med anledning av prop. 1992/93:179 Åtgärder mot klimatpåverkan m.m.
Utsläpp av klimatgaser utgör ett av de allvarligaste
miljöproblemen någonsin. Hela jorden kan komma att
beröras. Människors, djurs och växters livsbetingelser kan
bli föremål för drastiska omvälvningar. Klimatproblemen
måste därför tas på allvar, trots att en viss vetenskaplig
osäkerhet råder vad gäller exakta storheter och effekter i
olika regioner.
Trögheten i klimatsystemet är stor och de utsläpp som
sker i dag kommer att påverka klimatet hundratals år
framåt. Det innebär kraftiga tidsfördröjningar mellan
åtgärder och resultat. I detta fall bör försiktighetsprincipen
gälla och åtgärder för att minska klimatgaserna sättas in
redan innan det vetenskapliga underlaget är fullständigt.
I svensk miljöpolitik har klimatfrågan en framskjuten
plats och vi har haft en starkt pådrivande roll i det
internationella arbetet. Som ett led i detta arbete beslutade
riksdagen våren 1991 att anta en strategi för minskad
klimatpåverkan. Sedan dess har en rad nationella åtgärder
vidtagits och internationellt har en ramkonvention om
klimatförändringar förhandlats fram och skrivits under.
Även på forskningsfronten har Sverige varit pådrivande
och redan under 1980-talet påbörjades ett internationellt
forskningssamarbete. Det arbetet förs nu vidare i olika
internationella forskningsfora och den av regeringen
aviserade samordningsgruppen för klimatrelaterad
forskning är ytterligare ett viktigt steg framåt.
Klimatkonventionen
Det är bra att regeringen nu översatt
klimatkonventionen och föreslagit att riksdagen skall
godkänna den. Regeringens hänvisning till konventionen
när det gäller våra nationella åtaganden kan emellertid
tolkas som en tillbakagång för miljön, men vi förutsätter här
att även nationella mål skall utarbetas i anslutning till
klimatkonventionen. Även 1991 års riksdagsbeslut måste
stå då Sverige beslutade verka för att de totala
koldioxidutsläppen i Västeuropa år 2000 inte skall överstiga
nuvarande nivå och att de därefter skall minska.
Klimatpropositionen innehåller förvånansvärt få
konkreta förslag. Vi vill bl.a. se en uttalad vilja att satsa på
fler åtgärder inom industrin, på omställning av
energisystemet och på trafiken samt åtgärder i
Östersjöstaterna. Vi föreslår också att regeringen tar
initiativ till en internationell studie för att undersöka hur
enskilda länder påverkas av de pågående
klimatförändringarna.
Internationellt arbete
Det internationella arbetet på klimatområdet måste få
fortsatt prioritet. Vi måste fortsätta att ge stöd till det
vetenskapliga arbetet samtidigt som vi driver de politiska
frågorna både nationellt och internationellt. Vi föreslår att
den svenska regeringen tar initiativ till en studie av hur
enskilda länder påverkas av de befarade
klimatförändringarna inklusive vilka anpassningar inom
exempelvis jordbruket som kan behövas. Bl.a. bör
effekterna av konkreta utsläppsminskningar studeras. Vad
händer exempelvis om utsläppen minskar med 60
respektive 80 procent jämfört med nuvarande nivå om 25
och 50 år? Studien ska sedan ligga till grund för
åtgärdsstrategier på klimatområdet exempelvis inom IPCC
(International Panel for Climate Change) och INC:s
(International Negotiation Committe) ram.
Studien bör styras av en internationell eller regional
samordningsgrupp bestående av forskare, beslutsfattare,
industriledare och företrädare för miljörörelsen.
Målsättning skall vara att förslag till globala och regionala
åtgärder tas fram och förankras på hög nivå i de olika
länderna.
Vi föreslår att riksdagen uppdrar åt regeringen att ta
initiativ till ett sådant internationellt samarbete. Den av
regeringen föreslagna vetenskapliga samordningsgruppen
för klimatrelaterad forskning och utveckling ser vi som en
nationell del i den av oss föreslagna internationella studien
på klimatområdet.
