Våra kustkommuner, speciellt på Västkusten, drabbas
varje år av stor nedskräpning utmed stränderna. Skräpet,
som kan ha flutit lång väg, utgör ingen vacker syn. I de flesta
fall kan man inte finna någon ansvarig för nedskräpningen.
Naturvårdslagens (1964:822) förbud mot nedskräpning
gäller även svenska strandområden. I § 23 och § 24 sägs
följande:
Envar skall tillse att han ej skräpar ned utomhus, vare
sig i naturen eller bebyggda områden, med plåt, glas, plast,
papper, avfall eller annat.
Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest
osnyggats, äger miljö- och hälsoskyddsnämnden förelägga
den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen
eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidtaga
erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Vad som
sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter
frågan om platsens iordningställande skall prövas i annan
ordning.
Nedskräpning av stränderna kan vara omfattande och
innebära stora städkostnader för kustkommuner. Det kan
ej anses skäligt att dessa ensamma skall stå för
städkostnaderna. I vissa akuta fall kan medel för
miljövårdsåtgärder användas till finansiering av
kommunala insatser. Det bör vara i nationellt intresse att
det s.k. rörliga friluftslivet samt besökande turister har
tillgång till rena stränder i så stor utsträckning som möjligt.
Rena klippor och stränder är en viktig förutsättning för
att locka turister till västkustkommunerna. Medel bör
därför avsättas för ersättning till våra kustkommuner för de
städkostnader av strandområden dessa kontinuerligt
åsamkas varje år. Härvid bör samma regler gälla som vid
oljesanering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning till våra
kustkommuner för städning av strandområden.