med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik
Skogen som global resurs
En gång, för mycket länge sedan, var jordens landyta till
två tredjedelar täckt av skog -- i dag återstår endast hälften.
Människan har steg för steg trängt undan skogen för att
klara sitt behov av mat, bränsle och varor. I takt med att
jordens befolkning har ökat har också skogarna försvunnit.
Man kan beskriva 1990-talet som obalansernas årtionde:
Klyftorna mellan utvecklings- och industriländer ökar
genom att u-ländernas skogstillgångar minskar samtidigt
som i-ländernas skogsresurser ökar. I vissa länder krymper
emellertid virkesförråden, dvs. den totala volymen av alla
växande träd, som en följd av en dålig skogshushållning.
Samtidigt medverkar den stora befolkningsökningen och
den nya vetenskapliga kunskapen som tillförts under senare
år till att skärpa kraven på miljöhänsyn. Dessa obalanser
kommer att kräva stora insatser både globalt och nationellt.
Probleminventeringen kommer säkert att visa att
skogens allt högre värderade miljöeffekter och ständigt
förnyelsebara produktion får en växande betydelse under
kommande sekel och att skogen kommer att kunna utveckla
ett allt större register av viktiga produkter.
Svenskt skogsbruk
''Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att
den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den
biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn
tas till andra allmänna intressen.'' Så lyder förslaget till en
ny portalparagraf i skogsvårdslagen.
Genom att ange skogen som en nationell tillgång
betonar man dess unika samhälleliga värden och att den är
en resurs som inte endast har betydelse för den enskilde
skogsägaren utan också för olika regioner och för hela
samhället. Skogens skötsel innebär att huvuddelen av
skogsmarken skall brukas genom ett aktivt, effektivt och
ansvarsfullt skogsbruk.
Genom begreppet uthålligt knyter man skogsbruket till
bl.a. Rio-deklarationen och Brundtlandskommissionens
uttalande om en varaktigt hållbar utveckling för nyttjandet
av skogen som förnybar naturresurs. Detta innebär att
skogsbruket måste bedrivas på ett sådant sätt att
ekosystemet inte utarmas och att skogsmarkens naturgivna
produktionsförmåga vidmakthålls. De i portalparagrafen
nämnda allmänna intressena inkluderar den del av
naturvården som betecknas som den sociala funktionen.
Det är viktigt att man nu i klartext även formar
skogsbrukets miljömål som jämställs med
produktionsmålet. Detta måste göras för att i landet
naturligt förekommande växt- och djurarter skall ges
förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i
livskraftiga bestånd.
Svensk skogsbruksinriktning på ett uthålligt och aktivt
skogsbruk har varit ett internationellt föredöme främst
gällande produktionsperspektivet. Avgörande betydelse för
detta är vår skogsvårdslagstiftning, skogsvårdsorganisation
och länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Det har borgat för
att skogsbruket har drivits på ett uthålligt sätt och att vi
byggt upp ett stort virkesförråd. Lagstiftningen har stått väl
i samklang med vad som allmänt, nationellt och
internationellt, har uppfattats som god skogsvård.
Skogen bidrar till en bättre miljö både globalt och
regionalt genom växande skog och genom att en rad nyttiga
produkter kan baseras på förnybara råvaror. Men
kunskapen om skogsbrukets negativa påverkan på naturen,
på hotade växters och djurs miljöer, har ökat. En
anpassning av skogsbruket är därför nödvändig för att slå
vakt om biologisk mångfald. En förutsättning i framtiden
för en framgångsrik export kommer att kräva
miljöanpassade produkter, processer och skogsbruk.
Det nya i skogspolitiken måste visa att man så långt som
möjligt kan förena ett aktivt skogsbruk med inriktning på
hög och värdefull virkesproduktion med bevarande av
biologisk mångfald. Detta anser vi socialdemokrater måste
vara utgångspunkten för den framtida skogspolitiken, för
att vi också i fortsättningen skall kunna vara ett fortsatt
ledande skogsland och ett internationellt föredöme.