De svenska marginalkostnaderna är höga
Sverige har tillsammans med Norge sannolikt den högsta
marginalkostnaden för att stabilisera koldioxidutsläppen på
1990 års nivå. Det beror på att vi redan minskat utsläppen
med 36 procent i förhållande till 1970 års nivå. Vi har därför
förhållandevis låga utsläpp både per capita och per BNP-
enhet. Till de faktorer som medverkat till detta hör vår
omfattande användning av kärnkraft, vår internationellt
sett höga beskattning av fossila bränslen, vår begränsade
användning av stenkol och relativt höga utnyttjande av
förnybar energi (vattenkraft och biobränslen) samt våra
ansträngningar att hushålla med olja.
Eftersom effekterna av människans utsläpp av koldioxid
är globala spelar det ingen roll var på jorden som utsläppen
äger rum. Följaktligen får en minskning av utsläppen
samma betydelse oavsett var den inträffar. Dessa
förhållanden talar för att man i första hand bör söka minska
utsläppen där kostnaden är lägst. Ansvaret för att
åstakomma detta måste emellertid åvila oss alla. På längre
sikt är det rimligt att tänka sig att alla människor på jorden
får samma rätt att använda fossila bränslen (=släppa ut
koldioxid), och det innebär att våra utsläpp måste minska
drastiskt. På kort sikt -- och i avvaktan på att EG, USA och
Japan skall börja vidta mer effektiva åtgärder -- bör vi
inrikta oss på två saker; 1) att vidta åtgärder med låg
kostnad här hemma och 2) att i internationell samverkan se
till att potentialen för hushållning och utnyttjande av
förnybara energikällor i våra grannländer på andra sidan
Östersjön tas till vara.
Omställning av det svenska energisystemet
Riksdagen har beslutat om en omställning av det svenska
energisystemet. Kärnkraften skall avvecklas senast till år
2010. I 1991 års energipolitiska överenskommelse ingick
åtgärder för ny kraftproduktion,
energihushållningsprogram och en strategi för minskad
klimatpåverkan. Redan i överenskommelsen betonades
vikten av internationellt arbete, speciellt åtgärder i
Östeuropa. Man förutsåg också att de nationella el- och
naturgasmarknaderna skulle växa samman till en gemensam
marknad över nationsgränserna.
Tidigare planer på ny kraftproduktion med uppbyggnad
av ett sammanhängande gasnät i Sverige skrinlades
emellertid. Avsaknad av tidpunkt för när den första
kärnkraftsreaktorn skall tas ur drift har minskat viljan att på
kort sikt bygga anläggningar för ny kraftproduktion. Viss
typ av produktion, framför allt från mindre kraftvärmeverk,
har emellertid stimulerats genom investeringsbidrag.
Det är nu angeläget ur klimatsynpunkt att ta ett förnyat
grepp över energiproduktionen. I samband med att
kärnkraften avvecklas måste vi ta större andel förnybara
energikällor i anspråk; det gäller exempelvis biobränslen.
Vi måste också öka andelen gas.
Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att
återkomma med förslag till en mer långsiktig strategi för hur
och i vilken takt nya energikällor och tekniker skall tas i
drift och i det sammanhanget också ge en realistisk vision
av hur energiförsörjningen efter sekelskiftet skall utformas
inklusive vilka styrmedel som skall användas för att nå dit.
Fortsatt utbyggnad av biobränslen
För att Sverige långsiktigt skall kunna minska utsläppen
av koldioxid är det nödvändigt att öka användningen av
biobränslen. Det gäller såväl större och medelstora
kraftvärmeanläggningar som den enskilda vedeldningen.
Utbyggnaden förutsätter emellertid att miljökraven för
andra föroreningar från dessa anläggningar skärps. Särskilt
gäller det små vedeldade anläggningar, där äldre
anläggningar har alltför stora föroreningsutsläpp och
dessutom inte är särskilt energieffektiva för att vara
acceptabla ur miljö- och hälsosynpunkt.
