Försurningen av vårt lands marker och vattendrag blir
allt akutare. Varje ny forskningsrapport som publiceras
visar att läget är sämre än vad man tidigare trott. Det är
framför allt utsläppen av svavel- och kväveoxidföreningar
som orsakar den tilltagande försurningen.
Sverige har reducerat sina svavelutsläpp kraftigt, i
många andra länder pågår reduceringar av utsläppen.
Problemet är att kväveoxidutsläppen inte har minskat och
att reduceringen av svavelutsläppen inte är tillräcklig för att
komma ned på nedfallsnivåer som är oskadliga.
De internationella avtal som nu finns om begränsningar
av svavelutsläppen förväntas inte minska svavelnedfallet
över södra Sverige med mer än 5--10 %.
För att vi ska kunna räkna med en varaktig
förbättring krävs utsläppsreduceringar med ca 80 % i
förhållande till dagsläget. Sverige bör i de internationella
förhandlingarna inte nöja sig med mindre.
Beträffande kväveoxidutsläppen måste Sverige visa hur
man skall uppnå målet med en 30-procentig reducering från
år 1980 till 1998. Hittills har från åren 1980--92 ingen
nämnvärd minskning överhuvud taget skett. De
minskningar av utsläpp som skett vid fasta anläggningar har
tyvärr motverkats av ökade utsläpp från trafiken.
Katalysatorer i bensindrivna personbilar räcker ej för att
minska utsläppen av kväveoxid från vägtrafiken till en
acceptabel nivå.
En allt större del av utsläppen härrör från tunga fordon,
arbetsmaskiner och flyget.
Forskningsrapporterna är alarmerande och djupt
oroande
I t.ex. Monitor 12 ''Försurning och kalkning av svenska
vatten'', Naturvårdsverket, konstateras bl.a. följande:
Någon nämnvärd minskning av nederbördens surhet har
ännu inte ägt rum. I Sydsverige uppgår pH-värdet inte till
mer än 4,2--4,3, vilket innebär att nederbörden fortfarande
är mer än tio gånger surare än i förindustriell tid. I
Mellansverige och längs Norrlandskusten är det sura
nedfallet nästan lika omfattande -- det genomsnittliga pH-
värdet i regn och snö är där 4,4--4,5.
Närmare 40 % av landets sjöar riskerar att drabbas av
försurning om ytterligare effektiva åtgärder ej genomförs. I
ett försök att uppskatta värdeförlusten som våra försurade
sjöar utgör hamnar summorna hittills på 1--2 miljarder.
En undersökning från Lunds universitet visar att
skadorna på Hallands och Skånes skogar nu är så
omfattande att de ekonomiska förlusterna förmodligen
kommer att kunna räknas i hundratals miljoner kronor om
året.
En stark oro finns att ytterligare stress för träden, t.ex.
en torrsommar, kan utlösa en omfattande skogsdöd. Då är
det för sent med effektiva insatser.
Det mest oroande är de tröskeleffekter som kan inträffa
i våra marker, vilket betyder att när bl.a. pH-värdet sjunkit
ned till en viss gräns kan det relativt snabbt ske kemiska och
därmed biologiska förändringar i marken som snabbt
minskar trädens överlevnadsgrad. Det kan resultera i
omfattande skogsdöd under en kort tidsperiod.
Även kvävemättnaden ger tröskeleffekter. Allvarligt är
också att markens innehåll av ämnen som neutraliserar det
sura nedfallet, på många håll närmar sig alltför låga nivåer.
I delar av Skåne, Västkusten, Småland och Blekinge är
vi nu nära ett pH-värde i marken, där det plötsligt kan ske
dramatiska förändringar i markens naturliga kemiska
balans. Sjunker pH-värdet ytterligare frigörs giftiga
metaller -- t.ex. aluminium som normalt är bundet och inte
påverkar biosfären -- och både växter och djur skadas.
Även försurningen av marker i Norrland inger stor oro.
Beroende på bl.a. jordart är stora områden hårt drabbade
av försurningen och vidsträckta områden tycks ha liten
motståndskraft mot ytterligare försurande nederbörd. En
faktor som ytterligare förvärrar situationen är den s.k.
surstöten vid snösmältningen.
På några års sikt -- kanske kortare tid -- hotas
skogstillväxten och timmerkvalitén och därmed stora
ekologiska och ekonomiska värden.
Regeringen föreslår ytterligare kalkningsinsatser bl.a.
finansierade via avgifter på kväveoxidutsläpp. Det är
välkommet. Problemet är att kalkningen endast delvis kan
lindra symptomen. Det löser inte själva problemen. Som att
bota ett benbrott med smärtstillande medel. Skönt en stund
men på sikt ohållbart.
Åtgärder
Sverige måste vidta egna åtgärder för att minska våra
inhemska utsläpp av svavel- och kväveoxider; det är frågan
om att minska vägtrafiken, effektivisera energisektorn,
åtgärder i jord- och skogsbruket, m.m.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att skyndsamt
komma med förslag till ytterligare nedskärningar av landets
svavelutsläpp.
Riksdagen har tidigare beslutat att kväveoxidutsläppen
ska reduceras med 30 % från år 1980 till 1995. Med
nuvarande utveckling kommer inte detta mål att uppnås.
Målet bör också skärpas -- förslagsvis borde
kväveoxidutsläppen minska med 50 %
till år 1995.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att skyndsamt
komma med förslag till ytterligare nedskärningar av landets
kväveoxidutsläpp.
Vi kan konstatera att det finns två olika slag av utländska
försurande utsläpp som kräver olika behandling. Dels
utsläppen från Östeuropa. Åtgärder i Östeuropa behandlar
vänsterpartiet i en annan motion.
Dels är det utsläppen från de brittiska öarna som p.g.a.
vindriktningen starkt påverkar Skandinavien. De brittiska
regeringarna har hittills visat ett stigande men fortfarande
ljumt intresse för att reducera utsläppen. Även britterna
själva borde ha intresse av minskade utsläpp eftersom
skadorna i de brittiska skogarna är bland de allvarligaste i
Europa.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsammans
med den norska regeringen starta förhandlingar med den
brittiska regeringen i syfte att snabbt reducera de brittiska
utsläppen väsentligt.
Oavsett andra förhandlingar som förs på detta område,
svavelprotokoll, EG-förhandlingar, är frågan av sådan vikt
att dylika förhandlingar mellan dessa tre bör igångsättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen skyndsamt kommer
med förslag till ytterligare nedskärningar av
svavelutsläppen,
2. att riksdagen begär att regeringen skyndsamt kommer
med förslag till ytterligare nedskärningar av
kväveoxidutsläppen,
3. att riksdagen begär att regeringen tillsammans med
den norska regeringen startar förhandlingar med den
brittiska regeringen i syfte att snabbt reducera de brittiska
försurande luftföroreningarna.
Stockholm den 23 januari 1993
Rolf L Nilson (v)
Bengt Hurtig (v)
Karl-Erik Persson (v)
Jan Jennehag (v)