med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik
Detta är sången om skogens män och kvinnor från
gångna tiders skogsnäring-- den beskriver helgen, en
andhämtningspaus efter många och långa dagars slit. Vårt
lands välståndsbyggande började med tillvaratagandet av
vår förnyelsebara resurs, skog.
Fortfarande har skogsnäringen en avgörande betydelse
för landets ekonomi. Mycket har förändrats, både vad
gäller metoderna och sättet att sköta vår skog. En teknisk
utveckling från handredskap och häst till datorutrustade
avverkningsmaskiner. En övergång från ett i stort sett
exploaterande skogsbruk till en skogsskötsel som på de
senaste 60 åren har inneburit en ökning av landets
virkesförråd med 1 miljard skogskubikmeter.
Självklart har misstag begåtts, vad annars vore att vänta
i en näring som skall rymmas i användandet av vår natur. Så
kan det vara, att det som var högsta kunskap igår, är
felaktigt idag. Det mesta brukar ändå rättas till, det visar
ändå historien.
Sedan kan man i allmänhet ofta ifrågasätta vad som är
rätt eller felaktigt, i synnerhet när det gäller vårt brukande
av naturtillgångarna. Utan tvekan har skogsbruket under de
senaste tio åren utvecklats mot ett allt större
hänsynstagande till naturen. Den nya trenden går från
teknik till biologi. Storskaliga och schablonmässiga
skogsbruksmetoder ersätts av ett varierat skogsbruk. Ett
allmänt närmande till, och ett erkännande av, de
skötselmetoder som länge varit rådande inom det privata
skogsbruket.
Skogsnäringen, dvs. skogsbruk och skogsindustri, har en
avgörande betydelse för vårt land. Landets produktiva
skogsmarksarealer uppgår till ca 23,5 milj. hektar, med en
ägarfördelning där hälften av marken ägs av privata ägare,
27 % är allmänna skogar och 23 % är bolagsskogar. Av de
privata ägarna bedrev under 1989 cirka 110 000 egen
skogsverksamhet på fastigheten, vilket betyder att inklusive
familjemedlemmar var det ca 150 000 människor som i en
eller annan form berördes. Det säger sig självt att
skogsnäringen då har mycket stor betydelse för
glesbygderna och sysselsättningen där.
Exportnettot för skogsindustrin var under 1990 hela 52,7
miljarder kronor, vilket ytterligare understryker näringens
betydelse. Som jämförelse kan ju nämnas att landets
verkstadsindustri, Volvo och Saab bl.a., hade ett
exportnetto under samma period på 7,4 miljarder kronor.
Många tar tydligen dessa stora inkomster från
skogsnäringen som något naturligt, något som man alltid
har haft och som man även fortsättningsvis kommer att få.
Man får ofta det intrycket att dessa stora inkomster
förväntas bestå oavsett vilka förslag till villkor för
skogsnäringen man än kommer med. Därför framstår ofta
den debatt som av och till förs om vår skogsnäring som
verklighetsfrämmande och oansvarig, och man får ibland
känslan av att man från vissa håll betraktar skogsnäringen
som något oväsentligt och som egentligen bara är till förtret.
Senast när riksdagen beslöt om riktlinjer för vårt lands
skogspolitik var 1979, nu är det dags igen. I regeringens
proposition 1992/93:226 läggs nu förslag om en ny
skogspolitik.
I det följande kommer i motionen att föreslås
förändringar i propositionen, både vad gäller lagda förslag
och åtgärder som enligt min mening saknas. Då det gäller
yrkanden om förändringar i föreslagna lagtexter utgår jag
ifrån att utskottet gör erforderliga ändringar, om förslagen
i motionen tillstyrks.
Grunderna för en ny skogspolitik
En grundläggande fråga gäller skogspolitikens roll i den
samlade politiken. I propositionen sägs att skogspolitiken
inte kan leva sitt eget liv utan måste passa in i den
övergripande politiken. Den måste därför medverka till att
uppfylla de övergripande målen för den ekonomiska
politiken, regional- och sysselsättningspolitiken och
miljöpolitiken.
Det här innebär att det i fortsättningen skall finnas både
ett produktionsmål och ett miljömål för skogsbruket och att
målen skall vara jämställda.