Miljö- och hälsoproblemen med den småskaliga
vedeldningen, om den används för kontinuerlig
uppvärmning, är med nuvarande teknik alltför stora för att
motivera en kraftig utbyggnad. Det gäller framför allt
utsläppen av kolväten, som med de nya rön som kommit
fram, uppgår till mer än 100 000 ton årligen. Dessa utsläpp
bidrar i hög grad till bildning av marknära ozon och utgör
också en allvarlig hälsorisk i tätbebyggelse, i de senare
fallen av samma storleksordning som trafiken.
Kunskaperna om metanutsläppen är dåliga, men vi vet att
gamla vedpannor ger upphov till utsläpp av icke-
försumbara mängder metan. De äldre pannorna har
dessutom betydligt sämre verkningsgrad än de nya. Dagens
teknik måste därför utvecklas för att en utbyggnad av den
småskaliga vedeldningen skall vara acceptabel i framtiden.
Socialdemokraterna uppmärksammade frågan redan i
miljöpropositionen 1990/91:90 och nu senast i årets
miljömotion 1992/93:Jo630 där vi krävde en utredning för
att komma tillrätta med dessa problem. Vi välkomnar
därför den utredning som regeringen nu föreslår.
Fler angelägna åtgärder kan emellertid redan nu vidtas.
Det gäller exempelvis att slå fast de nuvarande kravet på
högsta tjärhalt i nya pannor så att all nyinstallation sker med
s.k. miljögodkända pannor eller braskaminer. För
närvarande är mindre än hälften av de pannor som
installeras miljögodkända, eftersom detta endast krävs
inom stadsplanelagt område. Det har bl.a. medfört en dålig
inhemsk marknad för dessa produkter och stimulansen att
vidareutveckla förbränningstekniken har uteblivit.
Schweiz, som har hårdare miljökrav än vi, har utvecklat
betydligt mer energieffektiva och miljövänliga pannor.
Även ackumulatoreldning minskar utsläppen av lätta
kolväten, i nya typgodkända pannor med minst en faktor
10. Det beror framför allt på att pyreldning undviks,
eftersom man kan elda under en kort och intensiv period för
att värma en stor mängd vatten. Man använder också
mindre energiråvara, eftersom pannverkningsgraden ökar
med 10 till 15 procentenheter. Fastighetsägarna kan för
närvarande utnyttja de avdragsmöjligheter i det s.k. ROT-
programmet som riksdagen nyligen beslutat införa för att
installera ackumulatortank.
Naturvårdsverket kan redan nu påbörja rådgivning till
kommunerna och fastighetsägarna i denna fråga samt
utarbeta nya Råd och anvisningar för att ge kommunerna
hjälp att minska utsläppen från den småskaliga
vedeldningen. Vi föreslår att riksdagen som sin mening
uttalar att nya Råd och anvisningar om hur utsläppen av
kolväten skall minskas från små biobränslebaserade
anläggningar snarast bör utarbetas av Naturvårdsverket.
Naturgas
Naturgas är ett strategiskt bränsle för framtiden när det
gäller miljön. Det ger lägre koldioxidutsläpp än olja och
man kan också i ett senare skede utnyttja biogas. Gas utgör
därmed en brygga mellan dagens och morgondagens
energisystem. En sammankoppling av de nuvarande näten
är en förutsättning för att i framtiden (10 till 15 år) kunna
utnyttja de mycket stora tillgångar som finns i Barents hav.
Mycket stränga miljökrav måste emellertid ställas vid en
exploatering av naturresurser i detta område.
Finska och norska bolag har kommit långt i projektering
av den s.k. nordiska gasledningen, ett rör mellan
Trondheim och Åbo via Gävle och med möjlighet till
avtappning i Stockholm. En ökad tillförsel av gas inom
begränsade områden av Sverige innebär också att det
svenska energisystemet blir mer diversifierat och mindre
sårbart. En ökad användning av gas kräver att
skattesystemet ses över och att den långsiktiga
målsättningen att ställa om vårt energisystem står fast. Den
nordiska gasledningen bör dimensioneras för en
grenledning till Baltikum med inkoppling på det ryska
nätet. Då kan vi på lång sikt även tillgodogöra oss gas från
Nordkalotten.
