med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik
Skogspolitik inför 2000-talet
Utgångspunkter
Sveriges skogar har stor betydelse för landets ekonomi
och välstånd. De är också av stor betydelse för
sysselsättning och försörjning i många bygder och därmed
även för möjligheterna att vidmakthålla en levande
landsbygd. Skogsråvara kan också få stor betydelse för
landets framtida energiproduktion. Sammantaget kan det
bedömas att skogarnas samlade nyttigheter ökar i betydelse
för det svenska folkhushållet.
Enligt skogsprinciperna skall skogen och skogsmarken
brukas på ett hållbart sätt som tillgodoser en lång rad
mänskliga behov hos såväl nuvarande som kommande
generationer. Detta innebär att skogens nyttigheter skall tas
tillvara samtidigt som den biologiska mångfalden och andra
miljövärden skyddas.
De förslag till skogspolitiska mål som har lagts fram i
propositionen får mot nyss angiven bakgrund anses lämpligt
utformade. Kort sammanfattat innebär de jämställda målen
för produktion och miljö att skogen som nationell tillgång
skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning
samtidigt som den biologiska mångfalden och andra
naturvärden säkras.
Denna ambitionsnivå avspeglas inte fullt ut i de medel
som sedan föreslås för att nå målen. Alltför mycket
överlämnas till marknadskrafterna. Kortsiktiga
marknadskrafter bekymrar sig dock alltför lite om det
långsiktiga perspektivet och kommande generationers
behov. Särskilt tydliga är marknadsstyrningens brister när
det gäller skogens roll för framtida generationers sociala,
ekologiska, kulturella och andliga behov. Ytterst är
skogspolitik en fråga om att åstadkomma en lämplig
avvägning mellan marknadens styrning och politisk
styrning.
Vi ser skogen som en nationell angelägenhet för arbete,
varuproduktion, miljö samt friluftsliv genom den unika
allemansrätten. Det är inte detta breda
medborgarperspektiv som anger grundtonen i
propositionen. Det är istället äganderättens och
marknadens alltför snäva och kortsiktiga intressen. En
olycklig försvagning av skogspolitiken presenteras med risk
för negativa konsekvenser för Norrlands utveckling, då
främst dess inland.
Det är dock av största betydelse att
tillämpningsföreskrifterna utformas så att de inte innebär
en detaljreglering som får en hämmande verkan för
näringens utveckling.
Skogspolitiska medel
Svensk skogspolitik har varit framgångsrik tack vare
lämpligt utformade medel som fortlöpande har anpassats
och utvecklats med hänsyn till ändrade förutsättningar och
ny kunskap. Enligt vår bestämda uppfattning är det fel att,
i en tid då skogarnas nationella och globala betydelse i olika
avseenden ökar, snäva in den skogspolitiska
medelsarsenalen. Det finns istället skäl att behålla den
nuvarande bredden när det gäller skogspolitiska medel.
Detta hindrar inte att det är nödvändigt att medlen på
samma sätt som hittills anpassas och förändras med hänsyn
till den aktuella utvecklingen.
Vi anser att Sverige även framgent behöver en stark
skogspolitik som omfattar alla de medel som behövs för att
uppnå högt ställda mål.
Skoglig naturresursinventering
I propositionen sägs det att insatserna för att bevara den
biologiska mångfalden kräver samordning av befintliga och
pågående naturinventeringar och att en samordning bör ske
i landskapsformat. Vidare sägs det att det inte är möjligt att
bevara den biologiska mångfalden genom åtgärder som
planeras med utgångspunkt i bedömningar rörande enskilda
arbetsobjekt. Tydligen saknas det inte insikter om vad som
behövs i fråga om information om skogen som naturresurs
för att uppfylla de uppsatta miljömålen. Det är därför
mycket anmärkningsvärt att förslag läggs om att både ÖSI
och de obligatoriska skogsbruksplanerna ska avskaffas. Om
vi skall klara miljömålet, om skogsägarna skall kunna ta sitt
sektorsansvar för miljön, om vi skall kunna tillbakavisa den
internationella kritik som det svenska skogsbruket har fått
under senare tid då krävs det god beståndsanknuten
kunskap om vad som finns i skogen.
