med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik
Ansvarsfördelning och samverkansformer för
myndigheternas naturskyddsarbete
Regeringens förslag till ny skogspolitik innebär en
kraftigt ändrad roll för skogsvårdsorganisationen.
Miljöfrågorna ges ökad tyngd genom de framlagda
lagförslagen och genom de förändringar i anslagen och
verksamheten som föreslås. I flera avseenden kommer
skogsvårdsmyndighetens arbete alltmer att likna den
verksamhet som länsstyrelserna svarar för, och i några fall
finns risk för oklar ansvarsfördelning och oklara former för
samverkan mellan de berörda myndigheterna. Framför allt
gäller det frågor som rör samhällets initiativ för skydd av
arter och biotoper.
Sektorsansvaret, dvs. näringens och
sektorsmyndighetens ansvar för de miljöproblem som vållas
av näringen, är en viktig princip för det fortsatta arbetet i
enlighet med riksdagens miljöpolitiska beslut 1991. Detta
får dock inte innebära att länsstyrelsernas övergripande
ansvar för miljöarbetet urholkas. Det är angeläget att
länsstyrelsen behåller det övergripande ansvaret på regional
nivå för statens åtgärder i syfte att bevara biologisk
mångfald.
Nya styrmedel införs nu genom den nya skogspolitiken i
form av generellt biotopskydd, civilrättsliga avtal och
samordning av befintliga och pågående inventeringar i
landskapsformat. Det är angeläget att även
skogsvårdsmyndighetens arbete i dessa frågor förankras i
såväl Naturvårdsverkets övergripande policy som i
länsstyrelsernas långsiktiga planering och operativa
verksamhet med markägarförhandlingar m.m.
Det är av avgörande betydelse för ett framgångsrikt
arbete på de berörda myndigheterna att ansvarsfördelning
och samverkansformer utvecklas mellan Naturvårdsverket,
skogsvårdsorganisationen och länsstyrelserna.
Regionberedningen bör därför ges tilläggsdirektiv att
belysa dessa frågor och lämna förslag till åtgärder. En
inriktning för detta arbete bör vara en samordning av
myndighetsfunktionerna på regional nivå, såsom
jordbruksministern har föreslagit.
I avvaktan på Regionberedningens förslag bör följande
riktlinjer gälla för de verksamheter som rör samhällets
initiativ för skydd av arter och biotoper i syfte att effektivt
nyttja de samlade resurserna. Här avses dels länsstyrelsens
arbete med bildande av naturreservat m.m., dels
skogsvårdsorganisationens arbete med intrångsersättningar
i fjällnära skog, biotopskyddet och civilrättsliga avtal
(propositionen sid. 126--130) och arbetet med
landskapsekologisk planering (propositionen sid. 116--
117).
1) Naturvårdsverket svarar för övergripande
policyfrågor. Aktionsprogrammet för naturvård ''Natur 90''
bör tillämpas med bl.a. underbilagorna ''Naturvårdsplan för
Sverige'' och ''Handlingsprogram för hotade arter''.
Naturvårdsverket bör även styra användningen av anslagen
för intrångsersättningar i fjällnära skog, biotopskyddet och
civilrättsliga avtal; detta för att uppnå bästa effektivitet i
enlighet med vad jordbruksministern framhållit
(propositionen sid. 130).
2) Länsstyrelserna svarar för läns- och kommuntäckande
naturvårdsplanering, dels som ett led i det långsiktiga
arbetet med att bilda naturreservat, dels i enlighet med
länsstyrelsens ansvar för planeringsunderlag i den
kommunala översiktliga planeringen och andra PBL-
sammanhang. Skogsvårdsstyrelserna bör därför endast
svara för sådan landskapsekologisk planering inom trakter,
byar, församlingar eller motsvarande, som syftar till att
minimera inskränkningarna i markägarnas förfoganderätt.
Om skogsvårdsstyrelserna avser att påbörja
landskapsplanering i större områden (en eller flera
kommuner till ett helt län) bör denna verksamhet ske i nära
samverkan med berörd länsstyrelse i syfte att undvika
dubbelarbete. På flera länsstyrelser införs nu geografiska
informationssystem, där denna information är ett viktigt
inslag.
3) Länsstyrelsen svarar för att, med ledning av
Naturvårdsverkets övergripande policy och årliga
planeringsgenomgångar, leda och genomföra det operativa
arbetet med förhandlingar om markförvärv och
intrångsersättningar för bildande av naturreservat och i
samband med vissa andra beslut enligt naturvårdslagen.
Denna verksamhet är omgärdad av åtskilliga bestämmelser
till skydd för rättssäkerheten. Det är på förhand uppenbart
att det inte går att geografiskt eller biotopmässigt skilja ut
vilka delar av ett län som kan komma ifråga för den ena eller
den andra myndighetens initiativ om förhandlingar.
Skogsvårdsstyrelsen bör därför bedriva sin verksamhet med
intrångsersättningar i fjällnära skog, biotopskyddet och
civilrättsliga avtal i nära samverkan med länsstyrelsen. De
båda myndigheterna måste ha full inblick i samtliga
pågående och planerade initiativ för att effektivisera arbetet
och därtill undvika dubbla kontakter med berörda
markägare i dessa känsliga frågor. Mot bakgrund av vad
som nämnts ovan om länsstyrelsens övergripande ansvar för
statens åtgärder i syfte att bevara biologisk mångfald bör
länsstyrelsen svara för den aktuella samordningen av
myndigheternas operativa verksamhet på regional nivå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvarsfördelning och
samverkansformer för myndigheternas naturskyddsarbete.