Propositionen innehåller en kort beskrivning av
grunderna för en ny skogspolitik. Vården av världens
skogar är ett gemensamt ansvar för alla länder. I detta
ansvar ingår att värna om biologisk mångfald som är en
förutsättning för stabila ekosystem. Sverige har
undertecknat en internationell konvention om den
biologiska mångfalden och tagit initiativ till utarbetandet av
en global skogskonvention. Hittills har detta initiativ lett till
att ett dokument med de s.k. skogsprinciperna kunde
undertecknas vid FN:s konferens om miljö och utveckling
1991 i Rio de Janeiro.
Vi beklagar att frågan om den biologiska mångfalden,
intrångs- och ersättningsfrågor inte tas upp i detta
sammanhang utan i en särskild proposition som är aviserad
senare i år.
Skogsnäringen
Skogsnäringen är vår viktigaste exportnäring och
därmed en av vårt lands basnäringar med avgörande
betydelse för såväl sysselsättning som välfärd. Förhållanden
som skogstillgångar, framtida efterfrågan och utbud av
skogsprodukter i andra länder är därför av stor betydelse
vid utformningen av den svenska skogspolitiken.
En uthållig tillväxt som nationellt och globalt kan
försörja en växande världsbefolkning måste ha en
produktion som baserar sig på förnybara råvaror och en
ökad återanvändning. I det perspektivet talar det mesta för
att träbaserade produkter fortlöpande skall ersätta
produkter som i huvudsak tillverkas av utnyttjande av fossil
energianvändning.
Det finns redan i dag en positiv koppling mellan
skogsnäringen och andra branscher, bland annat s.k. ''high-
tech''-industri. Skogsnäringen har varit basen för
utvecklingen av framför allt avancerade styrsystem för
processövervakning, effektiv miljörening och
energianvändning samt utvecklande av effektiva
transportsystem. Betydelsen för samhällsekonomin går
utanför den egna branschen och motiverar ökad satsning på
forskning och utveckling för svensk skogsindustri. Särskilt
viktigt är forskning som vidareförädlar produkter. Det är
också angeläget att hitta nya användningsområden för att
bättre ta tillvara den förnybara resurs som skogen utgör.
Som exempel skulle man kunna tillverka industrikemikalier
och motorbränsle av den svenska trävaran som råvara.
Skogspolitiska mål
Skogsnäringens betydelse för att uppfylla de
övergripande samhällsmålen är mycket stor och allt större
krav har ställts på skogsnäringens bidrag till uppfyllande av
dessa mål. Ökade krav har lett till att ambitionsnivån höjts
vid varje översyn av skogspolitiken. Vid varje tidigare
omprövning har det förelegat bred politisk enighet om de
skogspolitiska målen.
Målen som formulerats i propositionen är grundade på
en helhetssyn på skogen som förnybar naturresurs. Målen
innebär ytterligare en ambitionshöjning, i synnerhet gäller
det målen för miljön. Vi ansluter oss till de föreslagna
skogspolitiska målen.
Medlen i skogspolitiken
Propositionen föreslår avskaffandet av många
nuvarande skogspolitiska medel: slopa ett flertal
grundläggande bestämmelser i skogsvårdslagen, avskaffa
det skogliga ekonomiska stödet och upphöra med de
översiktliga skogsinventeringarna. Dessa innebär en helt ny
inriktning för den svenska skogspolitiken. Vi tror inte på en
omfattande avreglering av vare sig skogsvård eller
miljöhänsyn. Tvärtom styrker utvecklingen hittills vår
uppfattning i frågan.
De nya skogspolitiska målen innebär en mycket hög
ambitionsnivå, men som inte avspeglas fullt ut i de medel
som sedan föreslås för att nå målen -- alltför mycket lämnas
till marknadskrafterna. Kortsiktiga marknadskrafter
bekymrar sig dock alltför litet om det långsiktiga
perspektivet och de kommande generationernas behov.
