FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
i juni 1992 bekräftade att det brådskar med åtgärder för att
lösa miljöproblemen. Konferensen betonade också
sambandet mellan miljöfrågor och social och ekonomisk
utveckling. I många av tredje världens länder orsakas de
svåraste miljöproblemen av fattigdomen och brist på
resurser, men i de industrialiserade länderna orsakas ofta
miljöproblemen av överflödet och slöseriet med resurser.
Det gäller exempelvis överkonsumtionen av fossil energi.
De viktigaste slutsatserna från konferensen blev två: Det
behövs resursöverföring från rika till fattiga länder, och de
industrialiserade länderna måste klara av att utveckla
produktions- och konsumtionssystem med bättre
miljöanpassning.
Mot denna bakgrund känns det mycket oroande med
uppgifter om att miljöskyddsarbetet tappar tempo i Sverige.
Detta som en konsekvens av lågkonjunkturen. Runt om i
landet drar kommunerna ner på sitt miljö- och
hälsoskyddsarbete. Också inom näringslivet tycks
engagemanget för miljöskyddet minska. I krispaketen
ingick en reduktion med 10 % av biståndet. Deprecieringen
av kronan sänkte värdet på biståndet med ytterligare minst
10 %. I en tid när Rio-konferensens beslut måste börja
förverkligas går utvecklingen i Sverige åt motsatt håll.
Besparingar måste otvivelaktigt göras i den svenska
statsbudgeten, men de bör inte drabba biståndsbudgeten.
Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag om
minskning i biståndsbudgeten.
I den politiska debatten har miljöfrågorna definitivt
kommit i skymundan. Men miljöproblemen måste hanteras
även i tider av dålig ekonomi. Det finns också möjligheter
att i en ekonomisk lågkonjunktur vara offensiv, genom
investeringar i t ex järnvägstrafiken och genom att använda
resurser för arbetsmarknadspolitiska åtgärder till utbildning
i miljökunskap.
Den lägre takten i produktionen skulle kunna ge tillfälle
att prova nya råvaror och produktionsmetoder med bättre
miljöanpassning. Tyvärr verkar det saknas sådana
ambitioner både hos myndigheter, inom näringslivet och
hos andra aktörer.
Det behövs samlad kunskap om hur lågkonjunkturen
påverkar miljöskyddsarbetet i Sverige. Riksdagen bör
uppdra åt regeringen att göra en analys av hur
lågkonjunkturen påverkar miljöskyddsarbetet inom såväl
privat som offentlig sektor.
Analysen bör göras skyndsamt och den kunskap en
sådan analys ger måste bli underlag för åtgärder.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med
förslag till åtgärder för att stärka miljöskyddsarbetet i
lågkonjunktur. Ett sådant förslag bör ta upp det stöd som
statliga myndigheter kan ge till kommunerna. Det bör
redovisa kontakter och överläggningar med näringsliv,
fackliga organisationer, miljö- och
konsumentorganisationer i syfte att bevara höga ambitioner
på miljöskyddsarbetet. Det bör innehålla förslag till
användande av arbetsmarknadspolitiska resurser för att öka
miljöanpassningen inom produktion och andra
verksamheter. Det är då angeläget att betona vikten av att
sådana resurser sätts in i förebyggande syfte. De viktigaste
åtgärderna kan göras i företag och offentliga verksamheter,
medan människor ännu har anställning, inte i
arbetsmarknadsutbildning för dem som redan tvingats
lämna sina anställningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till internationellt utvecklingssamarbete
för budgetåret 1993/94 anvisar 1 500 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 14 460 000 000 kr,1
2. att riksdagen hos regeringen begär en analys av
lågkonjunkturens effekter på miljöskyddsarbetet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
för att stärka miljöskyddsarbetet i lågkonjunktur.
Stockholm den 26 januari 1993
Annika Åhnberg (-)
1Yrkande 1 hänvisat till UU.