med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik
Den skogspolitiska utredningen konstaterar ''att den
svenska skogsnäringen under 1980-talet gett väsentliga
bidrag till att uppfylla de övergripande samhällsmålen om
ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningarna och
regional balans. Däremot har skogsnäringen inte till fullo
verkat i överensstämmelse med de miljö- och
naturvårdspolitiska målen''. (Prop. 1992/93:226 sid. 24).
Bl.a. därför föreslår regeringen i propositionen om ny
skogspolitik att produktionsmålet och miljömålet i
skogspolitiken skall jämställas och att vissa bestämmelser
som rör hänsynen till naturvårdens och kulturmiljövårdens
intressen skärps. (Ib. sid. 1).
Vi anser att dessa slutsatser är riktiga, att ambitionerna
till förändring är både rimliga och riktiga, men att de inte
alls är tillräckliga.
Skälen till vår ståndpunkt är bl.a. dessa:
Skogspolitiska kommittén begärde av en expertgrupp
ekologer, Liljelund, Pettersson och Zackrisson, besked om
behovet av reservat för att klara det av riksdagen 1991
antagna målet om att bevara den biologiska mångfalden.
Analysgruppen drar bl.a. följande slutsatser.
-- Den biologiska mångfalden i de svenska
skogsekosystemen har under en längre tid reducerats
kraftigt över större arealer. -- Ett bevarande av den
biologiska mångfalden kräver en hög säkerhet och behovet
av restaureringsprogram är stort. -- Med nuvarande
skogsbruksmetoder och hänsynsnivå bör ca 15 %
av den produktiva skogsmarken nedanför so-gränsen
säkerställas i form av reservat. Strategin bör vara att
försöka ändra dagens skogsbruksmetoder så att de mer
liknar de naturliga störningsregimer skogsbestånd och
landskap tidigare utsatts för. En sådan inriktning av
skogsbruket skulle kunna mer än halvera det angivna
reservatsbehovet.
En av gruppens medlemmar (L-E Liljelund) har senare
definierat den undre nivån till 5 %.
Detta utgör alltså enligt dessa experter ett slags
''golv'' för minsta nödvändiga reservatsbehov.
I sitt remissvar på den skogspolitiska utredningen
föreslår Naturvårdsverket att målsättningen bör vara att
inom 15 år skydda 5 %
av den produktiva skogsmarken, nedom so-gränsen,
geografiskt och biotopmässigt väl fördelat över landet, i
reservat.
I sin proposition skriver regeringen att ''det mot
bakgrund av bl.a. forskargruppens rapport är uppenbart att
ambitionerna beträffande reservatsbildningar måste höjas''.
Man förefaller dock inte vilja förstå innebörden av
forskarnas slutsatser fullt ut, utan utnyttjar i stället
expertgruppens formuleringar på ett oseriöst sätt:
''Forskargruppens rapport klargör att det finns ett avsevärt
behov av nya reservat. Men gruppen har inte preciserat
någon bestämd areal som behöver skyddas i ett läge där
skogspolitiken förändrats''. (Sid. 128--129 obundna
varianten). Utan ytterligare argumentering väljer
regeringen att avvisa tankarna om ett preciserat procentmål
för reservatsbildning. Man menar att planer på ett
preciserat långsiktigt mål inte bör upprättas förrän
praktiska erfarenheter av den nya skogspolitiken vunnits.
Enligt vår uppfattning strider denna slutsats mot
innebörden i expertgruppens rapport och betyder att
regeringen i praktiken föreslår riksdagen att överge det mål
om att bevara den biologiska mångfalden riksdagen antog
1991 och som landet ställt sig bakom i samband med FNs
miljökonferens i Rio 1992.
I dag är det allmänt vedertaget att man för att klara den
biologiska mångfalden i skogen behöver reservat, säkrade
spridningsvägar och vissa nyckelbiotoper och över hela
arealen ett allmänt hänsynstagande, vilket även kräver
modifiering av vissa skogsbruksmetoder.
Hänsynsregler
De skärpningar av den generella hänsynen som
regeringens proposition föreslår är i detta sammanhang av
mindre betydelse. Viktigare är graden av uppfyllelse av
lagens krav, något som hittills efterlevts dåligt. I SVDs egen
granskning nås inte 1979 års lags miniminivå ens i hälften av
de undersökta fallen. För att öka efterlevnaden förespråkas
tron på frivillighet och fortsatt utbildning, trots att detta
under mer än 10 år inte visat sig tillräckligt. Man föreslår
också en straffskärpning för brott mot hänsynsreglerna.
Denna straffskärpning är dock i stort ett slag i luften, genom
att lågkonstruktionen, för att kunna fullföljas, i varje enskilt
fall fortfarande kräver att det föregås av ett s.k.
föreläggande eller förbud utfärdat av myndigheten. Antalet
sådana förelägganden sedan 1980 är ca 25 stycken, antalet
fall som gått till åtal är 0. Av avsevärt men i sammanhanget
är dock det faktum att gränsen för s.k. avsevärt försvårande
av pågående markanvändning föreslås att fortsatt gälla som
nu. Det är då att märka att denna bestämmelse kommer att
utgöra samma men för funktionen av kommande
biotopskydd m.m.