Särskilt tydliga är marknadstyrningens brister när det gäller
skogens roll för framtida generationers sociala, ekologiska,
kulturella och andliga behov. Ytterst är skogspolitik en
fråga om att åstadkomma en lämplig avvägning mellan
marknadens styrning och politisk styrning.
Svensk skogspolitik har varit framgångsrik tack vare
lämpligt utformade medel som fortlöpande har anpassats
och utvecklats med hänsyn till ändrade förutsättningar och
ny kunskap. Enligt vår bestämda uppfattning är det fel, i en
tid då skogens nationella och globala betydelse i olika
avseenden ökar, att snäva in de skogspolitiska medlen. Det
finns i stället skäl att behålla den nuvarande bredden av
skogspolitiska medel. Dessutom är det nödvändigt att
medlen på samma sätt som hittills anpassas och förändras
med hänsyn till den aktuella utvecklingen. Vi anser att
Sverige även framgent behöver en stark skogspolitik som
omfattar alla de medel som behövs för att uppnå högt
ställda mål.
Lagstiftning
Förslaget i propositionen till skogsvårdslag har många
förtjänster jämfört med den skogspolitiska kommitténs
förslag t.ex. att vissa regler om en skyddsålder för växande
skog föreslås bli kvar. Detsamma gäller de regler som
innebär att endast avverkning som är ändamålsenlig för den
nya skogens återväxt eller för skogens utveckling är tillåten.
Vidare är skärpningarna på miljösidan i övrigt såsom
skogsbruksåtgärder på impediment, hyggesplöjning och
miljökonsekvensbeskrivningar lämpligt utformade.
I propositionen föreslås att röjningsskyldigheten i den
nu gällande lagen slopas. Det finns en uppenbar risk för att
detta ger den felaktiga signalen till skogsägarna att röjning
inte är att betrakta som en lika viktig åtgärd som tidigare.
Vi delar inte uppfattningen att skyldigheten att röja har
hindrat produktionen av virke med hög kvalitet. Tvärtom
visar såväl forskning som praktisk erfarenhet att en rätt
utförd röjning är en förutsättning för en hög
kvalitetsproduktion. Inte minst därför bör röjning inräknas
i de åtgärder som normalt ingår i en god skogsvård. Vi anser
därför att röjningsskyldigheten skall bibehållas i den nya
skogsvårdslagen.
Enligt propositionen bör den skyldighet som följer av
skogsvårdslagens regler om anläggning av ny skog att vårda
plantskogar fortfarande gälla. Enligt vår uppfattning räcker
inte påpekande i den allmänna motiveringen. Det bör klart
framgå att vård av plant- och ungskog omfattar en första
röjning som syftar till att säkerställa anläggningen av
bestånd.
Det finns anledning att i den fortsatta behandlingen
uppmärksamma de risker som alternativa metoder för
beståndsanläggning innebär. Massmedia har redan, om än
på ett felaktigt sätt, givit spridning åt budskap att
skogsägarna inte längre måste plantera efter
slutavverkning. Enligt de erfarenheter och forskningsrön
som finns att tillgå är möjligheterna att utöka arealandelens
naturliga föryngring ganska begränsade. Därför bör det ske
en mer nyanserad tillämpning av tillgängliga metoder. Det
är dock viktigt att lägga märke till att detta kommer att
ställa stora krav på kunskaper hos skogsägarna och att det
ökar behovet av rådgivning och tillsyn.
Naturlig föryngring bör givetvis användas på marker där
metoden är lämplig. De tendenser till en kraftig ökning av
den naturliga föryngringen, som har inträffat på vissa håll
redan under utredningstiden, bör dock uppfattas som en
varningssignal.
I reglerna om anläggning av ny skog på skogsmark bör i
den allmänna motiveringen anges att skogsproduktionen i
huvudsak skall vara inriktad på en hög produktion av
barrträdsvirke av god kvalitet. Detta hindrar inte att det i
vissa områden och på vissa marker kan finnas anledning att
eftersträva en ökad lövträdsandel.