Sverige bör verka för att den planerade gasledningen
mellan Norge och Finland kommer till stånd och att gasen
får en avsättningsmarknad i Mellansverige samt att
ledningsnätet i hela regionen på sikt integreras.
Industrins koldioxidutsläpp
Industrins ansvarstagande för att minska
koldioxidutsläppen nämns knappt alls i propositionen.
Naturvårdsverket presenterar emellertid flera sådana
förslag, och vi antar därför att avsaknaden av förslag främst
beror på att regeringspartierna inte kunnat komma överens
om åtgärderna. Ekonomiska styrmedel i form av avgifter
och skatter är ett sådant viktigt medel för att minska
utsläppen av koldioxid och andra s.k. klimatgaser.
Som ett resultat av regeringens och ny demokratis beslut
under våren 1992 sker det en kraftig sänkning av industrins
energiskatter från i år. Denna skattesänkning finansieras
genom motsvarande höjning av energiskatterna för
hushållen och övriga sektorer inom näringslivet. Beslutet
fattades med hänvisning till EG som antogs inte komma att
acceptera undantag enbart för vissa branscher. Redan innan
riksdagen hunnit fatta beslut med anledning av
propositionen presenterade emellertid EG-kommissionen
sitt förslag till energi/koloxidskatt (COM (92) 226). Där
framgår att kommissionen tänker sig nedsatt skatt enbart
för de mest energiintensiva branscherna.
Socialdemokraterna har tidigare avvisat regeringens
förslag och har i motionen om en ny ekonomisk politik
1992/93:Fi203 presenterat ett annat förslag till
energibeskattning. Vårt förslag innebär att energiskatten
maximeras i förhållande till företagens omsättning.
Skattesänkningen riktas i första hand mot de
energikrävande industriföretagen och de icke-
energiintensiva branscherna ges därmed fortsatta
ekonomiska incitament att minska energiförbrukningen
inklusive koldioxidutsläppen. Därmed bibehålls de
miljöstyrande inslagen.
Regeringen har för avsikt att införa en skatt på nya
fossileldade kraftverk för elproduktion. Vi konstaterar
emellertid att ett sådant förslag ytterligare skall beredas i
regeringskansliet då det enligt regeringen kan vara förenat
med vissa komplikationer. Regeringen avstår från att lägga
ett färdigt förslag till riksdagen. Mot den bakgrunden avstår
vi nu från att ta ställning i denna fråga.
Prövning enligt miljöskyddslagen
Naturvårdsverket föreslår i sin klimatutredning att
energianvändningen vid energiintensiva industrier (som
åtnjuter reducerad skatt) skall prövas enligt
miljöskyddslagen. Detta förslag finns inte heller med i
regeringens proposition.
Prövning enligt miljöskyddslagen har två fördelar
framför att debitera den energiintensiva industrin samma
koldioxidoch energiskatter som övriga verksamheter.
Företagen slipper den finansiella kostnad som skatterna
medför, och miljöskyddslagen föreskriver att
koncessionsnämnden för miljöskydd vid prövningen skall
utgå från den genomsnittliga lönsamheten i respektive
bransch.
Prövningen är också viktig eftersom det i de
energiintensiva företagen kan finnas
effektiviseringsåtgärder som har lägre marginalkostnad än
åtgärder i andra samhällssektorer. Det vore illa om
nedsättningen av koldioxidskatten och befrielsen från
energiskatt skulle medföra att dessa samhällsekonomiskt
lönsamma åtgärder inte kom att utnyttjas. I
tillståndsgivningen bör därför även koldioxidutsläppen och
energianvändningen prövas.
Energisnåla apparater
De återstående kostnadseffektiva åtgärderna här
hemma finns bl.a. inom området hushållsmaskiner och
apparater samt inom belysning, ventilation och
värmeåtervinning av lokaler. För att vi skall kunna utnyttja
de tekniska möjligheterna att minska elanvändningen i nya
apparater krävs normer för högsta tillåtna elåtgång.
