Övergödningen av våra kustvatten, sjöar och vattendrag
fortskrider. Tillförseln av kväve och fosfor måste därför
minska kraftigt.
Föroreningskällorna är flera, men läckaget från
åkermark är dominerande. I t.ex. Älvsborgs län beräknar
länsstyrelsen att drygt 40 % av den antropogena
fosfortillförseln utgörs av läckage från åkermark.
Motsvarande siffra för kväve är drygt 30 %.
En annan strategisk åtgärd är att skapa skyddszoner och
våtmarker i odlingslandskapet. Forskning visar att en 10
meter bred skyddszon efter ett vattendrag kan minska
fosforbelastningen med 70 %.
Våtmarker kan fungera som naturliga ''reningsverk'' för
kväve. En studie i Laholmsbuktens tillrinningsområde visar
att kväveläckaget kunde minskas med 430 ton/år genom att
anlägga fem kvadratkilometer våtmarker. Kostnaden
beräknades förra året uppgå till 4 kr/kg reducerat kväve.
1989 infördes det s.k. NOLA-bidraget i syfte att
stimulera ökad variation i jordbrukslandskapet, vilket
användes bl.a. till att anlägga skyddszoner och våtmarker. I
Älvsborgs län tillskapades skyddszoner och våtmarker för
0,8 miljoner kronor under 1991/92. Det är ännu för tidigt att
kunna avläsa några effekter på vattenkvaliteten, men
länsstyrelsens preliminära resultat visar på en förbättring.
Förutom positiv inverkan på vattenkvalitet har dessa
åtgärder god inverkan på den biologiska mångfalden.
I samband med införandet av omställningsstödet
avskaffades dock NOLA. Det är angeläget att reglerna
utformas så att anläggandet av skyddszoner och våtmarker
premieras, exempelvis genom någon typ av ekonomiskt
incitament.
Avvecklingen av NOLA innebar inte att man helt
slutade premiera dessa åtgärder. I dag utgår
anläggningsstöd som en del av omställningen för att anlägga
våtmarker.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av incitament för att
anlägga våtmarker och skyddszoner.
Stockholm den 22 januari 1993
Lars Sundin (fp)
Elver Jonsson (fp)
h