Propositionens förslag lyder:
Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall
bevaras. En biologisk mångfald och genetisk variation i
skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och
djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges
förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i
livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall
skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och
sociala värden skall värnas.
Ingen kan väl erinra något mot en sådan målsättning.
Men frågan uppstår hur man bäst uppnår denna målsättning
och klarar av en kontakt med den verklighet som
målsättningen ändå skall förverkligas på.
I propositionen erinras om den utvärdering som den
Skogspolitiska kommittén har gjort av nu gällande
skogspolitik. Kommittén anser att det övergripande
skogspolitiska målet har nåtts utom i fråga om hänsynen till
naturvården. Men, säger kommittén, en fortlöpande
förbättring har dock kunnat iakttas under senare år.
Hur skall då dessa två övergripande mål kunna förenas?
Enligt propositionen krävs att det grundläggande
sektorsansvaret för de skogliga naturresurserna ligger på
skogsägarna och skogsbrukarna. Det innebär att för den
normala skogsmarken ligger ansvaret och kostnaderna på
näringsutövaren. För de mest skyddsvärda objekten, som
kräver i princip fullständigt skydd, ligger ansvaret och
kostnaderna på staten.
Nu finns också en mellannivå vilken omfattar områden
med högre naturvärden där speciella insatser för skydd och
vård behövs, om målsättningen skall kunna uppfyllas. Här
handlar det om små mark- och vattenområden som skall
kunna bevaras utan stora ekonomiska uppoffringar för
markägarna. Statens naturvårdsverk och Skogsstyrelsen har
här fått uppdraget att utarbeta ett underlag för beslut om
hur det nya skyddsinstitutet skall tillämpas. Den här frågan
kommer att redovisas vid ett senare tillfälle för riksdagen i
en särskild proposition om biologisk mångfald.
Det är klart otillfredsställande att inte en helhetsbild för
en ny skogspolitik redovisas för riksdagen. Ett rimligt krav
är ju att alla villkor som omger näringen skall redovisas i ett
sammanhang-- det är ju en förutsättning för att någorlunda
kunna göra en bedömning av vad de nya villkoren kommer
att innebära. Kopplingen mot kommande förslag om
biotopskydd skapar osäkerhet om den totala mängden av
föreskrifter.
Förslag
Riksdagen bör uttala att den kommande propositionen
om den biologiska mångfalden på ett tillfredsställande sätt
skall redovisa på vilket sätt den påverkar skogsnäringen,
såväl beträffande produktionsmål som miljömål.
Som tidigare nämnts konstaterar Skogspolitiska
kommittén att när det gäller skogsbrukets hänsyn till
naturvården, så har en fortlöpande förbättring kunnat
iakttas under senare tid. Om detta finns också en bred
samstämmighet, t.o.m. skogsnäringens allra största kritiker
erkänner detta.
Ett av bevisen för det stora intresset från skogsbrukarnas
sida är att hitintills har ca 60 000 skogsbrukare studerat
cirkeln ''rikare skog''. Då skall man ändå komma ihåg att
för de allra flesta privata skogsägare så är det inga nyheter
som presenterats för dem, men självfallet är det av värde
att även andra människor i samhället får kunskap om hur
skogsbruket bedrivs. Även när det gäller storskogsbruket
har en omfattande utbildning skett under senare tid, men
vad som är oroande är att det nu sker en stor
bortrationalisering av kunniga skogsarbetare.
Den förbättring av naturhänsynen som nu skett och som
alla är så rörande eniga om, är bara en början på en
fortlöpande förändring inom skogsbruket. Bland många
andra sådana signaler kan nämnas, att helt nyligen, vid
Skogsvårdsförbundets ''skogsvecka'', presenterades etiska
regler i skogsbruket.
Utifrån detta förvånas man nog lite över varför inte en
ändrad inställning och högt ställda ambitioner inom hela
skogsnäringen har fått ett större genomslag och tilltro i
förslaget till en ny skogspolitik. I stället för en breddad
lagstiftning, bör skogsbruket genom ''mjuka'' medel, ökad
kunskap, rådgivning och eget ansvar ges möjlighet att
uppnå miljömålen i skogsbruket. Risken för detaljstyrning
på naturvårdsområdet är uppenbar.