För att uppnå det nya miljömålet, bl.a. bevarandet av
den biologiska mångfalden, är det nödvändigt att utgå ifrån
en helhetssyn på skogslandskapet. För att anlägga denna
helhetssyn krävs det, förutom grundläggande skogliga data,
även information om ekologiska, hydrologiska, historiska
och estetiska förhållanden. En studie som har gjorts av
Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen visar att utvecklingen
i flera andra länder vad gäller denna typ av planering har
kommit avsevärt längre än i Sverige. Inom flera större
skogsbolag pågår dock utvecklingsarbeten sedan en tid
tillbaka.
Sammanfattningsvis anser vi att det finns mycket starka
skäl att göra färdigt den första omgången ÖSI. Under tiden
som detta sker bör det klarläggas hur den fortsatta
informationsinsamlingen och ajourhållningen av materialet
skall gå till. Att det i ett skogsland som Sverige behövs
information om en av landets viktigaste basresurser som
täcker ca 60% av landytan borde vara självklart. Vad frågan
gäller är vilken information som skall samlas in, hur
inventeringen skall organiseras och finansieras och slutligen
hur informationen skall användas.
I enlighet med s-reservationen i skogspolitiska
utredningen bedömer vi att det årliga behovet av medel för
fullföljande av ÖSI är 50 miljoner kronor under 2 år.
Statligt ekonomiskt stöd
Det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket har
minskat kraftigt efter mitten av 1980-talet. Om
propositionens förslag genomförs kommer endast en liten
del, den som gäller ädellövskogsbruk och miljöinsatser, att
kvarstå. Vad gäller statligt stöd till skogsbruket kommer
Sverige därefter att framstå som starkt avvikande jämfört
med andra skogsländer.
Enligt vår uppfattning är det motiverat med statligt stöd
till skogsbruket i vissa situationer. Det gäller bl.a. vid stora
samordningsbehov som t.ex. vid skogsvägsbyggnad och
skogsmarkskalkning. Vidare i de fall långsiktiga
investeringar inte är företagsekonomiskt lönsamma men
däremot motiverade från samhällssynpunkt. Det kan gälla
ädellövskogsbruk och vissa kostnadskrävande insatser i
primärproduktionen som ger utdelning först på mycket lång
sikt. I andra fall kan det gälla ekonomiskt stöd till
naturvårds- och kulturmiljövårdsinsatser. Slutligen kan
skogspolitiken med hjälp av statligt stöd bidra till att
uppfylla de regionalpolitiska målen.
Med de förslag som läggs i propositionen är det
framförallt inom två områden som det behövs
kompletteringar: villkoren för byggande av skogsbilvägar
och behovet av regionalpolitiska insatser.
Stöd till skogsbilvägar
Allmänt
Infrastrukturens utbyggnadsgrad och kvalitet är av
avgörande betydelse för ett modernt samhälle. Det är en
fråga om effektivitet och resurshushållning och avgörande
för samhällets/landets långsiktiga konkurrenskraft och
överlevnadsförmåga.
I vårt glest befolkade land och särskilt i Norrland utgör
skogsbilvägarna en viktig del av den totala infrastrukturen.
Dessa vägar är primärt till för de areella näringarnas behov
men är naturligtvis så snart de finns av väsentlig betydelse
för t.ex. elkrafts- och teleföretagens möjligheter att utföra
utbyggnad, service och underhåll på sina anläggningar på
ett effektivt sätt.
Av tradition utgör skogen en viktig källa för rekreation
åt det svenska folket. Möjligheterna för människor att
komma ut i skogen för att plocka bär och svamp, fiska eller
att helt enkelt bara vistas där (om det nu kan anses vara en
relevant och tillåten sysselsättning) har hittills i hög grad
underlättats av att huvuddelen av skogsbilvägarna varit
öppna för allmänheten.
