Organisationen av det praktiska jakt- och
viltvårdsarbetet i landet är behäftad med stora brister. Det
gäller främst den överrepresentation för de rena
jaktintressena som präglar nuvarande jakt- och
viltvårdsorganisation. Därmed begränsas också
möjligheterna för natur- och djurskyddsintressena att
kunna påverka detta viktiga arbete.
Enligt riksdagsbeslut 1938 och 1951 handhas jakt- och
viltvårdsarbetet i Sverige av Svenska Jägareförbundet
(SJF). I detta arbete ingår att föreslå jakttider samt ange
vilka djurarter som skall vara jaktbara. För beredningen av
dessa ärenden har SJF tillsatt en arbetsgrupp --
jakttidsberedningen. I denna beredning har bl.a. Svenska
Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska
förening inbjudits att deltaga. Av de övriga fjorton
medlemmarna är åtta jägare, en från LRF och fem från
statliga institutioner (Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl.
Skogs- och Lantbruksakademien, Statens
Veterinärmedicinska anstalt, Naturvetenskapliga
forskningsrådet och Sveriges Lantbruksuniversitet).
Genom ordförandens utslagsröst behåller emellertid
alltid de rena jägarintressena majoriteten. Beredningens
förslag måste också godkännas av SJF:s styrelse och
överstyrelse, innan förslagen sänds vidare till Statens
Naturvårdsverk (SNV). Därefter sänder SNV ut förslaget
på remiss till olika organisationer, dock inte till fler natur-
och djurskyddsorganisationer än de två som ingår i
jakttidsberedningen.
Den vilda faunan måste betraktas som en naturresurs
tillhörig hela nationen. Moderna ekologiska kunskaper och
principer måste styra hur faunan ska skyddas, vårdas och
nyttjas. Detta är ett synsätt som också präglat den nya
viltvårdslag som antogs för några år sedan.
Den nuvarande utformningen av jakt- och
viltvårdsarbetet innebär emellertid att stora grupper med
anknytning till natur- och djurskyddsintressena inte får
tillfälle att påverka jaktens utformning i den utsträckning
som den växande miljöoch naturskyddsopinionen
motiverar. Rena jaktaspekter dominerar alltså dagens
viltvårdsarbete i alltför hög grad på miljö- och
naturvårdsaspekternas bekostnad. Som bara ett exempel på
rådande disproportioner kan nämnas att natur- och
djurskyddsorganisationerna ha dubbelt så många
medlemmar tillsammans jämfört med Svenska
Jägareförbundet. Därtill kommer ett mycket stort antal
icke-organiserade naturvårdsintressenter, som i olika
sammanhang krävt förändringar i jakten. Det är av stort
allmänt intresse att vi tar ett gemensamt ansvar för vår
fauna och dess möjligheter att överleva och ha individrika
populationer.
Med den ganska genomgripande förändring i synen på
miljöoch naturskyddets betydelse för utvecklingen av vårt
samhälle som nu genomsyrar folkopinionen torde det vara
på tiden att ändra på det märkliga förhållande, som innebär
att en jaktorganisation innehar en dubbelroll som både
ideell intresseorganisation och jakttidsberedande
myndighet.
Som bl.a. Svenska Naturskyddsföreningen framhållit till
Statens Naturvårdsverk och Jordbruksdepartementet med
anledning av tidigare riksdagsmotioner och motioner till
föreningens årsstämma är det på tiden att natur- och
djursskyddsintressena nu får ett lika stort inflytande på jakt-
och viltvårdsfrågor som jägarna.
I detta syfte föreslår vi att en ny organisation skapas för
att ta hand om ansvaret för det viktiga jakt- och
viltvårdsarbetet. Organisationen som lämpligen kunde få
formen av ett Statens Faunaråd bör bildas helt fristående
från SJF och bestå av representanter för naturvårdsverket,
naturvårdsorganisationerna, friluftslivet, djurskyddet,
forskningen, skogs- och jordbruket samt
jägarorganisationerna. I sammanhanget bör övervägas om
inte den kvarvarande delen av SNV:s enhet för faunavård
och jakt som handhar licensjaktsfrågor ska avskiljas och att
den del som är tänkt att ligga på skogsstyrelsen infogas i den
nya organisationen för att åstadkomma ett helhetsgrepp på
jakt- och viltvårdsarbetet.
Faunarådets självständighet och integritet måste
markeras, varför t.ex. ordföranden måste vara neutral.
Rådets arbetsuppgifter ska inte begränsas till att föreslå
jakttider utan ges en vid omfattning, och bl.a. inkludera
vilka arter som jakten skall omfatta och på vilka villkor
denna får bedrivas. Eftersom jägarna i dag så totalt
dominerar beslutsfattandet kommer dessa mycket viktiga
frågor inte ens upp på dagordningen. Det råder f.n. en djup
oenighet mellan natur- och djurskyddsorganisationerna och
jägarna om hur förekommande avarter inom jakten skall
kunna beivras.
Exempel på sådana avarter är t.ex. jakt under
fortplantningstid. Vidare förekommer jakt på rovdjur som
dödas enbart i egenskap av konkurrenter till jägarna själva,
t.ex. räv och grävling som också är viltjägare. Likaså jagas
djurarter som inte ger något väsentligt utbyte för
konsumtion, t.ex. sothöns, ekorre, hermelin och
enkelbeckasin. Det är också känt att jakt bedrives på
sällsynta arter. Fältfångst och snaror uppmuntras av
naturvårdsverket trots att t.ex. ripsnarningen innebär att
många ripor dör först efter flera minuter i snaran. Mycket
höga skadeskjutningsfrekvenser förekommer vad gäller
hageljakt på flygande fågel. Hundratals ton bly sprids i
naturen och förorsakar sekundärförgiftningar framför allt
hos andfåglar, men också hos rovfåglar som äter
skadeskjutna djur. Andra förekommande avarter är jakt i
naturreservat, skottpengar som kommuner nu har
möjlighet att besluta om, turistjaktssafarin och jakt nära
skymningen, vilket inte sällan innebär att skottskadade djur
inte effektivt kan eftersökas.
Ett faunaråds verksamhet skulle med fördel kunna
finansieras med delar av viltmedlen i jaktvårds- och
vildskaderegleringsfonderna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en ny och mera
allsidigt sammansatt jaktvårdsorganisation.
Stockholm den 13 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Maja Bäckström (s)