Den skogspolitiska kommittén föreslår i sitt betänkande
att 5 % av skogsmarken i landet om 30 år ska vara
undantagen från skogsbruk. Framförallt ska reservat
avsättas i regioner där lite sådant skydd finns idag. Det
gäller framförallt södra och mellersta Sverige samt
Norrlands kustland. Man kan anta att inriktningen på
avsättningar av skyddad mark därför kommer att få en
annan karaktär. Tidigare har naturvårdens ansträngningar
i hög grad handlat om att skydda stora markområden med
lågproduktiv skog i kärva klimatlägen i övre Norrlands
inland, framförallt fjällnära skog, medan de framtida
ansträngningarna i stället måste inriktas mot att
områdesskydda ett stort antal värdefulla men mindre
skogsområden i de ovan nämnda prioriterade regionerna.
Det är inte otänkbart att tro att den av skogspolitiska
kommittén föreslagna ambitionsnivån innebär att kanske
cirka 1000 naturreservat måste skyddas varje år under de
närmaste 30 åren!
Reservatsavsättningar idag
Idag avsätts i snitt ett naturreservat per län och år. Den
mycket låga takten i reservatsavsättningar beror på flera
saker. Inventeringar, avgränsningar, förhandlingar med
markägare med mera tar ofta lång tid. Utöver detta ska
reservatsbestämmelser och skötselplaner fastställas för
varje reservat särskilt. Således en rätt omständlig procedur.
Om skogspolitiska kommitténs målsättning på detta område
ska kunna uppnås måste förfarandet vid avsättande av
naturreservat förenklas och effektiviseras.
Effektivisering
Från och med 1 juli 1992 infördes bestämmelser i
naturvårdslagen angående biotopskydd. Syftet är att
särskilt hotade biotoper skall kunna få ett generellt skydd i
hela landet. Detta innebär en rationalisering då man slipper
avsätta lokaler för dessa hotade biotoper en och en.
Förslaget är att skogsvårdsorganisationen ska utföra
fältarbetet i samband med biotopskyddet. Då förfarandet
vid avsättande av områden baserat på biotopskydd eller
reservat är rätt lika borde samordningsvinster kunna göras
mellan länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna om
skogsvårdsstyrelsernas fältorganisation också användes för
det grundläggande arbetet med att inventera, värdera och
avgränsa objekt intressanta för att bli naturreservat. Det
yttersta ansvaret och besluten bör dock fattas av
naturvårdsmyndigheterna.
Ytterligare effektivisering av reservatsbildandet kan
sannolikt åstadkommas genom att exempelvis kraven på
reservatsbestämmelser och skötselplan förändras. Möjligen
förutsätter det en förändring i naturvårdsförordningen. Det
står dock klart att en utredning i syfte att föra arbetet framåt
i dessa frågor behöver göras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att en utredning
tillsätts med uppdrag att se över hur förfarandet vid
avsättning av naturreservat kan effektiviseras.
Stockholm den 25 januari 1993
Alwa Wennerlund (kds)