Det finns fortfarande stora potentiella möjligheter att
utveckla det svenska skogsbilvägnätet. Samhället/staten
måste ta ett stort ansvar då det gäller att styra och leda
utbyggnaden av landets totala infrastruktur, vilket också
inbegriper skogsbilvägarna. Att överlåta huvuddelen av
detta ansvar till ''marknaden'' saknar realism, sannolikt
bottnande i okunskap om sakförhållanden.
De långa transportavstånden och höga
transportkostnaderna innebär att skogsvägnätet måste
planeras i samverkan och grundas på helhetssyn för att få
optimal effekt för skogsnäringen och det övriga samhället.
Ett motiv för att staten bör ta en del av kostnaderna för
investeringar i skogsbilvägnätet är att den samlade nyttan
av ett optimalt skogsbilvägnät är mycket stor. I den mån
staten ger stöd till skogsvägbyggande kan man också ställa
krav på öppethållande.
Miljöskäl
Samverkan är nödvändig för att förhindra en
fragmentering av skogslandskapet med onödiga vägar.
Denna samverkan är mycket svår att åstadkomma utan
statlig styrning och stimulans i form av ett stöd. Detta beror
i huvudsak på att markägarna, annars inte anser sig ha
tillräckligt starka incitament för att samverka.
Tendensen att var och en bygger sin egen väg är mycket
tydlig idag. Detta är signaler som staten borde vara vaken
för och beakta.
Harmonisering med EG
Inom EG har man idag betydande bidrag till byggande
av skogsbilvägar. Bidragen består dels av EG-medel och
dels av allmänna medel inom respektive land.
Bidragsbeloppen kan uppgå till nivåer som vida överstiger
de som varit aktuella i vårt land.
I enlighet med s-reservationen i skogspolitiska
utredningen bedömer vi att det för 1993/94 finns ett behov
av 50 miljoner kronor för stöd till skogsbilvägar.
Regionalpolitiskt motiverat stöd
Enligt propositionen skall skogspolitiken även i
fortsättningen medverka till att uppfylla de övergripande
målen för den ekonomiska politiken, regional- och
sysselsättningspolitiken samt miljöpolitiken.
I de skäl som anförs för formuleringen av
produktionsmålet betonas skogens betydelse för vårt lands
ekonomi och välstånd. Det betonas att en effektiv
skogsproduktion och tillvaratagande av råvaran är grunden
för sysselsättning och försörjning i många bygder. Det är
därför angeläget att skogsbruket kan drivas vidare i dessa
bygder. Det påpekas också att skogen kan förse oss med
energiråvara.
Från skogsbrukets utgångspunkter är ett fortsatt boende
på landsbygden en viktig fråga. En aktiv och levande
landsbygd med tillgång till arbetskraft och god infrastruktur
är en viktig förutsättning för ett väl fungerande skogsbruk.
Omvänt bidrar ett aktivt skogsbruk till möjligheterna för en
fortsatt bosättning i många bygder. I ett läge där
lönsamheten i skogsbruket viker och när det finns
avsättningsproblem är det särskilt angeläget att samhället
går in med stödåtgärder.
En starkt berättigad fråga är hur skogspolitiken skall
kunna bidra till de regionalpolitiska målen om det i
skogspolitiken inte finns några aktivitetsskapande insatser.
I den skogspolitik som har bedrivits under mycket lång tid,
även före 1979 års skogspolitiska beslut, har det funnits
inslag av aktivitetsskapande insatser såväl av mer generell
karaktär som insatser som har varit inriktade på att
stimulera till aktivitet i sysselsättningssvaga områden. I det
förslag till skogspolitik som nu ligger saknas denna typ av
insatser helt och hållet. Och detta i ett konjunkturläge med
hög arbetslöshet då åtgärder för att öka sysselsättningen i
bl.a. Norrlands inland är mer angelägna än någonsin
tidigare. Det förslag som nu ligger innebär att stödet till
skogsvårdsinsatser i Norrlands inland slopas.