Det är en tuff uppgift att uppnå miljömålet med ett
bibehållet produktionsmål, det gäller att alla ställer upp.
Inte minst kommer även i fortsättningen
skogsvårdsstyrelserna och deras fältpersonal att ha en
mycket stor betydelse för om de skogspolitiska målen skall
nås. Där kommer det till en del att handla om nya
arbetsuppgifter, dock inte mindre viktiga. Samhället har ett
ansvar för att skogsvårdsmyndigheten även framöver får
tillräckliga resurser för sitt viktiga arbete.
Oaktat alla regler, ålägganden och bötestraff, så är det
till syvende och sist den aktive skogsbrukarens handlande,
som avgör om målsättningarna uppnås. Detta är en
självklarhet som alla borde vara medvetna om, inte minst
lagstiftarna.
Skogsvårdslagens tillämpningsområde
Enligt propositionen skall skogsvårdslagens definition av
begreppet skogsmark behållas oförändrad. Till detta
föreslås nu att även skogliga impediment skall definieras,
bl.a. får detta sin betydelse vid tillämpningen av
skogsvårdslagens naturvårdsföreskrifter på dessa
impediment.
För det första kan det ifrågasättas om det senare är
erforderligt. Här finns nu risk för ett nytt regelsystem, där
en mängd föreskrifter kan tänkas komma ifråga. Det var väl
inte den inriktningen en ny skogspolitik skulle ha, att man
söker nya områden för detaljstyrning.
Om det nu anses nödvändigt med denna reglering så
finns det frågeställningar kring vad som i propositionen
nämns som tänkbara föreskrifter för impedimenten. Där
sägs att föreskrifterna skall kunna avse förbud mot
slutavverkning, återväxtåtgärder, röjning och gallring.
Enligt vad jag vet så bedöms det björkskogsbälte som
följer vår fjällkedja som ett skogligt impediment. Det är
också väl känt att denna björkskog både förr och nu
används av de människor som där bor. Den används mest
till bränsle, men avverkning har även förekommit för att
sälja björkmassaved till Norge.
Oavsett användningen så sker detta utnyttjande av
björkskogen genom gallring. Gallring av impediment är en
av de åtgärder som det framdeles ges möjlighet att
förbjuda. Skulle det här förslaget få sådana följder att ett
utnyttjande av denna björkskog förbjöds, då finns det
anledning att tänka efter, före.
Förslag
Det kan övervägas om inte riksdagen borde avslå
förslaget om en definition av impedimenten och ett
införande av föreskrifter. Om nu inte detta anses möjligt så
bör åtminstone nödvändiga klargöranden göras så att inte
nya stora problem skapas för människor i vissa regioner.
Avverkning av skog
Det är bra att skyddet mot avverkning av den yngre
skogen blir kvar, med en uttalad möjlighet till dispens.
Ingen aktiv och kunnig skogsbrukare kommer att beröras
av denna regel, men skyddet förhindrar att ungskogar
ödeläggs genom spekulation.
Det föreslås också att ett förenklat ransoneringskrav
även fortsättningsvis skall gälla. Detta anser jag kunna
accepteras om det införs en dispensmöjlighet.
Det finns tillfällen då det kan vara både nödvändigt och
rimligt att på en fastighet avverka mer avverkningsmogen
skog än vad som nu är tillåtet enligt ransoneringskravet.
Sådana situationer kan t.ex. uppstå vid generationsskiften
eller vid köp av skog; i båda fallen är det vanligt att en
avsevärd del av köpesumman täcks av en avverkning på
fastigheten.
För övrigt pågår nu en utförsäljning av såväl statlig som
bolagsskog till privata skogsbrukare, och ett
ransoneringskrav får heller inte vara ett hinder vid dessa
köp.
Förslag
En dispensregel bör införas som medger undantag från
ransoneringskravet på de privata skogsfastigheterna.
Hänsyn till naturvården och kulturmiljövården
Den nya skogspolitiken skall innebära en mindre
detaljstyrning, ökad frihet och ansvar för skogsbrukaren.
Utbildning, rådgivning och information skall ge ökade
kunskaper för att i praktiken uppnå de högt ställda målen.