Märkning och konsumentupplysning är i detta sammanhang
allt för svaga och långsamt verkande styrmedel. Regeringen
bör därför verka för att EG fastställer normer för nya
hushållsapparater samt viss serietillverkad utrustning för
industriell använding.
Motorfordon
För nya motorfordon bör på motsvarande sätt en
kombination av normer och ekonomiska styrmedel t.ex.
differentierad bilaccis komma till användning. En
arbetsgrupp inom EG har under det senaste året arbetat
med detta, men länderna har inte lyckats komma överens
om hur beskattningen skall utformas. Sverige måste aktivt
delta i detta arbete och påta sig en pådrivande roll. Vi bör
medverka till att EG väljer en flexibel och kostnadseffektiv
modell och att normen eller differentieringen av skatten blir
sådan att den genomsnittliga bränsleförbrukningen kan
minska med ca 40 procent till 2005.
För att inte den positiva effekten av en minskad specifik
energiförbrukning i nya fordon skall försvagas är det viktigt
att vi ser över vår egen beskattning så att den inte motverkar
målet. Det är i det sammanhanget positivt att regeringen nu
ser över bestämmelserna för förmånsbeskattning av
tjänstebilar m. m. Vi förutsätter att bilismens höga andel av
våra utsläpp av koldioxid beaktas i detta arbete.
Samverkan med Baltikum
Stora kostnader för att minska koldioxidutsläppen kan
undvikas om man inriktar arbetet på att minska utsläppen
av koldioxid där det är billigast. Den extremt dåliga
hushållningen med energi i Central- och Östeuropa gör att
marginalkostnaden för att reducera utsläppen där ligger
långt, långt under vår kostnad här hemma. I många fall kan
det t.o.m. vara fråga om en ren vinst, eftersom flertalet
länder numera måste köpa olja till världsmarknadspris för
att klara sin försörjning. Brist på kapital och dåliga
kunskaper hos aktörerna utgör det största hindret för att
komma överens om bra åtgärder.
Om vi skall kunna tillgodoräkna oss våra insatser att
minska koldioxidutsläpp i Baltikum och andra delar av
Östersjöområdet, krävs emellertid att samarbetet sker
under kontrollerade former och att vårt gemensamma
genomförande av målsättningen (joint implementation)
vinner omvärldens acceptans. För att detta skall bli möjligt
krävs att vi själva såväl som våra partners sätter bindande
tak för de samlade utsläppen vid olika tidpunkter.
Ambitionen måste här självfallet vara att reducera
utsläppen väsentligt. Vidare krävs att inte bara vi utan
också länderna i Baltikum etablerar en väl fungerande
statistik över utvinning av och handel med fossila bränslen.
Eftersom vi själva fattat beslut om att avveckla kärnkraften
och dessutom gärna ser att Ignalina kärnkraftverk i Litauen
stängs, är det viktigt att också komma överens om hur en
avveckling av kärnkraften skall kunna integreras i den
långsiktiga strategin för områdets försörjning med energi.
Mycket talar för att samarbetet i så hög utsträckning som
möjligt skall ske på företagsnivå och med svenska (eller
nordiska) energiföretag som motor. Vad företag på ömse
sidor behöver för att kunna utveckla ett sådant samarbete
är tydliga signaler om de långsiktiga spelreglerna. Detta
innebär att det nuvarande plottrandet med små summor i
direktstöd till olika projekt bör få lämna plats för en modell
där de berörda svenska företagen ges incitament att själva
agera.
Miljöbubbla
Den ovan skisserade modellen skulle kunna bygga på
konceptet om en ''miljöbubbla''. Det innebär att vi och de
deltagande länderna i öst sätter bindande tak för våra
utsläpp (vid olika årtal) och att energiföretagen av sina
respektive regeringar får köpa de utsläppsrätter som ryms
under respektive tak. Eftersom möjligheterna till åtgärder
med låga kostnader är större i Baltikum än hos oss, kommer
de baltiska energibolagen att kunna frigöra rättigheter för
försäljning till oss. För att de skall kunna klara detta krävs
emellertid att deras svenska kollegor bistår med
tekniköverföring, kapital och vissa insatsvaror. Det innebär
att koldioxidrättigheter blir en baltisk exportprodukt och
att våra energiföretag betalar genom att i joint ventures
tillföra kunskap, kapital och teknik.
