med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik
Propositionen, som i stora stycken följer utredningen
''Skogspolitiken inför 2000-talet'', innehåller en rad förslag
om avreglering och ökat självbestämmande för den enskilde
skogsägaren. Propositionen avviker dock på några punkter
från utredningen.
Så skapar t.ex. kopplingen mot kommande förslag om
biotopskydd osäkerhet om den totala mängden föreskrifter.
Det finns där en uppenbar risk för detaljstyrning på
naturvårdsområdet. Privatskogsbrukets positiva roll för
mångfald och variation i skogsbruket borde betonas
tydligare i propositionen.
Avverkningsanmälan
Att förlänga anmälningstiden för slutavverkning från en
månad till sex veckor är en onödig förändring som minskar
den enskilde skogsägarens möjlighet att planera och
genomföra avverkningarna på ett effektivt och
kostnadsbesparande sätt. Med det allt mer
högmekaniserade skogsbruk, som nu etableras, blir det allt
vanligare att skogsbrukaren behöver samordna sitt
skogsbruk med avverkningar i grannskapet för att undvika
de allt högre etableringskostnaderna för entreprenörerna.
Minimistorleken på de hyggen som skall anmälas är nu
så låg som 0,5 hektar. Det gäller för hela landet. En högre
gräns skulle innebära flera fördelar. Skillnaden i
skogsproduktion per hektar varierar mycket kraftigt från
norr till söder. Därför borde man kanske införa en
differentierad skala på den hyggesstorlek som omfattas av
anmälningsplikten. Beroende var i landet fastigheten är
belägen bör gränsen höjas till mellan 2 och 10 hektar. Höjs
gränsen kommer givetvis många ärenden att försvinna och
därmed följer också en sänkning av myndigheternas
kostnader.
En annan möjlighet att undvika kostnadshöjningar för
skogsbruket utan olägenhet ur naturvårdssynpunkt vore att
avverkningsanmälningarna hade en giltighet av fem år
istället för som nu två år.
Skogsbrukaren kan aldrig förutse hur vädret utvecklas
under avverkningssäsongen. Det finns fortfarande,
framförallt i Norrland, områden som endast kan avverkas
när marken är ordentligt frusen. Det inträffar som bekant
inte alla vintrar. Andra områden går att avverka året runt.
Om anmälningstiden utsträcks till fem år kan
skogsbrukaren lättare utnyttja den avverkningsanmälan
som för tillfället är gynnsammast belägen.
Ransonering av äldre skog
Ransoneringskravet av den äldre skogen på fastigheter
över 100 hektar föreslås behållas. Bestämmelsen leder till
ohållbara effekter. Ransoneringsregeln innebär att högst
halva arealen på fastigheten får vara ungskog under 20 år.
Det finns exempel på fastigheter som till hälften består av
kalmark och ungskog medan den andra hälften består av
slutavverkningsmogen skog. Dessa fastigheter har förbud
att slutavverka. Något bärande motiv att förhindra
avverkning på sådana fastigheter finns inte.
Genom att ta bort ransoneringskravet för äldre skog kan
man undvika de negativa effekter ransoneringskravet för
med sig. En förändring i syfte att undvika dessa negativa
effekter bör komma till stånd.
Medel till vägplanering
Skogsvårdsorganisationen har svarat för
planeringskostnaderna för skogsbilvägar. Skogspolitiska
kommittén har föreslagit fortsatta statliga insatser för
planering av vägar. Trots det föreslås i propositionen att
anslaget avvecklas.
Om någon samplanering av skogsbilvägar inte sker
kommer det i många fall att byggas vägar på ett mindre
välplanerat sätt. Skogsbrukets möjlighet att få ett effektivt
skogsbilvägnät försvåras samtidigt som resurserna används
på ett samhällsekonomiskt ogynnsamt sätt.
Det är en regionalpolitiskt negativ signal som lämnas
skogsbruket främst i Norrlands inland med indragningen av
medlen för planering av vägar.
Med hänvisning till det utsatta läget för skogsbruket i
Norrlands inland vore det rimligt att göra en översyn i syfte
att öka möjligheterna till samordning av
skogsvägbyggandet.
Avskrivningstiden för skogsbilvägar borde också kunna
vara mer flexibel. Beroende på olika förutsättningar vore
det fördelaktigt för skogsägare att kunna avskriva
väginvesteringar genom direktavdrag eller välja en
avskrivningstid upp till 10 år.
Skogsvårdsorganisationen
Jordbruksministern skriver i propositionen att den nya
skogspolitiken förstärker kravet på en förtroendefull och
nära kontakt mellan staten och alla som verkar i
skogsbruket.
Vi anser att den nuvarande organisationen,
Skogsvårdsstyrelsen, hittills har skött den uppgiften på ett
mycket förtjänstfullt sätt. I motsats till vissa av
länsstyrelsens organ har Skogsvårdsstyrelsen ett samarbete
med ''kunderna'' skogsägarna som gynnat svenskt
skogsbruk och svensk samhällsekonomi med ett för alla
mycket bra resultat.
Skogsvårdsstyrelsernas metod att i första hand lösa
problemen genom överläggningar och överenskommelser
har varit framgångsrik. Förbud och sanktioner har endast
tagits fram som en sista åtgärd och därför inte behövt
tillämpas mer än i yttersta undantagsfall. Samma
arbetsmetod kan också med fördel tillämpas vid
skogsbrukets ökande ansvar för naturvård.
Vi anser att Skogsvårdsstyrelsen även i fortsättningen
skall finnas kvar som en fristående organisation och då
också överta ansvaret för våtmarksdikning samt jakt- och
viltvård.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om storleksgränsen på de områden
som skall omfattas av avverkningsanmälan samt om tiden
för anmälningarnas giltighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ransoneringskravet för äldre
skog,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om planering av skogsbilvägar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Skogsvårdsstyrelsens
organisation.
Stockholm den 23 mars 1993
Hans Dau (m)
Olle Lindström (m)