med anledning av prop. 1992/93:180 Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling
Kretslopp och återanvändning
En långsiktigt hållbar utveckling kräver mycket stora
insatser på miljöområdet. Dagens konsumtion av energi
och råvaror är långt större än den långsiktiga tillgången.
Industrisamhället kommer att ställas för en gigantisk
omställning. Det innebär stora förändringar av
levnadsmönster och konsumtion. Omställningen kan, om vi
bejakar den och redan nu börjar ta konsekvenserna av vad
Jorden tål, förenas med god livskvalitet, tillgång till
materiella resurser som används mer effektivt än idag och
full sysselsättning. Men utvecklingen kommer inte av sig
själv. Den kräver att vi vågar se omställningsproblemen och
i hela den industriella världen tar hänsyn till de gränser
naturen sätter.
Produktion och konsumtion måste kretsloppsanpassas.
Ambitionen måste vara att inga ''läckage'' förekommer
under en varas livscykel. Sannolikt är läckage av nyttiga
ämnen på lång sikt lika allvarligt som läckage av sådana
ämnen, som betecknas som direkt miljöfarliga.
Kretsloppsanpassning får inte enbart innebära att ämnen
samlas in. Det betyder också att de kan återföras till nyttig
användning med rimliga insatser av t.ex. energi. Till nyttiga
ämnen som måste återföras i kretslopp kan fosfor och kväve
räknas. Idag saknar bl.a. de kommunala reningsverken
teknik för att återföra kväve. En separering av avlopps- och
toalettvatten är sannolikt en förutsättning för att detta ska
bli möjligt.
Vi vill understryka behovet av att framgångarna med
kretsloppshantering inte mäts enbart i
insamlings/återtagningsprocent. Strävan inriktas på system
som på ett så energisnålt sätt som möjligt innebär verklig
återanvändning.
I propositionen argumenteras övertygande för
kretsloppsanpassning och minskad konsumtion av ändliga
varor. Däremot saknas på väsentliga områden konkreta
förslag, som på ett övertygande sätt visar att propositionen
som helhet blir ett mer radikalt steg mot ett
kretsloppsanpassat samhälle.
De konkreta förslag som återfinns i propositionen
begränsas till ett fåtal områden. Det gäller främst
förpackningsområdet, där förslag beretts av
förpackningsutredningen, papper och miljöskadliga
batterier. På en konkret punkt -- PET-flaskan -- innebär
propositionens förslag ett anmärkningsvärt steg tillbaka.
Strategi för producentansvar
Däremot saknas konkreta förslag för övriga
varuområden. Här anges bara utredningsbehov. Det gäller
varor som byggnadsmaterial, bilar, skrotdäck, elektroniska
och elektriska produkter. Bland annat börjar behovet av
snabba åtgärder beträffande de elektroniska produkterna
bli akut. Det pågår nu en snabb ökning av antalet
elektroniska produkter sammansatta av en mängd nya
ämnen.
I propositionen redovisar regeringen inte en strategi för
denna typ av produkter -- möjligen med undantag av bilar.
Det behövs en strategi för hur producentansvaret ska kunna
utkrävas för varor med flera års livslängd. Det torde inte
vara möjligt att tillämpa samma form för producentansvar
för varor med mycket lång livslängd, t.ex. armeringsjärn
inom byggnadsindustrin, som för förpackningsprodukter.
För de förra gäller att producenten kan ha försvunnit från
marknaden eller att tillgänglig teknik utvecklats under
varans användningstid. Denna problematik har inte ens
uppmärksammats i propositionen. Riksdagen bör ge
regeringen till känna vad ovan sägs om varor med lång
livslängd.
Transportsektorn
I propositionen framhålls att även jord- och skogsbruk,
transportsektorn och energiförsörjningen måste
kretsloppsanpassas. Några konkreta förslag anges ej med
det undantaget att regeringen konstaterar att det kommer
att krävas stora inslag av biobränslen i trafiksystemet.
Detta illustrerar de gigantiska omställningsproblem den
industrialiserade världen står inför. Med hittillsvarande
teknik krävs en åkerareal om cirka 5 miljoner hektar
åkermark för att försörja den samlade transportsektorn
med energi från etanol. Det motsvarar en dubbelt så stor
areal som den som används i Sverige idag! Motsvarande
användning av linolja ökar med samma förutsättningar
arealbehovet till 20 miljoner hektar.
Otydligt
De stora omställningsbehoven och bristen på medel för
att säkra inriktningen mot en politik, som ger en ekologiskt
hållbar utveckling kräver att regeringen återkommer till
riksdagen med mer konkreta förslag innefattande såväl
tidplaner som trovärdiga strategier. Behovet understryks av
att regeringen inom mycket vida ramar aviserar nya
lagförslag (t.ex. PBL) eller ger uppdrag till
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen utan att
egentligen ange en tydlig politik på dessa områden.
Återanvändning
De mål för återtagning av ett antal förpackningstyper
samt pappersprodukter, som föreslås i renhållningslagen, är
enligt vår mening alltför ytliga. De formuleras som
''återtagningsvolymer''.
Någon åtskillnad mellan återanvändning och
materialåtervinning görs ej. Vi menar att en
kretsloppsanpassning borde innebära stimulans av de ur
ekologisk synpunkt bästa systemen, t.ex. returglas. Ur
propositionstexten kan vi snarast läsa det motsatta.
De högsta kraven på ''återtagningsgrad'' ställs på de mest
önskvärda typerna av förpackningar t.ex. returglas för läsk
och öl. I vissa fall kan det också vara svårt att mäta
återanvändningsgraden. Exempel på det senare är
Systemets buteljer, som återanvänds i hushållen.
Regeringen bör ta initiativ, bl.a. inom livsmedelsområdet,
till ett kraftigt utökat retursystem omfattande bl.a.
glasburkar. Här bör också det ökade intresset för
påfyllningsförpackningar för t.ex. disk och rengöring
stimuleras. Detta bör ges regeringen till känna.
PET-flaskan
Det är med stor förvåning vi konstaterat att
kretsloppspropositionen innehåller minskade krav för
återvinning av den s.k. PET-flaskan. PET-flaskan
godkändes efter en omfattande miljödebatt.
Förutsättningen var att flaskan skulle komma att
återanvändas. Praktisk erfarenhet visar att de skeptiker,
som ifrågasatte om detta skulle vara praktiskt möjligt, visat
sig få rätt. Återvinningsgraden är låg, och möjligheterna att
återanvända flaskan små, för de flesta bryggerier.
I stället för att ifrågasätta PET-flaskan väljer regeringen
att inte längre ställa krav på återanvändning utan anser
återvinning av materialet i flaskan till fyllest. Detta
markeras genom förslagen till ändring av lagen om vissa
dryckesförpackningar (1991:336). Miljöpolitikens
trovärdighet skadas allvarligt om förslaget vinner
riksdagens gillande. I stället för små steg bakåt, krävs
medvetna steg framåt om kretsloppspolitiken ska vinna
trovärdighet hos allmänhet och producenter. Det är svårt
att se att PET-flaskan har den avgörande betydelse för
välfärd och sysselsättning att den motiverar den föreslagna
lagändringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av analys av
producentansvaret för varor med relativt lång livslängd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av
återanvändningsbara förpackningar samt utveckling av s.k.
påfyllnadsförpackningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt i motionen anförts om behovet av ett
kretsloppsanpassat samhälle,
4. att riksdagen avslår propositionens förslag till lag om
ändring i lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar.
Stockholm den 18 mars 1993
Inger Lundberg (s)
Hans Karlsson (s)