Att utforma en modell av detta slag är emellerid ingen
enkel sak. Det kräver bl.a. ingående kunskaper om
förutsättningarna i de deltagande länderna och modellen
kan också utformas på flera alternativa sätt. Vi föreslår
därför att en modell av detta slag utreds inom ramen för den
utredning om gemensam implementering som regeringen
aviserar i propositionen. Utredningen bör också ges
direktiv att belysa möjligheterna att under lågkonjunkturen
använda arbetsmarknadspolitiska medel för detta ändamål.
Det är bättre att använda arbetsmarknadsfondens resurser
för att skapa sysselsättning inom den nu berörda svenska
tillverkningsindustrin än att satsa motsvarande belopp på
kontantersättning till arbetslösa industriarbetare.
En samlad Östeuropasatsning
Vi ser med oro på att de 500 miljoner kronor som anslogs
av riksdagen till Östeuropasatsningen våren 1992 plottras
bort på en rad olika anslag. Med denna spridning av
anslagna medel får man totalt sett en liten utväxling av de
använda medlen. Dessutom har regeringen endast redovisat
338 miljoner kronor av de 500 miljoner kronor som skulle
gå till åtgärder i Östeuropa. Riksdagen bör därför hos
regeringen efterlysa en total redovisning av hur de anslagna
medlen använts.
Det behövs en betydligt mera sammanhållen strategi om
den svenska insatsen i Östeuropa och Baltikum skall kunna
få någon mätbar effekt. Insatserna under de närmaste
budgetåren bör koncentreras till några begränsade
områden. En sådan insats kan vara att bygga ett
biobränslebaserat kraftvärmeverk i någon av de baltiska
staterna. Målsättningen bör här vara att minska
oljeberoendet och att vinna praktiska erfarenheter av
utvinning och användning av inhemska biobränslen.
En annan punktinsats bör avse förbättrad hushållning
med olja (och andra bränslen) i någon större stad. Sådana
konkreta insatser gäller bl.a. förbättrad reglering av
fjärrvärme, installation av termostater i bostäder och
lokaler, tätning, isolering och byte av fjärrvärmerör samt
isolering och tätning av bostäder och lokaler. Insatserna bör
i första hand koncentreras till ett begränsat geografiskt
område, så att man inom ramen för projektet kan studera
effekten på energianvändningen samt förutsättningarna att
etablera inhemsk kompetens och legotillverkning av
utrustning och komponenter. Det är möjligt att de redan
anvisade medlen räcker till en insats på denna nivå under
första året, men det är vår bedömning att ytterligare medel
måste tillföras när verksamheten efter något år når större
omfattning och de större investeringarna blir aktuella. Vi
anser därför att regeringen bör återkomma till
höstriksdagen med en redovisning av läget.
Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär ett samlat
program för Östeuropapolitiken och att åtgärderna för en
miljöanpassad energiförsörjning skall passas in i detta.
Satsningen måste vara långsiktig och kräver stor volym.
Den kräver också organisatorisk kompetens samt
ödmjukhet inför mottagande länders behov. Samtidigt
måste satsningen ha sådan dynamik att den kommer hela
regionen tillgodo. Det är inget fel om många parter tjänar
på den.
Våra insatser måste stimulera till egen produktion så att
länderna inte långsiktigt hamnar i en beroendesituation.
Det måste också grundas på hushållning och energieffektiv
teknik för att minska kostnaderna och användningen av
fossila bränslen.
Energieffektiviteten i länderna i Östeuropa är mycket
låg, energianvändningen i förhållandet till BNP är ungefär
dubbelt så stor som i väst. Det långsiktiga miljö- och
energisamarbetet måste i början utformas som ett stöd.
