Miljöskyddslagen (ML), är i stort sett en bra lag. Andra
länder har åtminstone inte hittills lyckats visa några andra
principer för miljökontroll som fungerat bättre. I ML utgår
man ifrån vilka miljöeffekter en verksamhet har och ser till
vilka tekniska möjligheter som står till buds för att minska
miljöbelastningen samt vad som är ekonomiskt rimligt att
kräva. Resultatet av sammanvägningen får styra vilka
villkor som verksamheten skall bedrivas under, om den alls
skall bedrivas.
Vänsterpartiet anser att länsstyrelserna och
koncessionsnämnden vid många beslut underskattar den
långsiktiga miljöeffekten, men det hindrar inte att
principerna för hur man fattar beslut är riktiga.
Det som saknas i ML är framför allt att man vid
bedömningen av miljöförstöringen bara tar hänsyn till vad
själva produktionen ger upphov till. Produkters effekt på
luft, vatten och mark från det de lämnat fabriksportarna och
till dess att de blivit sopor finns inte med i
miljöbedömningen. Allt fler inser att man måste se till
naturens kretslopp i ett större geografiskt och tidsmässigt
perspektiv. Där måste en helhetssyn användas så att en
varas samlade miljöeffekter från vaggan till graven bedöms.
Villkoren i koncessionsnämndens beslut gäller i minst tio
år. Statens naturvårdsverks (SNV) och länsstyrelsernas
beslut är i dag de enda instanserna som har rätt att kräva
omprövning av villkoren. Omprövningen kan t. ex. göras
om en verksamhet ger upphov till miljöstörningar som inte
förutsågs vid tillståndsprövningen. SNV och
länsstyrelsernas miljöenheter har inte kapacitet för att följa
upp alla verksamheter som tillståndsprövas enligt ML.
Därför borde rätten att ompröva utvidgas till att även
omfatta kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder.
Vad gäller ekonomisk verksamhet gäller att den ska
kontrolleras och avrapporteras minst en gång per år inför
dem som är ansvariga för verksamheten.
Revisionsberättelserna används också för redovisning utåt
gentemot myndigheter, massmedia etc.
Vänsterpartiet anser att uppfyllande av miljövillkoren
bör kontrolleras på ett liknande sätt.
Detta förslag härstammar bl.a. från den s.k.
Heurgrenska utredningen (För en bättre miljö SOU
1987:32) och vann gehör hos majoriteten av de
remissinstanser som yttrade sig.
Regeringens och riksdagens beslut inskränkte sig
emellertid till en ny paragraf om företagens egenkontroll
kompletterad med att tillståndsinnehavaren skall lämna en
rapport om hur de sköter den kontrollen. Detta kan liknas
vid att alla bilägare årligen själva skulle besiktiga sina bilar
och sedan lämna en rapport till AB Bilprovning.
Med tanke på tillsyns(kontroll)myndigheternas
bristande resurser och kluvna inställning (tar också ställning
till sysselsättning m.m. inom sitt område) vore det en
förstärkning om en oberoende kår av professionella
kontrollanter, s k
miljörevisorer, granskade företagens verksamhet och
miljörapporter på ett sätt som liknade det ekonomiska sätt
som revisorer arbetar på.
Juridiskt ansvariga för att se till att ML efterlevs är
framför allt länsstyrelsernas miljöenheter samt
kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Trenden
under 1980- och 1990-talen har varit att arbetsfördelningen
mellan dessa förskjutits så att kommunernas ansvarsområde
har vidgats. Detta gäller på miljöns område liksom på
många andra områden.
När riksdagen antog den nuvarande kommunallagen
plockades det tidigare obligatoriet av miljö- och
hälsoskyddsnämnder bort. Vänsterpartiet var negativt till
förändringen eftersom vi förutsåg den förändring som
denna lagändring skulle leda till. Delvis av besparingsskäl
har i flera kommuner miljönämnder och/eller
miljöförvaltningar slagits ihop med andra verksamheter.
De uppföljningar som gjorts hittills har visat att miljön
fått en svagare ställning i de kommuner som utnyttjat
sammanslagningsmöjligheten. En dylik försvagning går
stick i stäv med riksdagens intentioner om att miljön ska
prioriteras hårdare.
När miljöaspekterna blandas med de
exploateringsintressen som normalt finns hos exempelvis en
byggnadsnämnd hamnar miljön nästan alltid i underläge.
Ingen kan i dag hävda att kommunerna lever upp till det
tillsynsansvar de har för en stor mängd av de miljölagar som
finns. Allra sämst är det i de kommuner som avskaffat de
renodlade miljö- och hälsoskyddsnämnderna och dito
förvaltningar.
Det minsta riksdagen kan göra är att återinföra
obligatoriet av miljö- och hälsoskyddsnämnder.
Mörkertalet för miljöbrottslighet kan på goda grunder
antas vara stort. De flesta åtalsanmälningar från
tillsynsmyndigheter och andra leder inte till något.
Förundersökningar läggs ned. I de få fall det verkligen blir
åtal och dom är straffen milda. Ovanstående har
huvudsakligen sin grund i att bevisföringen är komplicerad
och att få jurister behärskar miljöfrågor.
För att underlätta att fler miljöbrott ska leda till åtal och
dom borde kravet på att faran för människors liv och hälsa
skall vara allmän utgå. Åklagarens skyldighet att bevisa att
miljöbrottet skett med uppsåt (avsikt) bör också försvinna.
För att ytterligare tydliggöra ansvaret borde följande
mening skrivas in i lagtexten: Förorenar någon olovligen
jord, mark eller luft dömes till miljöbrott.
Exempel på nödvändiga lagändringar;
1. att 1 § ML kompletteras med ett moment 4: Att
produkter under hela deras ''livslängd'' och destruktion,
2. att tillägg i 26 § ML kompletteras så att utöver SNV
och länsstyrelserna även kommunernas miljö- och
hälsoskyddsnämnder får rätt att kräva omprövning av
koncessionsvillkor enligt 23--25
§ ML,
3. att 38 § ML utvidgas med en 38 c §: Egenkontrollen
ska kompletteras med en revisionsgranskning och rapport
utfärdas av oberoende och auktoriserade miljörevisorer på
tillståndsinnehavarens bekostnad,
4. att kravet på att kommunerna ska ha miljö- och
hälsoskyddsnämnder återinförs, 4
§ hälsoskyddslagen m. fl. lagtexter där kommunernas
miljöansvar berörs,
5. att kravet i brottsbalken 13 Kap. 7
§ -- ''att faran för liv och hälsa skall vara allmän'' utgår,
6. att kravet i brottsbalken 13 Kap. 7 § på ''att det skall
beaktas om miljöbrottet skett med uppsåt'' utgår,
7. att brottsbalkens 13 Kap. 8 § får en helt ny lydelse:
Förorenar någon olovligen jord, mark och luft dömes för
miljöbrott.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändringar i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 24 januari 1993
Jan Jennehag (v)
Bengt Hurtig (v)
Rolf L Nilson (v)
Karl-Erik Persson (v)