med anledning av prop. 1992/93:179 Åtgärder mot klimatpåverkan m.m.
Inledning
Sedan industrialismens början har halten av koldioxid i
atmosfären ökat från 280 ppm till 355 ppm. Hälften av
ökningen har skett under de senaste 30 åren! Den globala
medeltemperaturen har ökat med 0,3 till 0,6 grader C under
de senaste 100 åren.
IPCC, FN:s expertpanel i klimatfrågor, slår fast att om
utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka i dagens takt,
kan jordens medeltemperatur komma att höjas med 4,5
grader mot slutet av nästa århundrade. Det skulle innebära
att jorden når en temperaturnivå som inte förekommit på
120 000 år.
Effekterna av detta kan bli enorma. Ekosystemen
hinner inte anpassa sig till klimatförändringarna i den takt
vi har nu. Klimatzonerna rubbas. Medan nederbörden ökar
vid polerna får u-länderna kring ekvatorn ett ännu torrare
klimat med fler Etiopienkatastrofer som följd.
Förändringar i havens temperatur kan leda till
algblomningar eller planktondöd, vilket rubbar hela
näringskedjan, från minsta räka till delfin. Abnormt väder
kommer att bli mer frekvent med fler orkaner,
vinterstormar m.m. Översvämningar i låglänta kustregioner
är ytterligare en allvarlig trolig effekt då havsytan beräknas
stiga.
Klimatkonventionen
Växthuseffekten är ett globalt problem, och
gemensamma ansträngningar behövs. Detta slogs fast i den
konvention om klimatet som skrevs på av de flesta stater i
samband med konferensen om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro i juni förra året. I-länderna förband sig att överföra
ekonomiska och teknologiska resurser till u-länderna i
tillräcklig omfattning. Detta var u-ländernas villkor för att
motverka en alltför kraftig påspädning av växthuseffekten
från sina länder. Om inte i-länderna tar på sig ett reellt
ansvar att leva upp till dessa åtaganden, kan det leda till
mycket allvarliga följder. U-länderna har rätt till utveckling
och standardhöjningar. Men om exempelvis Indien och
Kina ska kunna undvika att alltför mycket utnyttja sina
stora inhemska tillgångar av kol så kräver det att i-länderna
kan hjälpa till att visa på rimliga alternativ.
Det kan vara värt att poängtera att de industrialiserade
länderna -- i väst och i öst -- idag har 25 procent av jordens
befolkning, men svarar för 75 procent av
koldioxidutsläppen.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till
känna behovet av att i biståndspolitiken beakta
nödvändigheten av att främja teknikutveckling,
beskogningsprojekt m.m. i u-länderna som motverkar
växthuseffekten.
Klimatkonventionens mål
Klimatkonventionen har fått mycket kritik, vilket är
förståeligt. Koldioxidutsläppen behöver minska med mellan
50 och 80 procent. Klimatkonventionen nöjer sig med en
stabilisering av utsläppen av växthusgaser från i-länderna
till år 2000.
Miljöministern föreslår i propositionen att ''en nationell
strategi bör vara att koldioxidutsläppen från fossila bränslen
stabiliseras i enlighet med klimatkonventionen till 1990 års
nivå till år 2000'', och föreslår vidare att riksdagen
godkänner klimatkonventionen. Då klimatkonventionen
inte binder de enskilda länderna till frysning av
koldioxidutsläppen utan detta kan ske ''gemensamt'', bör
det bli ett tydliggörande.
Det måste stå utom allt tvivel att syftet är att ett
nationellt mål om stabilisering till 1990 års nivå år 2000 av
utsläpp av inhemskt uppkomna växthusgaser åsyftas.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Ytterligare reduktioner
EG har antagit stabiliseringsmålet, men inte lyckats enas
om en koldioxid/energiskatt. Däremot har enskilda länder
såsom Tyskland, Danmark och Holland antagit betydligt
mer ambitiösa mål. Dessa har antagit mål- och
åtgärdsprogram för att reducera koldioxidutsläppen med 20
procent till år 2005.
