I vissa delar av landet, bl a kring sjöarna Tåkern och Boren i Östergötland, har betande vildgäss blivit ett allt större problem för jordbruket.
Skadorna på odlade fält kan ibland på koncentrerade ytor bli mycket stora. Vissa enskilda lantbrukare kan därför, beroende på hur fälten ligger, drabbas speciellt hårt.
Det finns flera arter av gäss som i varierande grad anses orsaka skador medan andra inte anses göra någon skada alls.
Det kan ibland också vara svårt att avgöra vilka skador som härrör sig från gäss eller kan ha andra förklaringar.
Det råder dessutom delade meningar om hur allvarligt man skall se på problemet och om hur omfattande de totala skadorna egentligen är.
Å andra sidan är det, i de fall då gässen samlas i mycket stora flockar på samma plats, helt uppenbart att det också uppstår skador.
De enskilda lantbrukare som drabbas har mycket små möjligheter att skydda sig. Skador av fågel omfattas heller inte av viltskadefonden mer än i vissa speciella undantagsfall. De drabbade lantbrukarna får därför själva bära hela förlusten.
Att skador av gäss för många enskilda lantbruk är ett stort problem är således helt klart. Lika klart är det att man inte själva kan lösa problemet.
De försök med särskilda betesodlingar som görs på olika håll ger heller inte tillräckligt skydd, även om det i någon mån kan minska problemet.
En utökad jakt på de arter som inte är skyddade kan naturligtvis vara en väg att minska skadornas omfattning. Stammen av kanadagäss har exempelvis tillåtits bli orimligt stor och utgör nu även ett hot mot andra sjöfågelsarter.
Då skadorna ofta är koncentrerade till vissa områden och drabbar vissa lantbrukare särskilt hårt är sannolikt någon form av viltskadeersättning nödvändig.
Hur en sådan ersättning skall fungera och hur den skall finansieras måste i så fall utredas.
Omfattningen av de skador vildgässen förorsakar jordbruket, hur problemet skall kunna lösas och vem som skall ta huvudansvaret för kostnaderna behöver klarläggas genom en utredning.
Problemet aktualiserades i en liknande motion till förra årets riksmöte. Motionen avslogs med hänvisning till att motioner om viltskador behandlats tidigare under mandatperioden och att jordbruksutskottet ansåg det vara tillräckligt att motioner med samma innebörd sakbehandlades en gång under en och samma mandatperiod.
Även om man accepterar denna principiella inställning från utskottets sida måste det i detta fall resas den invändningen att inget av de motionssvar som den summariska behandlingen hänvisar till har behandlat det speciella problemet med vildgässkador.
Genom skadornas koncentration till vissa områden och det närmast omöjliga i att på normalt sätt bedriva skyddsjakt är det rimligt att problemet får en separat behandling.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om vildgässkadorna på jordbruket i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 26 januari 1993 Roland Larsson (c)