Angående främmande trädslag bör huvudprincipen
enligt propositionen vara att vi inriktar oss på trädarter som
normalt finns i vårt land. Endast i undantagsfall, och då
efter en noggrann värdering i olika avseenden, bör
främmande arter komma till användning. Enligt vår
uppfattning bör detta redan nu skärpas ytterligare. Vi
föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om att främmande
arter inte får planteras in eller sättas ut i naturen utan
särskilt tillstånd. Vi föreslår att anmälningsskyldighet för
kvävegödsling bör gälla för mellersta och södra Sverige. Vi
föreslår även att anmälningsskyldighet bör gälla för uttag av
fingrenar och barr vid slutavverkning, helträdsutnyttjande.
Propositionens förslag att slopa kravet på
skogsbruksplan och ersätta den med ett krav på redovisning
av skogens tillstånd kan vi inte ansluta oss till. Enligt
skogspolitiska kommittén har skogsbruksplanerna varit ett
värdefullt instrument för att behålla den nu gällande
ordningen. De av kommittén anförda skälen att plantera är
ett skogsägaransvar och att inte plan krävs för annan
näringsverksamhet är inte tillräckligt. Skogsägaransvaret
blir ju inte mindre för att det är lagfäst och
näringsverksamheter är svåra att jämföra. Vi känner inte
någon annan näringsverksamhet som täcker upp emot 60
procent av landytan med alla konsekvenser som detta
innebär.
Vi anser att vid anmälan av avverkning till myndigheten
bör skogsägaren utöver redovisning om åtgärder angående
naturvård och kulturmiljövård redovisa skogens tillstånd.
Kunskapsförsörjning
Enligt propositionen skall riksskogstaxeringen drivas
vidare i oförändrad omfattning. Däremot bör den
översiktliga skogsinventeringen (ÖSI) upphöra den 1 juli
1993.
Vi socialdemokrater har i samband med
forskningspropositionen uppmärksammat
riksskogstaxeringen och föreslagit ökade medel.
Vad gäller ÖSI vill vi framföra följande. I propositionen
sägs att insatserna för att bevara den biologiska mångfalden
kräver samordning av befintliga och pågående
naturinventeringar och en samordning bör ske i
landskapsformat. Vidare sägs att det inte är möjligt att
bevara den biologiska mångfalden genom åtgärder som
planeras med utgångspunkt i bedömningar rörande enskilda
arbetsprojekt. Uppenbarligen saknas det inte insikter om
vad som behövs ifråga om information om skogen som
naturresurs för att uppfylla de uppsatta miljömålen. Det är
därför anmärkningsvärt att förslag läggs om att både ÖSI
och de obligatoriska skogsbruksplanerna bör avskaffas utan
att något sätts i stället. Om vi skall klara miljömålet, om
skogsägarna skall kunna ta sitt sektorsansvar för miljön, om
vi skall kunna tillbakavisa den internationella kritik som det
svenska skogsbruket har fått under senare tid då krävs det
god och beståndsanknuten kunskap om vad som finns i
skogen.
För att uppnå det nya miljömålet är det nödvändigt att
utgå ifrån helhetssyn på skogslandskapet. För att anlägga
denna helhetssyn krävs det, förutom grundläggande skoglig
data, även information om ekologiska, hydrologiska,
historiska och estetiska förhållanden. En studie som har
gjorts av Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen visar att
utvecklingen i flera andra länder av denna typ av planering
har kommit avsevärt längre än i Sverige.
Sammanfattningsvis anser vi att det finns mycket starka
skäl att göra färdigt den första omgången ÖSI. Under tiden
som detta sker bör det klarläggas hur den fortsatta
informationsinsamlingen och ajourhållningen av material
skall gå till. Frågan är vilken information som skall samlas
in, hur inventeringen skall organiseras och finansieras och
slutligen hur informationen skall användas.
