen fanns skäl att överväga frågorna om
domstolens ställning. Den reform som blir följden av dessa
beslut kan antas på sikt högst väsentligt påverka
måltillflödet till domstolen. Dock bör först göras en
utvärdering av den nu beslutade instansordnigen m.m.
innan ytterligare övervägande bör ske avseende
Försäkringsöverdomstolens ställning i framtiden.
Justitieutskottet och riksdagen anslöt sig till denna
bedömning.
De uppgifter om såväl beviljade prövningstillstånd som
ändringsfrekvensen i socialförsäkringsmål som prövas i
Försäkringsöverdomstolen antyder att rättsläget för dessa
ärenden har stabiliserats. Om man räknar in även
Försäkringskassans möjlighet till omprövning skulle man
kunna få fyra instanser i vilka försäkringsmålen skulle
kunna sakprövas. Det är mot den bakgrunden inte rimligt
att nu behålla ändringsdispensen också i högsta instans.
Vi kan mot denna bakgrund ställa oss bakom
propositionens förslag att avveckla
Försäkringsöverdomstolen och överföra dessa ärenden till
Regeringsrätten som sista instans.
Specialdomstolar
Regeringen anför som argument för nedläggning av
Försäkringsöverdomstolen, FÖD, att specialdomstolar i
princip inte bör finnas. Det sägs bl.a. att det från
rekryterings- och utbildningssynpunkt är en nackdel med
specialdomstolar.
I den mån som det finns verkliga problem med vissa
specialdomstolar skall de naturligtvis uppmärksammas.
Riksdagen har redan tidigare beslutat att integrera de
särskilda försäkringsdomstolarna med de allmänna
förvaltningsdomstolarna.
Vi delar dock inte propositionens restriktiva syn på
specialdomstolar i allmänhet. Tvärtom kan vi inte se någon
principiell anledning att inta en negativ hållning till dem.
Varje sådan domstols arbete måste, enligt vår mening,
övervägas för sig i förhållande till de uppgifter domstolen
tillagts med hänsyn till domstolens egna meriter och inte
utifrån en stelbent principiell ståndpunkt. Erfarenheterna
från exempelvis Arbetsdomstolens och Bostadsdomstolens
arbete måste mot denna bakgrund sägas vara klart positiva.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om specialdomstolar.
Stockholm den 31 mars 1993
Lars-Erik Lövdén (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils Nordh (s)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Kent Carlsson (s)
Alf Eriksson (s)