Sverige har reducerat utsläppen av växthusgaser med 40
procent sedan 1970 och har i jämförelse med många andra
industriländer låga utsläpp. Detta används av en del i denna
debatt som intäkt för att Sverige inte behöver göra något
ytterligare för att begränsa utsläppen av växthusgaser.
Detta är beklämmande och visar snarare på att man inte
inser allvaret i situationen. Enligt beräkningar utförda av
IPCC skulle -- om en hållbar utveckling ska nås -- varje
människa i snitt bara få bidra med 1 500 kg CO 2/år.
Medelsvensson med sina drygt 7 000 kg CO 2/år
har således en bit kvar.
Det är därför vår mening att riksdagen bör ge regeringen
till känna att mål om minskningar av växthusgasutsläppen
måste fastställas efter 2000. Åtgärdsprogram för hur
utsläppsminskningar ska kunna genomföras efter år 2000
parallellt med kärnkraftsavvecklingen måste skyndsamt tas
fram.
Joint implementation
Enligt klimatkonventionen kan åtgärder mot
klimatförändringar vidtas gemensamt av flera av
konventionens parter. I artikel 4 öppnas möjlighet till
gemensamt genomförande (Joint implementation) i
anslutning till i-ländernas åtaganden. Dessa bestämmelser
har tagits in för att tillgodose kraven på kostnadseffektivitet
i åtgärdsarbetet. Miljöministern anger i propositionen att
han ämnar kalla en särskild utredare för att närmare belysa
möjligheten till gemensamt genomförande och redovisa
förslag om former för ett framtida samarbete med andra
länder i klimatpolitiken. I propositionen läggs redan nu
förslag som riktar sig till länder i Östeuropa.
Det är dock viktigt att framhålla att joint
implementation inte får innebära att nödvändig -- och
ibland dyr -- utveckling av tekniker och framtagande av nya
tekniska lösningar m.m. upphör i i-länderna. I enlighet med
klimatkonventionen, artikel 3, har i-länder såsom Sverige
ett ansvar för att ta ledningen i kampen mot
klimatförändring och skadliga effekter. Joint
implementation får inte utnyttjas av näringslivet för att
slippa vidta åtgärder på marginalen.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna det
positiva i att joint implementation utreds, men uttala att ett
sådant system inte får innebära att nödvändig
spetsutveckling avstannar på det nationella planet.
Energiproduktion
De åtgärder som föreslås i propositionen för att gynna
biobränslen, exempelvis förlängt investeringsstöd till
biobränslebaserade kraftvärmeverk, utvecklingsprogram
för att förbättra miljöprestanda hos mindre panncentraler
för biobränslen, en utredning om hur jord- och skogsbruket
mest effektivt kan bidra till ett minskat nettoutsläpp av
koldioxid, m.m. är positiva. Men självfallet måste dessa
åtgärder understödjas med åtgärder för att gynna
marknaden för biobränslen och tekniker för förbränning av
dessa.
I detta sammanhang är koldioxidskatt det tyngsta
instrumentet för att gynna biobränslenas vidare
introduktion på marknaden. Det är troligtvis också det
viktigaste styrinstrumentet för att vårt primära mål om
frysning av de svenska koldioxidutsläppen ska kunna
möjliggöras.
Koldioxidskatten föreslås höjas för hushållen. Dessutom
föreslås en koldioxidskatt för nytillkommen elproduktion
baserad på fossila bränslen. Vad gäller koldioxidskatt på
befintlig fossilbaserad elproduktion kan det inte bli aktuellt
i dagsläget. En del anläggningar har inte möjlighet att
konvertera till biobränslen. Önskvärt vore emellertid att de
anläggningar som redan i dagsläget har möjlighet till detta
ges stimulanser för omställning.
Vidare bör investeringsstöd (miljölån) kunna ges till
mindre och medelstora anläggningar som eldas med
biobränslen. Investeringarna bromsas idag av osäkerheten i
energipolitiken och höga realräntor, vilket leder till att
investeringar som är långsiktigt samhällsekonomiskt och
miljömässigt lönsamma ej kommer till stånd. Sådant stöd
bör också innefatta investeringar i nya, småskaliga nätverk.