En mindre del av det årliga anslaget för ÖSI har använts
för att framställa Naturvårdsinriktade skogsbruksplaner
(NISP). Denna typ av planer har framställts inom områden
med ovanligt höga naturvärden eller andra värden av
allmänt intresse. Områden för NISP har utvalts av
länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen gemensamt och
erfarenheterna av de 200
000 ha, där NISP har gjorts, är genomgående mycket
goda. Verksamheten med NISP bör därför fortsätta
parallellt med att ÖSI fullföljs.
Vi föreslår att det för budgetåret 1993/94 anvisas 30
miljoner kronor för en översiktlig skogsinventering.
Medlen bör tillföras anslaget C4, Bidrag till skogsvård m.m.
Utbildning och forskning
Enligt propositionen ställer den nya skogspolitiken
ökade krav på kunskaper genom utbildning av skogsägare,
yrkesverksamma i skogsarbete och tjänstemän. Vi har
tidigare i den socialdemokratiska forskningsmotionen
föreslagit ökade fasta forskningsresurser till SLU angående
skogsforskningen, samtidigt som vi föreslår att adekvat
forskning att mäta uppfyllelser av biologisk mångfald skall
prioriteras.
Mycket av den forskning som har bedrivits om
småskogsbruket har finansierats genom skogsvårdsavgiften
som nu är avskaffad. Vi anser att den forskningen är för
angelägen för Sverige för att abrupt avslutas. Genom det
stora antalet skogsägare har privatskogsbruket inte samma
förutsättningar att samordna sina forskningsinsatser eller
göra sin stämma hörd som de stora skogsbolagen. Vi
föreslår att forskning om småskogsbruket i framtiden
finansieras genom skogsbruksavgifter.
Rådgivning och information
Enligt propositionen skall rådgivning, information och
utbildning prägla skogsvårdsorganisationens verksamhet.
Det sägs bl.a. att den nya skogspolitiken och den snabba
tekniska utvecklingen också ställer krav på ökade
kunskaper. Det sägs vidare att andelen skogsägare med
bristande kunskaper om elementär skogsskötsel ökar. Detta
innebär att om en ny skogspolitik, som i stor utsträckning
bygger på kunskap, skall lyckas så krävs det omfattande
utbildnings- och rådgivningsinsatser. Enligt tillgängliga
uppgifter utvecklas skogsägandet i riktning mot att allt fler
skogsägare är allt mindre beroende av skog och har allt
mindre yrkeserfarenhet. Samtidigt har skötseln av skogen
blivit mera komplicerad och kunskapskrävande. Det nya
miljömålet och näringens sektorsansvar för en rik och
varierad skogsmiljö ställer ökade krav på kunskaper hos
skogsägarna.
Enligt propositionen kommer rådgivningen att vara ett
viktigare medel i skogspolitiken än hittills och att den
dessutom behöver kompletteras med informationsinsatser.
Vi delar den uppfattningen. Särskilt under de närmaste åren
kommer det att behövas en omfattande anslagsfinansierad
rådgivning om den nya skogspolitiken skall ge goda resultat.
Skall skogsvårdsorganisationerna svara för sektorsansvaret
för naturvårdshänsynen i skogen är det även viktigt att
skogsvårdsorganisationen i ökad takt skaffar sig biologisk
kunskap.
Statligt stöd
Regionalpolitik
''Låt hela Sverige leva'' är endast möjligt med en
livskraftig skogsnäring. Skogen kommer även
fortsättningsvis att spela en väsentlig roll för
sysselsättningen och försörjningen i skogslänen, främst i
glesbygder. Tillsammans med jordbruket utgör
skogsnäringen en försörjningsbas för näringsliv och service
samt bidrar till att bibehålla det öppna landskapet.
Förutom de paragrafer i skogsvårdslagstiftningen som
har betydelse för skogsbruket i Norrland, har staten även
lämnat ekonomiska bidrag till berörda områden. Det
kommer även i framtiden att finnas behov av att
regionalpolitiskt kompensera långa avstånd, låg
befolkningstäthet, gles infrastruktur och kallt klimat.