Här kommer att behövas en ständig dialog mellan
myndigheter, skogsbrukare samt företrädare för och
medlemmar i olika naturvårdsorganisationer. Alla måste
ställa upp för att vi skall uppnå mångfalden i brukandet av
skogsmarken, samt att största möjliga hänsyn till natur och
miljö tas. Med detta som bakgrund måste införandet av ett
fängelsestraff som sanktion anses högst malplacerat.
Förslag
Straffpåföljden fängelse bör tas bort ur lagen.
För närvarande gäller att avverkningsanmälan skall
göras minst en månad innan avverkningen påbörjas. Nu
föreslås att tiden utsträcks till sex veckor, och skälet till
detta sägs vara att skogsmyndigheten behöver ökat
tidsutrymme för handläggning av naturvårdsfrågorna.
Visst är det viktigt att naturvårdsfrågorna får en riktig
hantering, men frågan är om bästa sättet för detta är en
förlängning av tiden. Ett snabbt byte av avverkningsplats
kan ju vara av större nytta för naturvården än längre tid för
anmälan. Längre anmälningstider kan skapa problem och
medföra ökade kostnader främst för småskogsbruket.
Kanske borde det även övervägas att slopa
anmälningsplikten för hyggen under 2 hektar. Man kunde
även tänka sig en förlängning av avverkningsanmälans
giltighetstid till 5 år.
Förslag
Riksdagen bör avslå förslaget om längre anmälningstid.
Skogsbruksplaner
Kravet om att det för varje brukningsenhet skall finnas
en skogsbruksplan föreslås nu slopas. Det har och är en
omtvistad fråga om det skall krävas obligatoriska planer.
Det är få som förnekar nyttan av en skogsbruksplan, frågan
är istället om det skall finnas en lagstadgad planskyldighet.
Om nu upprättandet av en skogsbruksplan blir ett
frivilligt åtagande så utgår jag ifrån att information och
rådgivning kring den frågan får nödvändigt utrymme i
skogsmyndighetens arbetsuppgifter.
Vad som däremot kan ifrågasättas är att
avverkningsanmälan framdeles skall innehålla uppgifter om
vad skogsägaren avser att göra för att tillgodose
naturvårdens intressen i samband med avverkningen. Ännu
märkligare är att kravet på uppgiftslämnandet inte får bli
högre än vad som följer av respektive skogsägares
kunskaper på området.
Om en skogsbrukare har en mycket god kunskap om de
naturvårdshänsyn han bör ta, och som han förmodligen
också tar utan att anmäla det hela, då skall det redovisas på
avverkningsanmälan. Om skogsbrukaren anses ha ringa
eller ingen kunskap, då behövs ingen redovisning. Man kan
väl ändå inte anpassa kraven på naturhänsynen till frågan
om kunskaperna på området.
Enligt min mening är man här ute på ett fel spår när det
gäller att uppnå de övergripande målen. Jag vill återigen
hänvisa till vad jag tidigare anfört om att nya vindar nu
blåser inom hela skogsnäringen; låt oss ta tillvara och
understödja den istället för att komma med ytterligare
byråkratiska metoder.
Låt istället skogsmyndighetens tid och resurser användas
till rådgivning och information. Med hänvisning till vad som
här sägs, kan denna uppgiftslämningsskyldighet utmönstras
ur avverkningsanmälan.
Inventering
I propositionen föreslås att den översiktliga
skogsinventeringen (ÖSI) skall upphöra den 1 juli 1993.
Oavsett vilken uppfattning man nu har om denna
inventering så måste det ses som helt felaktigt att efter
många år och flera hundra miljoner, avbryta en inventering
som endast en liten del kvarstår av. ÖSI startade 1983, inom
riket finns 1,3 milj hektar kvar av totalt 10 milj hektar att
inventera.
Det finns, trots kritiken, en genom ÖSI insamlad mängd
fakta som har en samhällsnytta. Inte minst nu när en mängd
mark och reservat skall avsättas, finns uppgifter framtagna
genom ÖSI som är till stor hjälp.
I en valsituation när det handlar om att fullfölja denna
inventering, eller att anslå mera pengar till
reservatsbildning, så anser jag att ett slutförande av
inventeringen har förtur. Det måste ju ses som en fördel att
all mark är inventerad innan man kraftigt utökar
reservatsbildningen.
