Statsbidrag till skogsbilvägar
Skogsnäringen i Norrlands inland befinner sig i en ytterst svår situation. Efterfrågan på råvaran har minskat kraftigt. Priserna har sjunkit och fraktkostnaderna stiger.
Den nya skogspolitik som regeringen har presenterat förslag om i rubricerad proposition utgör ytterligare en försvårande omständighet. Samtidigt som råvaruproducenten belastas med ökade fraktkostnader avskaffar regeringen de sista resterna av statsbidraget till skogsbilvägar. Detta kan inte accepteras.
Regeringen utgår ifrån principen om att skogsbruket skall vara självfinansierat. Med anledning härav kan konstateras att skogsnäringen tillför landet högre nettoexportvärden än någon annan näringsgren. De ekonomiska stöd som utgått till skogsbruket har finansierats av näringen själv.
Det föreligger fortfarande ett mycket stort utbyggnadsbehov av skogsvägar för att göra det möjligt att ta tillvara den skogsråvara som finns. Genom bidragsgivningen kan en samplanering av vägobjekten garanteras, vilket är ytterst angeläget bl.a. ur miljösynpunkt. Man kan hävda att få bidrag har, ur samhällets synpunkt, gett så stor avkastning som just bidraget till skogsbilvägar. Att avskaffa bidraget är för många delar av vårt land, som är beroende av skogsbruket, en katastrof.
I sammanhanget bör man uppmärksamma att åkerier som trafikerar skogsvägarna erlägger kilometerskatt på samma sätt som när de nyttjar det statliga vägnätet. Det innebär att staten tar betydande avgifter på ett omfattande vägsystem som byggs och underhålls av skogsägarna. Skogsbruket är således långt mer än självfinansierande i detta avseende.
Genom skogsvårdsavgiften erhöll staten tidigare en summa pengar som kunde fördelas till vissa viktiga stödåtgärder i fråga om skogsvård, forskning och även bidrag till skogsbilvägar. Regeringen berömmer sig av att ha slopat denna skogsvårdsavgift. Ibland framställs denna insats som en regionalpolitisk välgärning. I själva verket innebär slopandet av skogsvårdsavgiften att möjligheten till en solidarisk kostnadsfördelning mellan olika regioner inte längre föreligger. De som förlorat på detta är framför allt skogsägare i Norrlands inland.
Regeringen är inte beredd att ens följa skogspolitiska kommitténs förslag om att återinföra ett blygsamt stöd till planering av skogsvägar om 10 miljoner kronor. Departementschefen säger sig visserligen vara medveten om behovet av att skogsvägnätet utformas optimalt och att vägar inte byggs i onödan och med felaktig sträckning. Det bör emellertid ligga i skogsägarnas eget intresse att även i fortsättningen utnyttja skogsvårdsstyrelsens kompetens på detta område, skriver jordbruksministern.
Detta uttalande kan hänföras till avdelningen fromma förhoppningar. De som sysslat med dessa frågor kan omvittna att en bidragsgivning behövs om en samordning skall komma till stånd. I många fall är en bidragsgivning avgörande för att en skogsväg över huvud taget skall bli byggd. Detta förhållande blir särskilt accentuerat i dagens svåra ekonomiska läge för skogsbruket framför allt i området långt från skogsindustrierna.
Vi föreslår därför att en bidragsgivning till skogsvägar återinförs. Den bör i första hand avse bidrag till planering men också till byggande.
Regeringen disponerar sedan budgetåret 1990/91 över ett anslag för Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m.m. På detta anslag har enligt uppgift uppstått en betydande reservation. I årets budgetproposition tillförs 179,9 miljoner kronor. Vi föreslår att 50 miljoner kronor av dessa medel får användas för bidrag till skogsvägar. Som jämförelse kan nämnas att under budgetåret 1991/92 utbetalades drygt 46 miljoner kronor till detta ändamål.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att bidrag till skogsvägar får utbetalas inom en ram av 50
000
000 kr finansierat genom anslaget Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder.
Stockholm den 24 mars 1993 Georg Andersson (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Bo Holmberg (s) Axel Andersson (s) Nils-Olof Gustafsson (s) Bo Finnkvist (s)