Transportekonomin är avgörande för skogsbrukets
lönsamhet. Den skall vara rationell och miljöpåverkan skall
minimeras. Vi anser att det behövs kompletterande regler
att tas hänsyn till vid byggandet av skogsbilvägar. Tillstånd
bör inte ges om inte vägen kan inpassas i en vägnätsplan.
Villkor bör också kunna ställas på vägens utformning och
sträckning med hänsyn till miljön. I norra Sverige finns det
ett stort nybyggnadsbehov av skogsbilvägar samtidigt som
tillgängliga medel är otillräckliga. Enligt vår uppfattning
har regeringen minskat anslaget för stöd till byggande av
skogsvägar alltför kraftigt. Vi kan acceptera en minskning
av anslaget jämfört med föregående år men avtrappning får
ej ske i den takt som anges i budgetpropositionen där
regeringen fört upp ett anslag på 39 962 000 kronor för detta
ändamål.
Vi bedömer det rimligt att ett statligt stöd om
sammanlagt 20 miljoner kronor utgår under nästa budgetår
för detta stöd. Bidraget bör inrymmas i anslaget C6 och C5
som slås samman till ett anslag Insatser för skogsbruket.
Det bör ankomma på regeringen att inom den föreslagna
ramen om 105 miljoner kronor fördela medlen.
Kalkning av skogsmark
Angående kalkning av skogsmark delar vi
propositionens bedömning att kalkningen bör fortsätta som
en försöksverksamhet tills ytterligare kunskaper har
erhållits av den hittills bedrivna verksamheten och andra
försök. Vi instämmer även i förslaget att berörda
skogsägare bidrar med 20 procent av beräknad kostnad.
Eftersom de forskare som närmare studerar föroreningar
och kalkningens effekter i vissa avseenden har olika
uppfattningar vill vi inte nu ta ställning till kalkningens
omfattning eller framtida finansiering. Resultaten av
utförda försök och möjligheterna att finansiera
verksamheten får bestämma den framtida omfattningen.
Reservat
Vi står inför en radikal miljöanpassning vad gäller
miljöhänsyn i vardagsskogsbruket. Detta tror vi på lång sikt
kommer att gynna skogsbruket på alla sätt. Mot bakgrund
bl.a. av forskargruppens rapport är det uppenbart att
ambitionerna beträffande reservatsbildningar måste höjas.
Forskargruppens uppskattning, dvs. att 5 procent av den
produktiva skogsmarken nedan skogsodlingsgränsen bör
lämnas till fri utveckling har, hög trovärdighet. Samtidigt
blir omfattningen av reservat i landet beroende dels av
vilket skydd man vill uppnå, dels i vilken mån skydd kan
uppnås genom ett ansvarsfullt bruk av skogsarealer utanför
reservaten. Det är också viktigt att avvakta dels hur
biotopsskyddet kommer att utformas, tillämpas och
efterlevas, dels hur hänsynen i övrigt till miljön kommer att
fungera. Viktigt i sammanhanget är också i vilken
utsträckning det är möjligt att avsätta statligt ägd mark och i
vilken utsträckning frivilliga avsättningar kommer att göras.
Det finns också ett behov av ytterligare inventeringar för att
få ett fullständigt underlag.
Vi bedömer att om fem år bör det finnas ett betydligt
bättre underlag för att ta slutlig ställning till hur stor andel
av skogsmarksarealen som bör undantas från skogsbruk.
Med anledning av detta underlag bör då ett slutligt
ställningstagande ske till omfattningen av
reservatsavsättningar.
Enligt propositionen bör Naturvårdsverket och
Skogsstyrelsen ges i uppdrag att fortlöpande utvärdera den
nya skogspolitikens effekter på biologisk mångfald och följa
upp hur reservatsavsättningarna och de olika åtgärderna i
skogsbruket bidrar till att uppfylla miljömålet. Vi begär att
regeringen efter fem år skall återkomma till riksdagen med
en rapport angående måluppfyllelse.