Förslag
Som en första åtgärd för att klara finansieringen av ett
slutförande av ÖSI bör alltså den föreslagna höjningen på
55 miljoner kronor för reservatsbildning istället anslås till
ÖSI. Regeringen bör även återkomma till riksdagen med
förslag om ytterligare medel till inventeringens slutförande.
Statligt ekonomiskt stöd
Det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket föreslås
bli kraftigt begränsat och på sikt avskaffat. Nu har redan
tidigare det statliga stödet till näringen varit blygsamt i
jämförelse med andra länder som bedriver skogsbruk. Bl.a.
kan nämnas att i samband med den nu mycket djupa
konjunktursvackan för skogsnäringen så har vårt grannland
Norge infört ett generellt statligt bidrag på 26 kronor
avverkad kubikmeter skog. Ännu större subventioner finns
i en del EG-länder, och självklart är ett sådant förhållande
till stor nackdel för vår skogsnäring.
Nu finns heller inga uttalade krav från näringen om
några större bidrag eller subventioner från staten. Men i
vissa fall och avseenden finns det anledning att ställa upp
med statliga medel. En tänkbar sådan åtgärd kan vara att
överbrygga en konjunktursvacka som hotar att lägga en död
hand över skogsbruket i vissa regioner.
Skall vi ha ett skogsbruk i hela landet? Den frågan måste
ställas, och den fordrar ett svar. Skogsnäringen i Norrland
har drabbats av en mycket djup och långvarig
lågkonjunktur, vilket har medfört mycket stora prisfall på
virke. På två år har virkespriserna sjunkit med över 30 %,
realt är prisnivån densamma som 1973. Det är framför allt
Norrlands inland som drabbas genom långa avstånd och
genom att skogsägaren får betala en allt större del av
frakten av virket ner till kusten.
Exempelvis ökade transportskatterna under perioden
1985--91 med 80 %, vilket starkt bidrog till att
transportkostnaderna under samma tid ökade med 40 %.
En virkesbil beskattas varje år med ca en kvarts miljon
kronor. Det hör också till saken, att en stor del av
transportarbetet sker på vägar som byggts och underhållits
av skogsägaren själv.
Förslag
Regeringen bör till riksdagen återkomma med ett förslag
om regionalpolitiskt stöd till skogsbruket.
Det föreslås vidare att skogsägare i samband med
kalkningen på deras mark skall bidra med 20 % av
kostnaden. Vilka skäl som talar för att skogsbruket skall
bidra till kostnader som uppkommer av annan verksamhet
framgår inte av propositionen.
Den övervägande delen av det nedfall som orsakar
skador på skog och mark kommer från andra länder, och
varför skall då en enskild person i ett sådant fall stå för en
del av sådana kostnader. Man kan väl utgå ifrån att innan
en sådan mark har kalkats så har ägaren av marken fått stå
för betydande kostnader i form av en minskad tillväxt av
skogen.
Förslag
Riksdagen bör avslå förslaget att skogsägaren skall stå
för 20 % av kalkningskostnaderna.
Bevarande av den biologiska mångfalden
Någon större oenighet föreligger inte om målsättningen
att avsätta ytterligare skogsmark till reservat, undantagna
då Norrlands inland där stora arealer redan är avsatta. Om
man inte nu är oenig om målet så finns det delade meningar
om takten i reservatsbildningen, vilket då självfallet
påverkar storleken på de medel som måste anslås. Nu
föreslås att ytterligare 55 miljoner kronor avsätts för
reservatsbildning.
Förslag
Riksdagen bör besluta omfördela den föreslagna
höjningen till ett slutförande av ÖSI.
När man diskuterar frågan om hur mycket skog som är
skyddad från avverkning, så har man enligt vad jag vet,
aldrig inräknat de tekniska impedimenten. Dessa områden
skiljer ju sig inte från annan produktiv skogsmark annat än
att det inte bedrivs skogsbruk på dem. Det är i många fall
mycket produktiva marker med gammal och i stort sett
opåverkad skog. Det är en brist att dessa marker inte
redovisas.
Förslag
Riksdagen bör hos regeringen begära åtgärder så att här
berörda skogsmarker i någon form redovisas.