Men snarast bör det kommersiella inslaget öka, och genom
att kombinera stödet med svenska arbetsmarknadspolitiska
behov bör det vara möjligt att få ut mer än stödinsatserna.
En del av insatserna kan omvandlas till svenska
industrisatsningar och därigenom skapa sysselsättning. Ett
speciellt reservationsanslag för en miljöanpassad
energiförsörjning i Baltikum bör inrättas. Denna satsning
bör även samordnas med åtgärder för att minska
arbetslösheten.
Samarbetet med Baltikum är för närvarande både
oöverskådligt och svårgripbart, och om det av oss
föreslagna programmet skall kunna sättas i sjön på ett bra
sätt behövs mycket kompetent ledning och samordning.
Dörrar behöver öppnas i mottagarländerna och svenska
resurser och insatser behöver samordnas. En effektiv
ledningsorganisation behövs med diplomatisk, teknisk och
ekonomisk expertis. Organisationen bör vara flexibel för att
organisationernas, företagens och myndigheternas
kompetens skall komma till användning. Den svenska
regeringen bör därför omedelbart se över organisationen av
det svenska stödet till Baltikum.
Vi föreslår att ett nytt reservationsanslag för åtgärder för
en miljöanpassad energiförsörjning i Baltikum inrättas
budgetåret 1993/94. Detta bör tillföras 221 miljoner kronor,
vilket är en omfördelning av redan befintliga anslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en internationell studie av
klimatfrågorna m.m.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en långsiktig strategi för vår
energiförsörjning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om små biobränsleeldade
anläggningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnad av gaseldningsnätet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om energinormer för
hushållsapparater m.m.,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om energiskatter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att koldioxidutsläppen och
energianvändningen prövas enligt miljöskyddslagen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt arbete i syfte att
införa ekonomiska styrmedel på biltrafiken,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''miljöbubblor'' och handel med
utsläppsrätter i Östersjöregionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
hur åtgärder för en miljöanpassad energiförsörjning i
Baltikum fortskrider och hur de anslagna medlen till
Östeuropasamarbetet använts,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att samordna
arbetsmarknadspolitiska åtgärder med miljöåtgärder i
Baltikum,
12. att riksdagen inrättar ett nytt reservationsanslag över
fjortonde huvudtiteln Åtgärder för miljöanpassad
energiförsörjning i Baltikum och för budgetåret 1993/94
anvisar 221 000 000 kr,
13. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, för
miljöinsatser i Östersjöregionen för budgetåret 1993/94
anvisar 17 000 000 kr mindre än vad regeringen har
föreslagit,
14. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, till fjortonde
huvudtitelns anslag Utredningar m.m. för budgetåret
1993/94 anvisar 5 000 000 kr mindre än vad regeringen har
föreslagit,
15. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, till sjätte
huvudtitelns anslag Östersjösamarbetet om trafik och miljö
för budgetåret 1993/94 anvisar 15 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit,
16. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, till sjätte
huvudtitelns anslag Bidrag till forskning om el- och
hybridfordon för budgetåret 1993/94 anvisar 9 000 000 kr
mindre än vad regeringen föreslagit,
17. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, till nionde
huvudtitelns anslag Bioenergiforskning för budgetåret
1993/93 anvisar 15 000 000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit,
18. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, till tolfte
huvudtitelns anslag Insatser för ny energiteknik för
budgetåret 1993/94 anvisar 15 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit,
19. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, över tolfte
huvudtitelns anslag Åtgärder för energieffektiviseringar
m.m. i bl.a. Östeuropa och Baltikum för budgetåret 1993/94
anvisar 95 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit,
20. att riksdagen, vid bifall till yrkande 12, över tolfte
huvudtitelns anslag Insatser för utbyggnad av
fjärrvärmenäten för budgetåret 1993/94 anvisar 50 000 000
kr mindre än vad regeringen föreslagit.
Stockholm den 29 mars 1993
Margareta Winberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Sverre Palm (s)
Berndt Ekholm (s)