med anledning av prop. 1992/93:140 Svensk verksamhet i Antarktis
Regeringen föreslår i proposition 1992/93:140, att
riksdagen skall godkänna Antarktisfördragets
miljöprotokoll, som Sverige undertecknat den 4 oktober
1991. Vidare föreslås att genomförandet av de åtaganden,
som protokollet medför, skall regleras i en särskild lag om
Antarktis. Den innehåller en mängd skyddsbestämmelser.
Enligt lagförslaget skall det vidare bland annat krävas
tillstånd för att vistas och driva verksamhet i området. Till
tillståndet är också kopplat förslag om särskild tillsyn.
Vi delar i allt väsentligt propositionens förslag. Vi vill
också stryka under hur viktigt det är, att det till
Antarktisfördraget knyts ett miljöprotokoll. Denna
kontinent är ett av få relativt opåverkade områden. Den är
av oersättlig betydelse för inte minst miljöforskningen, där
Sverige har särskilda intressen bland annat i klimat-, djur-
och växtforskning. Miljöprotokollet kan verksamt bidra till
att minimera en skadlig miljöpåverkan.
Därför ansluter vi oss till ett godkännande av
protokollet, till att en särskild lag får reglera genomförandet
och till den föreslagna utformningen av lagtexten. På några
punkter vill vi framföra synpunkter, som vi anser att
regeringen bör beakta.
I propositionstexten slås fast att miljöprotokollet
kompletterar Antarktisfördraget och att det innebär, att för
att en stat skall kunna vara part till protokollet så måste
staten vara part till själva fördraget. I detta sammanhang är
det dock viktigt att också konstatera, i enlighet med artikel
22:4 i huvudprotokollet, att för att part skall kunna delta i
de konsultativa mötena, och därmed sluta upp kring
fördraget, så måste man ansluta sig till protokollet.
För de små länderna och berörda utvecklingsländer är
samarbete och samplanering kring forskningen av stor
betydelse. Det ger ökade möjligheter att bedriva en effektiv
forskning, både till innehåll och till resursåtgång. De stora
länderna har här inte samma intresse. Här kan Sverige spela
en aktiv roll för att medverka till att samverkan blir så
omfattande som möjligt.
Sverige har varit drivande när det gäller att till
Antarktisprotokollet foga en reglering av skadeansvar.
Endast generellt regleras detta nu i protokollet. Parterna
har överenskommit att senare utarbeta detaljerade
ansvarsregler. Vi anser, att för att miljöprotokollet skall bli
riktigt effektivt, är det viktigt att ansvaret för skador
regleras i protokollet. Därför måste regeringen fortsätta att
aktivt driva denna fråga.
Det är också angeläget att denna nya lagstiftning
anpassas till den föreslagna nya miljöbalken då den träder i
kraft. Detta för att undvika juridiska särlösningar som kan
försvåra det rättsliga arbetet. Det gäller exempelvis det
straffrättsliga området. Därför anser vi att
Miljöskyddskommittén i sitt kommande arbete med att se
över följdlagstiftningen på miljöområdet även skall titta på
lagen om Antarktis.
Av propositionstexten och lagens 28 § framgår, att
regeringen tänkt sig att som tillståndsmyndighet enligt 17 §
utse Polarforskningssekretariatet. Detta är inte ett
odiskutabelt förslag. Sekretariatet är nämligen djupt
involverat i den verksamhet, som de avses ge tillstånd till,
delvis också genom egen forskningsverksamhet.
Remissinstanserna har olika syn på denna ordning, alltifrån
att det bara är Polarforskningssekretariatet som har
kompetens att granska tillståndsansökningar till att
sekretariatet som tillståndsmyndighet skulle ha bristande
trovärdighet och objektivitet samt därutöver bristande
kompetens att värdera miljöfrågor.
Enligt vår uppfattning vore det mest naturliga, att
Statens Naturvårdsverk vore tillståndsmyndighet samt att
Polarforskningssekretariatet av praktiska skäl utsågs att
komplettera den tillsyn som utförs av andra
fördragsslutande parter. Vi delar emellertid uppfattningen,
att Naturvårdsverket för tillfället saknar tillräcklig
kompetens för att utan särskilda resurser svara för
tillståndsgivningen.
Samtidigt föreslås i propositionen, att
miljökonsekvensbeskrivningar bör granskas av annan
myndighet än Polarforskningssekretariatet, när deras egen
verksamhet är berörd, samt att även i övrigt samma
myndighet får möjlighet att granska alla
miljökonsekvensbeskrivningar som upprättas. Om
Naturvårdsverket får denna uppgift, vilket förefaller
underförstått, kommer verket så småningom att bygga upp
en god kunskap inom polarforskningsområdet.
Vår uppfattning är att Sveriges engagemang i Antarktis
kommer att öka såväl genom forskningen som turismen,
sannolikt även Polarforskningssekretariatets egna
forskningsengagemang. Det medför på sikt också en ökad
tillstånds- och tillsynsverksamhet. Vi anser därför, att
regeringen efter ett antal år, förslagsvis fem, bör utvärdera
formerna för tillstånd och tillsyn och därvid överväga om
inte Statens Naturvårdsverk bör överta ansvaret för
tillståndsgivningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglering i miljöprotokollet av
ansvar för skada,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av lagen i samband med
Miljöskyddskommitténs fortsatta arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av formerna och
ansvaret för tillstånds- och tillsynsverksamheten i enlighet
med lagen om Antarktis.
Stockholm den 2 april 1993
Margareta Winberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Sverre Palm (s)
Berndt Ekholm (s)