Vi anser att det är angeläget att främja regional
utveckling genom skogspolitiska insatser. Ekonomiskt stöd
till skogsbruket bör därför användas även i fortsättningen
för att främja ett aktivt skogsbruk som i dagsläget ger
arbetstillfällen och för framtiden en hög och värdefull
skogsproduktion.
Under den senaste tiden har avverkningarna minskat
starkt inom privatskogsbruket i Norrlands inland. På kort
sikt får det antas att huvuddelen av virkesbehovet i norra
Sverige kommer att tillgodoses genom avverkningar i
kustlandet eller på annat håll längre söderut. Såväl ändrad
prissättning som den ändrade lagstiftning, som nu föreslås
och som innebär ökade avverkningsmöjligheter, talar för en
sådan utveckling. Det är därför mycket angeläget med ett
statligt stöd till investeringar i skogsvård i Norrlands inland.
Investeringar som i annat fall inte skulle komma till stånd.
En fortsatt satsning på statligt stöd till skogsbruksåtgärder i
Norrlands inland är motiverat av såväl skogspolitiska som
regionalpolitiska skäl.
Enligt vår uppfattning bör ett fortsatt stöd utformas på i
princip samma sätt som statsbidraget i den
försöksverksamhet med särskilda skogsvårdsinsatser i
Västerbottens och Norrbottens inland som nyligen har
avslutats. Erfarenheterna av denna företagsinriktade
stödform är mycket goda och en fortsatt satsning skulle
därför vara till stor nytta för skogsbruket och för
sysselsättningen i sämre belägna områden. Ett fortsatt stöd
bör utvidgas till att omfatta hela Norrlands inland.
I enlighet med s-reservationen i skogpolitiska
utredningen bedömer vi att ett rambelopp på 100 miljoner
kronor för stöd till särskilda skogsvårdsinsatser i Norrlands
inland föreligger för 1993/94.
Skogsvårdslagstiftningen
Förslaget till skogsvårdslag i propositionen har många
förtjänster jämfört med den skogspolitiska kommitténs
förslag. Till dessa förtjänster hör att vissa regler om en
skyddsålder för växande skog föreslås bli kvar. Detsamma
gäller de regler som innebär att endast avverkning som är
ändamålsenlig för återväxt av ny skog eller för skogens
utveckling är tillåten. Vidare är skärpningarna på
miljösidan bl.a. vad gäller skogsbruksåtgärder på
impediment, hyggesplöjning och
miljökonsekvensbeskrivningar och även i övrigt lämpligt
utformad.
I propositionen föreslås att röjningsskyldigheten i nu
gällande lag slopas. Det finns en uppenbar risk för att detta
ger den felaktiga signalen till skogsägarna att röjningen inte
är att betrakta som en lika viktig åtgärd som tidigare. Vi
delar inte uppfattningen att skyldigheten att röja har
hindrat produktionen av virke med hög kvalitet. Tvärtom
visar såväl forskning som praktisk erfarenhet att en rätt
utförd röjning är en förutsättning för en hög
kvalitetsproduktion. Inte minst därför bör röjning inräknas
i de åtgärder som normalt ingår i god skogsvård.
Enligt propositionen bör den skyldighet att vårda
plantskogar som följer av skogsvårdslagens regler om
anläggning av ny skog fortfarande gälla. Enligt vår
uppfattning räcker det inte med detta påpekande i den
allmänna motiveringen. Det bör klart framgå att vård av
plant- och ungskog omfattar en första röjning som syftar till
att säkerställa anläggningen av bestånd. Alternativet till
detta uttryckssätt i den allmänna motiveringen är att behålla
de regler om röjning som finns i 9 § nuvarande lag.
Det finns anledning att i den fortsatta behandlingen
uppmärksamma de risker som alternativa metoder för
beståndsanläggning innebär. Massmedia har redan, om än
på ett felaktigt sätt, givit spridning åt budskapet att
skogsägarna inte längre måste plantera efter
slutavverkning. Enligt de erfarenheter och forskningsrön
som finns att tillgå är möjligheterna att utöka arealandelen
naturlig föryngring ganska begränsade. Detta hindrar inte
att det bör ske en mer nyanserad tillämpning av tillgängliga
metoder. Det är dock viktigt att lägga märke till att detta
kommer att ställa stora krav på kunskaper hos skogsägarna
och att det ökar behovet av rådgivning och tillsyn.