Stöd till byggande av skogsvägar
Infrastrukturens utbyggnadsgrad och kvalitet är av
avgörande betydelse för ett modernt samhälle. Det är en
fråga om effektivitet och resurshushållning och avgörande
för samhällets/landets långsiktiga konkurrenskraft och
överlevnad.
I vårt glest befolkade land och särskilt i Norrland utgör
skogsbilvägarna en viktig del av den totala infrastrukturen.
Dessa vägar är primärt till för de areella näringarnas behov
men är naturligtvis också av väsentlig betydelse för t.ex.
elkrafts- och teleföretagens möjligheter att utföra
utbyggnad, service och underhåll på sina anläggningar på
ett effektivt sätt.
Inte minst finns starka miljöskäl för ett stöd till
skogsvägar. Det är ett verksamt sätt att samordna över
fastighetsgränser och att förhindra en fragmentering av
skogslandskapet.
Både regionalpolitiska, näringspolitiska och
arbetsmarknadspolitiska skäl talar för ett stöd. Den stora
satsning som nu gjorts på allmänna vägar och järnvägar
motiveras bl.a. av att man vill förstärka näringslivets
konkurrenskraft. Samma argument borde kunna användas
som motiv för en viss samhällssatsning på skogsbilvägnätet.
Skogsbilsvägnätet måste betraktas som en mycket viktig
del i infrastrukturen, och det är oförsvarbart att när det nu
satsas närmare 100 miljarder kronor på infrastrukturen så
föreslås bidraget till skogsvägarna bli 6 miljoner kronor.
Förslag
I första hand bör 10 miljoner kronor anslås för planering
av skogsvägar. Regeringen bör också återkomma till
riksdagen med ett förslag om ett framtida stöd till planering
och byggande av skogsvägar.
Skogen -- energikällan
Skogen har alltid varit en viktig energikälla i Sverige.
Ända till för 80 år sedan dominerade skogsbränslet vårt
lands energiförsörjning. Så är nu inte fallet, men just därför
är det nödvändigt att snabba initiativ nu tas för att stimulera
en ökad användning av skogens energitillgångar.
Ett av skälen för en satsning på biobränsle är den
ovisshet som skogsbrukare i Norrlands inland går till mötes;
det behövs ett tredje virkessortiment. Med tanke på hur
viktig skogsnäringen är för Norrlands inland, så måste nya
användningsområden för råvaran sökas. Att använda virket
till energi bör vara en intressant utvecklingsväg som
allvarligt måste prövas.
En mycket stor brist i propositionen om en ny
skogspolitik för landet är att det saknas riktlinjer och förslag
på det viktiga energiområdet och vad det kan betyda för
skogsbruket. Det görs försök att utveckla skogsenergin,
men det är svårt för marknaden att själv dra igång en
verksamhet av det här slaget. Det behövs en samordning av
flera åtgärder, och en del av dessa måste nog direkt initieras
av regering och riksdag. Det senare gäller framför allt ifråga
om beskattning och lagstiftningsåtgärder.
Trots att man i Sverige under lång tid har diskuterat
denna fråga och även gjort vissa produktionsförsök så kan
man konstatera att vi blivit på efterkälken när det gäller att
skapa förutsättningar för såväl produktion som marknad för
biobränsle, detta i jämförelse med en rad andra länder.
Förslag
Riksdagen bör hos regeringen begära utredning om och
förslag till åtgärder för att främja en ökad användning av
skogsenergi.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommande biotopproposition,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föreskrifter för impediment,
3. att riksdagen beslutar införa en dispensregel som
medger undantag från skogsvårdslagens ransoneringskrav,
4. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag att
straffpåföljden fängelse införs i skogsvårdslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsbruksplaner,
6. att riksdagen beslutar anslå 55 000 000 kr för en fortsatt
ÖSI-verksamhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översiktlig skogsinventering,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
regionalpolitiskt stöd till skogsnäringen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om att
skogsägaren skall stå för 20 % av kalkningskostnaderna,
10. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om att
anvisa ytterligare 55 000 000 kr utöver vad som har
föreslagits i proposition 1992/93:100 bilaga 15,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevarande av den biologiska
mångfalden,
12. att riksdagen till Stöd till byggande av skogsvägar för
budgetåret 1993/94 anvisar 4 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 10 000 000 kr,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
framtida stöd till planering och byggande av skogsvägar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsenergi.