Övergödningen av våra hav och kustvatten har under de
senaste åren uppmärksammats alltmer. 1988 satte
regeringen upp som mål att före sekelskiftet väsentligt
minska fosforutsläppen och halvera kväveutsläppen till
haven. Markläckage av näringsämnen är svåra att åtgärda
med konventionella metoder och växtnäringstillförseln från
åkerjordarna är stora. Kväveläckaget sker främst genom
dräneringsvatten och grundvatten och är störst där det finns
infiltrationskänsliga jordar. Skåne är ett sådant område som
dessutom kännetecknas av ett mycket effektivt jordbruk,
till stora delar helåkersbygd.
Det är naturligt att stort intresse har kommit att ägnas åt
de många skånska åarna och deras roll i sammanhanget.
Inom vattenvården har därmed åtgärder alltmer fokuserats
kring att återställa och förbättra vattendragens förmåga att
kvarhålla och självrena näringsämnen samt betydelsen av
våtmarker och vattensamlingar för en naturlig rening.
Stora delar av det skånska landskapet har varit bebyggt
sedan tidig medeltid, bl.a. på grund av att de många åarna
gav möjlighet till goda kommunikationer. Byarna låg
mycket tätt, vilket tyder på att bygden redan på 1100-talet
var intensivt uppodlad och att jordmånen, en kalkrik och
stenfattig jord med ett övre lager av sandbemängd lera, var
möjlig att bearbeta med den tidens primitiva
jordbruksredskap. Området hade också riklig tillgång på
vatten genom de åar och bäckar som genomkorsade
landskapet och som alltjämt finns kvar, fast i starkt
förminskat skick. I anslutning till vattendragen fanns
tidigare rikligt förekommande mossar och våtmarker.
Fisket i åar och bäckar var också betydande enligt äldre
källor.
Genom utdikning och täckdikning har sedan senare
hälften av 1800-talet en mycket stor del av å-dalarnas
våtmarker torrlagts och tagits i anspråk som åker. Flera
bäckar är i dag kulverterade eller förvandlade till diken.
Utvecklingen i denna riktning har också påskyndats av att
boskapsskötseln krymt varigenom behovet av ängsmarker
minskat. Den snabba avrinningen i å-systemen, som är en
följd av att vattendragen inte fått behålla sitt naturliga
slingrande förlopp, utlakningen av de konstgödslade
åkrarna, det sura nedfallet och åarnas och bäckarnas
recipientfunktion för reningsverken, har förstört vattnets
kvalitet. Det är ett hot mot främst Öresund, som är ett unikt
havsområde. Det fungerar i princip som ett stort
flodmynningsområde med en unik flora och fauna. Skånes
miljö har under de senaste åren varit föremål för ökat
intresse. I samband med arbetet med översiktsplanerna
görs bl.a. en inventering av de olika kommunernas
vattenområden. Det förutsätts att man framdeles genom
samarbete mellan till vattendragen gränsande kommuner
skall kunna genomföra åtgärder, som skall kunna vara till
nytta för miljön och tillika för det rörliga friluftslivet i en
bygd, som i hög grad saknar allemansrättslig mark och
naturliga friluftsområden. Tidigare mossar och våtmarker
tillsammans med vattendragen med från plöjning och odling
skyddade strandzoner skulle bilda ett system av
frilutsområden till nytta för såväl miljö som friluftsliv.
Hur samarbetet mellan kommunerna skall lösas måste
bli en fråga för de berörda kommunerna. Risken är att detta
kommer att ta tid och därmed försena det angelägna
arbetet. Ett förslag i sydvästra Skånes kommunalförbund
om en regional huvudman för den sydvästskånska
naturvården har förkastats. En sådan huvudman hade
kunnat vara en samordnande kraft i den samordnade
landskaps- och vattenvårdsplaneringen. Frågan kommer
naturligtvis att aktualiseras inom miljövårdsområdet i
samband med planerna på ett framtida Skåneparlament.
Problemet är att viktiga miljömässiga förbättringar skjuts
framåt i tiden.
Under tiden bör därför länsstyrelser och kommuner
inom ramen för fastställda utsläppsgränser ha ett
övergripande ansvar för mängden kväve som transporteras
ut ur kommunerna. Det innebär utbyggnad av reningsverk,
våtmarksrestaurering och skötsel samt utökning av den
vintertid bevuxna marken. Inom en kvävepol i likhet med
vad Miljödelegationen föreslog skulle det bli möjligt att
satsa på de mest effektiva åtgärderna. För att åstadkomma
detta fordras ekonomiska medel som i första hand bör tas
ut som avgifter från de verksamheter som förorsakar
utsläppen.
Inom den regionen pågår projekt för de tre största
åarna, som utgör väsentliga delar i en regional
landskapsvårdsplanering. Den viktigaste
finansieringsmöjligheten är det anläggningsstöd som
beslutades av riksdagen i samband med det
livsmedelspolitiska beslutet. Det kan ge ekonomiskt bidrag
till jordbrukare som överför åker längs vattendrag till en
odlingsfri zon. Hittills har det skett alldeles för litet på detta
område. Vid fortsatt stöd till omställning av jordbruksmark
bör även andra ägare än aktiva jordbrukare kunna komma
i åtnjutande av detta stöd. I dagens läge blir det allt svårare
att finansiera önskvärda våtmarksprojekt, eftersom de
berörda kommunerna har svårt att under rådande
skattestopp och till följd av de beslutade indragningarna till
staten få fram pengar till nya utgifter. Det gör att påbörjade
projekt ligger stilla i avvaktan på nödvändiga tilläggsanslag,
eller att de måste avvecklas på grund av att pengar inte
längre anslås till verksamheten. En annan faktor, som kan
bidraga till att försena en nödvändig restaurering av å-
system och våtmarker är den ålderdomliga
vattenlagstiftningen, som måste ses över och förändras.
Andra lagar som i viss mån måste förändras för att det
skall bli möjligt att ta tillvara å-systemens möjligheter att
minska kväveutsläppen är naturvårdslagen och
expropriationslagen. Att på ett ekologiskt och
kostnadseffektivt riktigt sätt stoppa kväveläckaget till haven
och samtidigt i en hårt exploaterad region ge
kulturlandskapets växter, djur och människor bättre
livsförhållanden är ett nationellt intresse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning, finansiering och
lagstiftning när det gäller återställande av å-systemen i
Skåne.
Stockholm den 26 januari 1993
Karin Wegestål (s)
Bo Bernhardsson (s)