med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik
I propositionen läggs fram förslag till nya mål för
skogspolitiken. Den nya skogspolitiken kännetecknas av
avreglering och lägger ökad vikt vid miljö- och
naturvårdsintressena.
Avregleringen innebär bl.a. att röjnings- och
gallringsplikt samt högsta och lägsta slutaverkningsålder
slopas. Likaså blir det fritt att välja trädslag. Det blir även
en kraftigt utökad frihet för den enskilde skogsägaren vad
avser skötselmetoder. Denna frihet kommer säkerligen
också att, som departementschefen anger, bidra till
variation och spridning av de biologiska riskerna.
Biotopskyddet
Förslaget till en ny skogspolitik är således i många
stycken ett bra förslag. Det finns dock vissa delar som bör
kompletteras. Frågan om biotopskydd är t ex inte utvecklad
i propositionen utan kommer att behandlas först i samband
med ett kommande regeringsförslag om biologisk
mångfald.
För att få en nödvändig helhetssyn på lämpliga medel för
att klara den biologiska mångfalden krävs att underlag för
beslut om skydd av småbiotoper redovisas i samband med
jordbruksutskottets behandling av den skogspolitiska
propositionen. Först då kan utskottet göra en riktig
bedömning av vilka effekter den föreslagna lagen får för
skogsbruket. En lag om biotopskydd får inte medföra att
den enskilde skogsägaren drabbas oskäligt hårt genom en
mängd föreskrifter som skapar osäkerhet och oro.
Regionalpolitiska konsekvenser
Den snabba lönsamhetsförändringen i skogsbruket och
de ändrade förhållandena på virkesmarknaden har slagit
mycket hårt mot framförallt skogslänens inland. De låg
priserna och höga transportkostnaderna gör det i dag
olönsamt att över huvud taget avverka i stora delar av
inlandet.
Propositionen innehåller inga förslag eller idéer om hur
skogsbruket i denna utsatta del av landet skall kunna hävda
sig. På en allt mer internationell virkesmarknad blir
konkurrentländernas subventioner till skogsbruket ett
direkt hot mot det svenska skogsbrukets lönsamhet och
möjligheter till fortlevnad.
Skogsbruket har en mycket stor regionalpolitisk
betydelse, genom de arbetstillfällen som finns direkt i
skogsbruket och olika industrier. Inte minst de många
småsågar som är uppbyggda runt skogsråvaran ute i
bygderna är av största betydelse. I vissa trakter är
skogsnäringen den enda näring som finns att tillgå. För att
kunna bibehålla underlag för boende och service i vissa
bygder är det därför av största betydelse att skogsbruket får
möjligheter att överleva.
Från regionalpolitisk synpunkt är det därför nödvändigt
med någon form av ekonomisk stimulans -- exempelvis
transportstöd -- för att höja konkurrenskraften för
skogsbruket i främst skogslänens inland. Det bör vidare
övervägas om inte andra ekonomiska stöd till skogsbruket
bör införas i speciellt utsatta delar av landet i likhet med vad
som tillämpas bl a i våra grannländer. Detta kan visa sig vara
det enda sättet att bevara möjligheterna till att bo och leva
i dessa regioner.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett
åtgärdsprogram för att höja konkurrenskraften för
skogsbruket i skogslänens inland.
Avverkningsanmälan
Propositionen anger att avverkningsanmälan med
redovisning av hänsyn till natur- och kulturmiljövård skall
inlämnas minst sex veckor för avverkning. Detta innebär en
längre framförhållning och mera arbete, d v s ökade
kostnader, för skogsnäringen i jämförelse med nuvarande
förhållande.
Här medför propositionen ökad byråkrati och betydligt
utökade praktiska problem för den enskilde skogsägaren.
Anmälningsplikten borde kunna avskaffas för hyggen under
två hektar och anmälningstiden begränsas till en månad.
Därutöver bör giltighetstiden för anmälan förlängas till att
gälla fem år. Med längre giltighet skulle skogsägaren kunna
anmäla flera slutavverkningsbestånd, där vissa kräver t ex
frusen mark medan andra går att avverka året om. Därmed
skulle man ge möjlighet till ett flexibelt skogsbruk, anpassat
till årstidernas och väderlekens växlingar, maskintillgång,
situationen på virkesmarknaden m.m.
Ransoneringskrav
Skogsvårdslagens nuvarande bestämmelser med krav på
ransonering av avverkningsmogen skog har visat sig vara
svår att tillämpa i fråga om mindre skogsfastigheter. Kravet
på att högst halva arealen får bestå av ungskog under 20 år
innebär ibland att gammal och slutavverkningsmogen skog
måste lämnas kvar, då fastigheterna ofta saknar bestånd av
medelåldrigt slag. En fastighet kan drabbas av
avverkningsförbud trots att det såväl biologiskt som
ekonomiskt vore det rätta att avverka den mogna skogen.
I skogsbranschen har sedan länge rått en samstämmig
uppfattning om att ransoneringsbestämmelserna inte
fungerar på avsett sätt ifråga om mindre fastigheter.
Skogspolitiska kommittén har också mycket riktigt föreslagit
att ransoneringskravet skall bibehållas endast för
fastigheter över 1000 ha. Propositionen föreslår trots detta
att ett förenklat ransoneringskrav skall behållas för
fastigheter över 100 ha skogsmark, bl a med hänsyn till det
nya miljömålet.
Även här föreslår propositionen bestämmelser som går
stick i stäv mot målet om avreglering. Enligt vår mening är
det inte praktiskt lämpligt och i många fall direkt
hämmande för det småskaliga skogsbruket att bibehålla
ransoneringskravet för mindre skogsfastigheter. Med
hänsyn till produktionsmålet bör ett ransoneringskrav
finnas även i fortsättningen, men med gränsen vid 1000 ha i
enlighet med skogspolitiska kommitténs förslag.
Straffsanktioner
I propositionen ändras även sanktionerna mot dem som
inte följer angivna bestämmelser och förelägganden. Det är
helt klart att någon form av sanktioner är nödvändiga. Vi
vänder oss dock emot att införa fängelse i straffskalan. För
den enskilde skogsägaren kan det vara svårt att hänga med
i olika påbud som utfärdats under de senaste decennierna.
Det som varit riktigt under ett årtionde blir plötsligt helt fel
under nästa och vice versa.
Det är enligt vår uppfattning inte motiverat med så
hårda straffsanktioner som fängelse. I stället bör lagarnas
efterföljd underlättas genom att man från myndighetshåll
agerar genom information och rådgivning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biotopskydd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionalpolitiska konsekvenser
och behovet av åtgärdsprogram,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avverkningsanmälan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ransoneringskrav,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om straffsanktioner.
Stockholm den 24 mars 1993
Kjell Ericsson (c)
Tage Påhlsson (c)