med anledning av prop. 1992/93:142 Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott
Nuvarande lagstiftning
Bestämmelser om straff för olovlig befattning med
narkotika finns i narkotikastrafflagen. Lagen trädde i kraft
1 april 1968 och har ändrats vid ett flertal tillfällen.
Ändringarna har bestått i dels att de olika gärningsformerna
för narkotika har kompletterats och utvidgats, dels att olika
straffskärpningar fortlöpande har genomförts. Den senaste
genomförda lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli
1988, innebar främst att eget bruk av narkotika
kriminaliserades.
Lagen innehåller tre svårighetsgrader av narkotikabrott;
för normalgraden, narkotikabrott, döms till fängelse i högst
tre år, för ringa brott döms till böter eller fängelse i sex
månader eller, om sådan gärning endast bestod i eget bruk
av narkotika, till böter, och för grovt brott döms till fängelse
i lägst två år och högst 10 år.
En särskild regel om ansvarsfrihet finns vid eget bruk av
narkotika om gärningen uppdagats genom att vederbörande
sökt eller underkastat sig vård eller annan behandling.
Propositionen
I propositionen föreslås bl.a. att den straffrättsliga
regleringen av eget bruk av narkotika och andra ringa
narkotikabrott skall skärpas. Fängelse förs in i straffskalan
för eget bruk av narkotika och den särskilda regeln om
ansvarsfrihet när bruket uppdagas vid en vård- och
behandlingskontakt föreslås utmönstrad.
Socialdemokraterna avvisar regeringens förslag om att
införa fängelse i straffskalan för eget bruk av narkotika och
förslaget om att slopa ansvarsfrihetsregeln.
Fängelse i straffskalan
Införandet av fängelse i straffskalan för eget bruk av
narkotika skulle innebära en avgörande förändring av
samhällets narkotikapolitik. Den straffrättsliga regleringen
skulle med en sådan utformning leda till att i princip all
narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske under
tvång och straffhot. En sådan ordning skulle innebära en
drastisk förändring av förhållandet mellan den
straffrättsliga regleringen och socialtjänstlagstiftningen.
Riskerna är betydande för att de enskildas och olika
myndigheters vårdansträngningar skulle motarbetas. Det är
vår uppfattning att vården av missbrukare alltjämt i princip
bör åvila socialtjänsten och sjukvården och att frågor om att
använda tvång i vården av missbrukare bör avgöras inom
ramen för den socialrättsliga lagstiftningen. Regeringens
förslag innebär ett brott mot denna princip och att en ny
möjlighet till tvångsvård införs bakvägen.
Samtidigt som regeringen nu föreslår straffskärpningar
pågår en oroande nedrustning av narkomanvården runt om
i landets kommuner. Den utvecklingen måste stoppas.
Narkotikamissbruket löses inte med vård och behandling
under straffhot utan genom att tillräckliga resurser avsätts
till socialtjänstens narkomanvård.
Ansvarsfrihetsregeln
Rättsväsendets insatser mot narkotikamissbruket måste
utformas så att de inte motverkar utan understöder
samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt
vårdbehövande missbrukare. Det var skälet till att en
särskild ansvarsfrihetsregel infördes när eget bruk av
narkotika kriminaliserades. Regeln innebär att om
gärningen uppdagats genom att vederbörande sökt eller
underkastat sig vård eller annan behandling så skall ej
dömas till ansvar för brott.
Regeringen föreslår i propositionen att
ansvarsfrihetsregeln slopas. Detta innebär enligt vår
uppfattning betydande risker för den frivilliga
narkomanvården. Det kan medföra att den som behöver
vård för sitt missbruk avhåller sig från att söka sådan vård
eftersom han därmed skulle ange sig för brott. Vårdorganen
är visserligen underkastade sekretess gentemot de
brottsbeivrande myndigheterna i de fall det här gäller, men
detta är inte tillräckligt. Det är självfallet av stor betydelse
för arbetet med att motivera narkotikamissbrukare för vård
att den vårdsökande inte skall behöva oroas av att hans
ansträngningar att komma ifrån sitt missbruk indirekt skulle
leda till att han blir lagförd. Detta är särskilt viktigt när
många missbrukare bär på HIV-smitta, med den
spridningsrisk det innebär, och behöver vård eller
behandling.
Förslag till
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom föreskrivs att 2 § narkotikastrafflagen
(1968:64) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader. Bestod gärningen
endast i eget bruk av narkotika, döms till böter. Om en
sådan gärning har uppdagats genom att gärningsmannen
sökt eller underkastat sig vård eller någon annan
behandling, skall inte dömas till ansvar.
Är brott som avses i 1 § med hänsyn till arten och
mängden narkotika samt övriga omständigheter att anse
som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Bestod gärningen endast i eget bruk av narkotika, döms till
böter. Om en sådan gärning har uppdagats genom att
gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon
annan behandling, skall inte dömas till ansvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionens förslag till lag om
ändring av 2 § narkotikastrafflagen (1968:64),
2. att riksdagen beslutar anta motionens förslag till lag
om ändring i 2 § narkotikastrafflagen (1968:64).
Stockholm den 25 januari 1993
Lars-Erik Lövdén (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils Nordh (s)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Kent Carlsson (s)
Alf Eriksson (s)