Jaktvårdsområdeslagstiftningen -- främst lagen
(1980:984) om jaktvårdsområden, JVOL -- innebär i hög
grad tvångsregler gentemot enskilda fastighetsägare,
särskilt ägarna av mindre fastigheter.
Fastigheter kan mot ägarnas vilja tvingas in i ett sådant
område. Det är enligt 7 § JVOL tillräckligt att
fastighetsägare, representerande enbart hälften av det
totala markinnehavet i det avsedda området, anser att så
bör ske. Det är mycket vanligt att fastighetsägare på detta
sätt mot sin vilja tvingas in i jaktvårdsområden. Vidare får
områdesföreningen enligt 10
§ JVOL vägra tillstånd till upplåtelse eller överlåtelse av
jakträtten på en fastighet om den till vilken jakträtten
upplåts eller överlåts inte förfogar över mark inom
jaktvårdsområdet av sådan storlek som föreskrivs i
föreningens stadgar. I sådana stadgar föreskrivs ofta ett
arealkrav på så mycket som 100 ha eller mer. På så sätt
förhindras en ägare av en mindre fastighet ofta att
utarrendera jakträtten på sin fastighet. Enligt 10
§ JVOL får områdesföreningen i sådana fall själv upplåta
jakträtten på fastigheten och kan då t.ex. utarrendera
jakträtten till annan än den fastighetsägaren önskat som
arrendator.
Regeringen har i sin regeringsförklaring angett att den
enskildes rätt skall stärkas. De nämnda reglerna i
jaktvårdsområdeslagstiftningen är typexempel på
lagstiftning där enskildas rätt starkt beskurits. Ej heller
synes dessa regler i JVOL ligga i linje med den av Sverige
biträdda Europarådskonventionen om de mänskliga
rättigheterna -- se t.ex. artikel 1 i tilläggsprotokollet om
rätten till egendom.
De nämnda missförhållandena uppmärksammades
redan av 1986/87 års riksdag. I anledning av bl.a. en motion,
JO774, av Görel Thurdin och Elis Andersson (c) uttalades
(jordbruksutskottets betänkande 1986/87:15) bl.a. att det
finns vissa brister i lagstiftningen --
--
-- som också ger möjlighet att i ett existerande
jaktvårdsområde reglera jaktutövning m.m. på ett sätt som
innebär att vissa medlemmars intressen åsidosätts. I
propositionen 1986/87:58, som utskottet samtidigt
behandlade, aviserades emellertid ett uppdrag till
naturvårdsverket att närmare följa och studera
verksamheten med bildande av jaktvårdsområden.
Utskottet utgick ifrån att de synpunkter som framförts i
bl.a. den nämnda motionen beaktades i detta sammanhang.
Aktiviteten i den grupp som naturvårdsverket tillsatte har
varit liten. Några förslag har ännu inte lämnats trots den
långa tid som gått.
Överhuvudtaget kan behovet av tvångsregler i
jaktlagstiftningen, som reglerar en fritidssysselsättning,
starkt ifrågasättas. Det är i och för sig värdefullt att man vid
jaktutövningen samverkar över större områden. I största
möjliga utsträckning bör dock en sådan samverkan bygga på
frivillighet och inte på tvång. Genom ändringar i
älgjaktslagstiftningen på senare tid har öppnats möjligheter
till nya samverkansformer på frivillig grund, som också i
lagstiftningen har getts sådana klara fördelar gentemot
övriga områdestyper att ett samgående stimuleras. Således
kan stora områden, i södra Sverige på 2 000--5 000
ha och i norra Sverige på 5 000--8 000
ha, få registrering som älgskötselområden. De
slipper därmed tilldelning utan får själva bestämma
avskjutningens storlek. Innehavare av s.k. A-
licensområden kan också gå samman och få en gemensam
licens, samlicens, varvid jägarna inom området själva får
bestämma var inom området den gemensamma
tilldelningen skall utnyttjas. Dessa nya
samverkansmöjligheter gör att man kan fråga sig om inte
jaktvårdsområdena spelat ut sin roll.
Tillämpningen av jaktvårdsområdeslagstiftningen drar
även mycket stora kostnader, som till största delen bekostas
av allmänna medel. En stor del av arbetstiden för
tjänstemännen i de länsvisa jaktvårdsförbunden åtgår till
arbetet med jaktvårdsområdena, t.ex. medverkan vid
nybildningar eller ombildningar, deltagande vid årsmöten
och rådgivning. Större delen av tjänstemännens löner
bekostas genom anslag från staten. Länsstyrelserna lägger
ned åtskilligt arbete på fastställelseprövning av ny- eller
ombildningar och registerhållning m.m. Länsstyrelserna
och förvaltningsdomstolarna har stora kostnader för
prövningar av överklaganden av områdesföreningarnas
beslut. Sammanlagt torde statens kostnader för
administrationen uppgå till tiotals miljoner kronor varje år.
Mot den bakgrund jag här tecknat framstår det såväl
lämpligt som befogat av rättsliga skäl att tvångsreglerna i
jaktvårdsområdeslagstiftningen om inte helt avskaffas så i
vart fall mycket starkt begränsas. Möjligen kan tvångsregler
som har sin grund i säkerhetsmässiga skäl få vara kvar.
Övriga tvångsregler bör mönstras ut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
jaktvårdsområdeslagstiftningen som i största möjliga
utsträckning begränsar tvångsmöjligheterna gentemot
fastighetsägarna.