Vi delar emellertid den uppfattning, som framförs i
propositionen, att nya resurser redan nu måste avsättas för
att det skall vara möjligt att värna om den biologiska
mångfalden. I avvaktan på ett fullständigt underlag för vårt
ställningstagande till behovet av reservatsavsättningar
ansluter vi oss till regeringens bedömning att 55 miljoner
kronor bör anvisas för investeringar inom miljöområdet.
Skogsvårdsmyndigheten
I den socialdemokratiska skogspolitiken utgör
skogsvårdslagstiftningen och den statliga
skogsvårdsmyndigheten grundläggande medel. Vi
framhåller att svensk skogspolitik har varit framgångsrik
och i många avseenden betraktats som ett internationellt
föredöme, tack vare lämpligt utformade medel som
fortlöpande anpassats och utvecklats med hänsyn till
ändrade förutsättningar och ny kunskap. I propositionen
föreslås att förändringar av den regionala organisationen av
skogsvårdsmyndigheten bör avvakta ställningstagandena
till regionberedningens pågående arbete. Vi instämmer i
propositionens ställningstagande.
Frö- och plantverksamheten
När det gäller frö- och plantverksamheten har
utredningen visat att den fungerar väl. Vi avvisar därför
bestämt förslaget om privatisering. Privata
marknadslösningar kan inte garantera den långsiktighet
som krävs eftersom den bygger på en kortsiktig lönsamhet.
Därför anser vi att starka skogspolitiska skäl talar för ett
fortsatt statligt engagemang för den framtida frö- och
plantförsörjningen.
Finansiering
När det gäller finansieringen av vissa gemensamma
insatser för skogsbrukets utveckling, forskning, skogliga
inventeringar, informations- och rådgivningskampanjer och
speciella naturvårdsinsatser, föreslår vi att en
skogsbruksavgift på 2 promille av det taxerade
skogsbruksvärdet införs. Inkomsterna från denna
skogsbruksavgift bör inte användas för inköp av skogsmark
för gemensamma insatser för reservatsavsättningar.
Huvuddelen av intäkterna bör föras till en fond för
gemensamma insatser för skogsbrukets utveckling där
företrädare för branschen bör ha majoritet vid
användningen av fondens resurser
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utgångspunkten för den framtida
skogspolitiken,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
skogsvårdslagen att röjningsskyldigheten bibehålls,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
skogsvårdslagen att reglerna om vård av plant- och ungskog
omfattar en första röjning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om meddelande av föreskrifter
angående inplantering av främmande trädslag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anmälningsskyldighet för
kvävegödsling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anmälningsskyldighet vid
helträdsutnyttjande,
7. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i
skogsvårdslagen att kravet på skogsbruksplaner bibehålls,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av skogens tillstånd
vid anmälan om avverkning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fullföljande av arbetet med
översiktliga skogsinventeringar,
10. att riksdagen beslutar att till anslaget C 4, Bidrag till
skogsvård, för budgetåret 1993/94 anvisa 120 000 000 kr,
dvs. 30 000 000 kr utöver regeringens förslag,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av forskning om
småskogsbruket,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sammanslagning av anslagen C
5, stöd till byggande av skogsvägar, och C 6, Insatser för
skogsbruket,
13. att riksdagen beslutar att till anslaget C 6, Insatser för
skogsbruket, för 1993/94 anvisa 105 000 000 kr,
14. att riksdagen hos regeringen begär att
Naturvårdsverket om fem år redovisar den nya
skogspolitikens uppfyllande av miljömålet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om privatisering av frö- och
plantverksamheten,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av en skogsbruksavgift
på 2 av det taxerade skogsbruksvärdet från den 1
januari 1994.
Stockholm den 24 mars 1993
Margareta Winberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Sverre Palm (s)
Berndt Ekholm (s)