Detta skulle öppna en intressant marknad för
''Farmarenergi-bolag''.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till
känna att det föreslagna investeringsstödet till
biobränslebaserad kraftvärmeproduktion också ska kunna
nyttjas för stöd till konvertering till biobränslen i
kraftvärmeverk som idag är fossilbaserade, till
investeringsstöd i små och medelstora biobränslebaserade
anläggningar och till uppbyggnad av småskaliga nätverk.
Den lätta industrin
I propositionen föreslås en reducering av
koldioxidskatten till 8 öre/kg. Detta kan på ett sätt
betraktas som ett bakslag. Utredningar, bl a ÅF-VVS
Energikonsult (vilken redogörs för i SNV:s Rapport 4011),
visar att besparingspotentialen i lätt industri är stor.
Energikostnaden är inte heller lika betydelsefull som för
den energiintensiva industrin. Men i ett läge där den
inhemska industrin är hårt pressad av lönsamhetsproblem
blir det än mer angeläget att inte lägga belastningar på
denna som inte har sin motsvarighet inom vare sig EG eller
övriga OECD-länder. Sverige bör dock vara pådrivande i
det internationella arbetet med att få gehör för att
styrinstrument som koldioxidskatter införs. Bl a bör aktiv
påverkan på EG att genomföra sitt direktiv om
koldioxidskatt utövas. Den nivå som nu föreslås
överensstämmer i stort med Danmarks koldioxidskatt.
Trafiken
Medan koldioxidutsläppen från energisektorn minskat
sedan början av 1970-talet, har trafikens utsläpp av
koldioxid successivt ökat, framförallt gäller detta för
vägtrafiken. Transportsektorns andel av de totala utsläppen
har ökat från 17 procent 1970 till 40 procent år 1990.
De målsättningar Kommunikationsdepartementet
ställer upp för trafiksektorn vad gäller miljömål är
långtgående och nödvändiga. De konkreta åtgärder som
föreslås nu, ett forskningsprogram för el- och hybridfordon
och stödinsatser för utveckling av samarbetet kring trafik-
och miljöfrågor i Östersjöregionen, är dock inte tillräckliga.
Ett konkret åtgärdsprogram för hela trafiksektorn för hur
kraftfulla reduktioner av koldioxid- och övriga
luftföroreningar ska möjliggöras bör arbetas fram.
Regeringen pekar nu på att en särskild utredning om trafik
och miljö skall tillsättas i syfte att arbeta med framtagandet
av en sådan strategi. Detta är positivt.
Men det finns åtgärder som kan genomföras redan idag,
bl a ändring av tjänstebilsregler. Det finns ingen anledning
att skjuta upp en sådan åtgärd. Riksdagen bör därför ge
regeringen till känna att nya regler för tjänstebilsförmåner
bör utarbetas vilka inte ska gynna onödigt bilåkande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att i biståndspolitiken
i ökad utsträckning beakta nödvändigheten av att främja
teknikutveckling, skogsplantering m.fl. åtgärder i u-länder
för att motverka växthuseffekten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett nationellt mål om
stabilisering av inhemskt uppkomna växthusgasemissioner
till 1990 års nivå år 2000 bör fastslås,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att mål om
utsläppsreduktioner efter år 2000 formuleras och att
åtgärdsprogram för sådana målsättningar utarbetas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det positiva med gemensamma
åtgärder mot klimatförändringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att investeringsstödet till
biobränslebaserad kraftvärmeproduktion också skall kunna
användas för stöd till konvertering till
biobränsleförbränning i anläggningar som i dag är
fossilbränslebaserade, samt till investeringsstöd i små och
medelstora biobränslebaserade anläggningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att nya regler för
tjänstebilsförmåner bör tas fram.
Stockholm den 29 mars 1993
Holger Gustafsson (kds)
Stefan Attefall (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)