Igenväxningen av sjöar och hav är stora problem vad
gäller vattenmiljön i stora delar av Sverige. De nationella
målen för havsmiljön är bl a en halvering av kväveutsläppen
från antropogena (ej naturliga) källor mellan åren 1985 och
1995. För fosfor är målet att utsläppen ska minskas.
För att målen ska nås krävs åtgärder inom en rad
områden. Mot bakgrund av behovet av åtgärder och
samhällsekonomin är det angeläget att resurser sätts in på
de områden där de gör bäst nytta i relation till insats
(kostnadseffektivitet). En viss investering inom jordbruket
för minskat kväveläckage ger i många fall större positiv
effekt på miljön än en motsvarande investering för
ytterligare utökad kväverening på avloppsreningsverken.
Eftersom en mycket stor del av de antropogena
utsläppen av näringsämnen i ytvattnet kommer från
jordbruket skulle åtgärder inom detta område få stor effekt
på vattenmiljön. För att minska kväveläckaget från
jordbruket kan bland annat följande åtgärder vidtas:
Anläggande av våtmarker eller översilningsmarker
Brukningsfria zoner eller omställning till betesmark längs
vattendrag och intill sjöar.
Såväl staten som kommunerna satsar betydande belopp
på kalkning för att hejda försurningen av sjöar och
vattendrag. I vissa delar av landet är problemet med
näringsrika sjöar och vattendrag avsevärt större än med
försurade sjöar och vattendrag.
Det borde därför vara rimligt att ett motsvarande
statsbidragssystem som för sjökalkningen införs till åtgärder
för att hejda igenväxningen av sjöar och hav. I första hand
bör bidrag kunna utgå till åtgärder inom jordbruket av skäl
som redovisats ovan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett statsbidragssystem
för åtgärder inom jordbruket för att hejda igenväxningen av
sjöar och hav.
Stockholm den 25 januari 1993
Liisa Rulander (kds)