Naturlig föryngring bör givetvis användas på marker där
metoden är lämplig. De tendenser till en kraftig ökning av
den naturliga föryngringen som har inträffat på vissa håll
redan under utredningstiden bör dock uppfattas som en
varningssignal i den fortsatta hanteringen av lagförslaget.
Det är viktigt att slå fast att produktionsinriktningen,
liksom hittills, bör vara huvudsakligen barrträd av god
timmerkvalitet. Detta utesluter inte att lövträdsandelen,
där så är lämpligt, kan öka i våra barrskogar och att
anläggning av lövbestånd kan ske på därför särskilt lämpliga
marker.
Rådgivning
Enligt propositionen skall rådgivning, information och
utbildning prägla skogsvårdsorganisationens verksamhet.
Bl.a. sägs det att den nya skogspolitiken och den snabba
tekniska utvecklingen också ställer krav på ökade
kunskaper. Det sägs vidare att andelen skogsägare med
bristande kunskaper om elementär skogsskötsel ökar. Detta
innebär att om en ny skogspolitik, som i stor utsträckning
bygger på kunskap, skall lyckas så krävs det omfattande
utbildnings- och rådgivningsinsatser. Enligt tillgängliga
uppgifter utvecklas skogsägandet i riktning mot att allt fler
skogsägare är allt mindre beroende av sin skog och har allt
mindre yrkeserfarenhet. Samtidigt har skötseln av skogen
blivit allt mera komplicerad och kunskapskrävande. Det
nya miljömålet och näringens sektorsansvar för en rik och
varierad skogsmiljö ställer också ökade krav på kunskaper
hos skogsägarna.
Enligt propositionen kommer rådgivningen att vara ett
viktigare medel i skogspolitiken än hittills och att den
dessutom behöver kompletteras med informationsinsatser.
Vi delar den uppfattningen. S.k. alternativa metoder för
avverkning och beståndsanläggning är kunskapskrävande.
Detsamma gäller kraven på miljöhänsyn. Särskilt under de
närmaste åren kommer det att behövas en omfattande
anslagsfinansierad rådgivning om den nya skogspolitiken
skall ge goda resultat. Samtidigt måste det konstateras att
den kraftiga anslagsnedskärningen innebär att den
anslagsfinansierade rådgivningsvolymen skjunker högst
väsentligt. Av bilagan till skogspolitiska kommitténs
slutbetänkande framgår det att med en anslagsnivå som i
reala termer är obetydligt lägre än den som nu föreslås
kommer rådgivningen att minska. Med den utformning som
lagstiftningen nu har i propositionen och med nya insatser
för uppgiftssammanställningar m.m. som belastar anslaget
kommer andelen rådgivning att bli ännu mindre. För att
behålla den nuvarande nivån krävs ett betydande
resurstillskott.
Finansiering
Finasiering av skogspolitiken bör ske dels via
statsbudgeten och dels via sektorns egna medel. Vi föreslår
att en skogsvårdsavgift på 2 promille av skogsbruksvärden
införs från 1/1 1994. Vi bedömer att detta skulle inbringa ca
300 miljoner kronor.
Medlen avser att finansiera vissa gemensamma insatser
för skogsbrukets utveckling som forskning, inventeringar,
information och rådgivning.
Vidare kan en miljöfond byggas upp som samfinansieras
av avgifter och statsmedel. Regionalpolitiken och inköp av
mark för reservat bör finansieras via statsbudgeten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ÖSI,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsbilvägar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda skogsvårdsinsatser i
Norrland,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsvårdslagstiftningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rådgivning.
Stockholm den 24 mars 1993
Leif Marklund (s)
Mats Lindberg (s)
Bo Holmberg (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)