I budgetpropositionen anförs att det sedan 1988 års
ställningstagande om kulturmiljövårdens inriktning är
uppenbart att ett antal frågor allt mer kommit i förgrunden.
De handlar om hur den långsiktiga förvaltningen av viktiga
kulturmiljöer och kulturminnen skall ordnas. Den kanske
mest vittomfattande frågan gäller den svenska landsbygdens
och odlingslandskapets traditionsvärden.
Förvaltare av landskapets kulturvärden är i huvudsak de
svenska jordbruksföretagen. Riksantikvarieämbetet på
nationell nivå, liksom länsstyrelserna regionalt, samverkar
med Jordbruksverket respektive lantbruksnämnderna i ett
särskilt program för landskapsvård. Syftet är att genom
avtal med lantbruksföretagare säkra fortsatt hävd av
värdefulla landskapsavsnitt.
I propositionen understryks betydelsen av att detta
arbete ges fortsatt prioritet inom kulturmiljövården.
Uppgifterna att värna om kulturlandskapet går dock
längre och är vidare än de praktiska uppgifter som följer av
de särskilda programmen. Det kan med stor sannolikhet
förutspås att förändringstrycket på det svenska landskapet
blir stort och därför måste företrädarna för
kulturmiljövården konkret och distinkt ange vilka värden
och företeelser i landskapet som är de mest betydelsefulla
kulturvärdena.
Vi stödjer helt vad i propositionen anförts om dessa
frågor.
I beslutet om en ny livsmedelspolitik ingick ett särskilt
stöd till landskapsvårdande åtgärder. Medlen fördelas som
ersättning genom civilrättsliga avtal mellan staten
(länsstyrelserna) och enskilda jordbrukare för
upprätthållen hävd av aktuella marker.
Områden för avtalsskrivning måste enligt beslutet väljas
så att det för överskådlig framtid finns förutsättningar för
ett levande jordbruk med möjlighet till djurhållning.
I flera fall har dessa riktlinjer kommit att hämma
länsstyrelserna i bevarandearbetet.
Riktlinjerna har kommit att tolkas så att kravet på
framtida förutsättningar för ett levande jordbruk skall gälla
för varje avtalspart/brukningsenhet i en berörd by eller
bygd. En sådan snäv tolkning motverkar naturligtvis
bevarandeintressena. Det centrala måste vara att framtida
förutsättningar finns i den aktuella byn eller bygden.
Enligt vår mening är det angeläget att se till helheten i
de värdefulla byar och bygder där landskapsvård bedrivs.
På många håll i landet är odlingsmarken splittrad på
åtskilliga brukare och ännu fler ägare. I en och samma by är
det inte ovanligt att brukningen varierar kraftigt i intensitet
och storlek. Vissa partier kan även helt nyligen ha övergivits
av olika skäl.
För att helheten i landskapet skall kunna bevaras måste
alla tänkbara lösningar för att möjliggöra fortsatt hävd
prövas. Det är också viktigt att även nyligen övergivna delar
i odlingslandskapet åter hävdas, om detta är betydelsefullt
för helheten.
Det är mycket angeläget att länsstyrelserna ges
möjlighet att genom landskapsvårdsmedel stimulera
fortsatt hävd, oberoende om avtalsparten bedriver ett
rationellt jordbruk.
Naturligtvis skall huvuddelen av medlen för
landskapsvård även fortsättningsvis komma aktiva
lantbrukare till del. Vi föreslår dock sådana förändringar av
riktlinjerna att man i undantagsfall, när det berör oskiftade
ägor, skall kunna teckna avtal med föreningar eller andra
juridiska personer i de fall detta behövs för att bevara
helheten i ett landskap.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar av riktlinjerna för
användandet av landskapsvårdsmedel.
Stockholm den 26 januari 1993
Åke Gustavsson (s)
Maja Bäckström (s)
Berit Oscarsson (s)
Anders Nilsson (s)
Leo Persson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Björn Kaaling (s)
Monica Widnemark (s)