Vissa hänsynsregler skall vara utformade som absoluta
skyddsregler i den bemärkelsen att de skall följas av alla och
envar som är aktiva inom skogsbruket. Exempel på sådana
hänsyn kan vara bäckraviner, boträd för fåglar, mindre
biotoper och kantzoner. Straffsanktioner skall vara
kopplade till dessa hänsynsregler.
Vad skogsvårdslagens (och naturvårdslagens)
föreskrifter om naturskydd innebär, avgörs ytterst INTE av
tillämpningsföreskrifterna, utan av ersättningsreglerna.
Dessa infördes 1987 i samband med PBL/NRL.
Markägarnas möjligheter till ersättning utökades, hänsyn
som tidigare varit obligatorisk blev nu
ersättningsberättigad. Formellt bestod förändringen i att
intrånget inte längre relaterades till hela fastigheten, utan
till ''berörd del'', t.ex. en avverkningsyta. Genom att
modifiera avverkningsytans storlek öppnades på detta sätt
möjligheten att manipulera bort hänsynen.
Innebörden framstår klart av två domar i Hovrätten i
övre Norrland från 1989 och 1990. Dessa identifierar två
kostnadsnivåer. Den övre gränsen för hänsyn ligger vid 8
782 SEK. Större hänsyn än så kan över huvud taget inte
krävas av en skogsägare. Den undre gränsen för hänsyn
ligger vid 1 875 SEK. Under denna nivå är inte markägaren
berättigad till ersättning, men mellan dessa nivåer är
markägaren berättigad till viss ersättning. (En timmertall av
hög kvalitet ''knivfaner'' värderas till 1 000
SEK).
Vid det stora miljöpolitiska beslutet våren 1991 yttrade
riksdagens jordbruksutskott: ''Ansvaret för att säkerställa
den biologiska mångfalden och den genetiska variationen
får enligt utskottets mening inte begränsas till att bli en
fråga om statens ekonomiska resurser för intrångs- och
inlösningsersättning m.m.''
Med anledning av utskottets uttalande om
sektorsansvaret tillsatte dåvarande regering en
interdepartemental grupp som i sin slutrapport konstaterar
att en smidig väg att modernisera, dvs. skärpa kraven om
naturhänsyn i jord- och skogsbruk, vore en återgång till de
principer för ersättning som gällde 1987.
Naturvårdsverket framhåller i en skrivelse om
naturvårdslagen att ''en drastisk försämring har skett för
naturvården i och med de nya ersättningsbestämmelserna''.
Sammantaget menar vi att de föreslagna ändringarna i
skogspolitiken vad gäller miljömålet är riktiga vad gäller
målformulering och likställighet med virkesmålet, men att
de är helt otillräckliga för att omsätta målet i
förverkligande.
Förutsättningar för skogsbruket i inlandet
I propositionen säger jordbruksministern att i huvudsak
allt generellt stöd till skogsbruket bör avskaffas. Detta är
enligt vår mening ett fullföljande av näringspolitikens
inriktning mot marknadsstyrning utan hänsyn till en närings
faktiska förutsättningar.
Förutsättningarna för ett lönsamt skogsbruk i stora delar
av inlandet har radikalt förändrats genom den
avståndsrelaterade prissättning som nu tillämpas av
skogsindustrierna. För de ur skogsindustrins synpunkt
perifera områdena är detta allvarligt. De adderade
effekterna av förändrad prispolitik och omläggningen av de
statliga stödåtgärderna kan befaras bli till starkt men för
skogsnäringen och sysselsättningen i glesbygderna. Vi
bedömer att Skogspolitiska kommitténs förslag om framtida
skogligt stödområde och en fördubbling av bidraget till
skogliga åtgärder inom detta är rimligt. Vi ser det också som
angeläget att reglerna i SVL har en sådan utformning att det
främjar ett aktivt skogsbruk på hela skogsmarken (exkl.
reservat). Bidraget till byggande av skogsbilvägar, efter
miljökonsekvensanalys, bör ligga kvar på 1990/1991 års nivå
i fast penningvärde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ersättningsreglerna för
intrång ändras till vad som gällde före 1987 års beslut,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minst 5--15
% av den produktiva skogsmarken nedan
skogsodlingsgränsen skyddas i reservat inom 15 år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vissa hänsynsregler skall vara
utformade som absoluta skyddsregler,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningarna för ett aktivt
skogsbruk i inlandet.
Stockholm den 24 mars 1993
Bengt-Ola Ryttar (s)
Inger Hestvik (s)
Iréne Vestlund (s)
Leo Persson (s)
Per Erik Granström (s)