Naturvårdsverket har i sin rapport 3815 --
''Miljötillsynen i Sverige'' -- granskat miljöskyddslagens
tillämpning under andra halvåret 1989.
För att bedriva vissa typer av miljöfarlig verksamhet
krävs tillstånd enligt ML. För andra verksamheter är endast
en anmälan erforderlig.
Resultatet av undersökningen visar att det i Sverige finns
totalt ca. 6 700 anläggningar som är tillståndspliktiga. Av
dessa har mindre än hälften, eller ca. 3 100, tillstånd. Av de
ca. 3 600 anläggningar som saknar tillstånd har dock ca. 1
300 s.k. dispensbeslut från tiden före 1981. Av de
tillståndspliktiga anläggningarna saknar 3 815, d.v.s. 57 %,
kontrollprogram som är godkända eller förelagda.
Av detta kan man dra flera slutsatser:
1. Tillsynen över tillståndspliktiga verksamheter har
varit klart otillräcklig, bl.a. eftersom kontrollprogram
saknas.
2. Många av de tillståndspliktiga verksamheterna saknar
grundläggande regleringar d.v.s. tillstånd och
kontrollprogram, för att en fullgod tillsyn skall kunna
bedrivas.
3. Det kvarstår ett omfattande arbete för tillstånds- och
tillsynsmyndigheterna vad gäller prövning av
tillståndspliktiga anläggningar som saknar eller har
otidsenliga tillstånd. Likaså krävs kraftfulla åtgärder för att
ta fram kontrollprogram för de anläggningar som i dag
saknar godtagbara sådana.
4. Ett stort antal utövare av tillståndspliktig verksamhet
förprövar inte verksamheten, trots skyldighet enligt lag.
Vad gäller anmälningspliktiga verksamheter finns totalt
11 300 anläggningar om man bortser från dem som är osäkra
(jordbruk) på grund av en oklar definition i
miljöskyddsförordningen (MF). För ca. 5 500 anläggningar,
d.v.s. 49 % av de anmälningspliktiga anläggningarna, har
det inte gjorts någon formell anmälan eller på annat sätt
lämnats en fullständig redovisning för verksamheten. Av de
anmälningspliktiga anläggningarna har ca 1 270
kontrollprogram, d.v.s. endast 11 %.
Det kan med dessa utgångspunkter konstateras att:
1. Tillsynen över anmälningspliktiga anläggningar har
varit otillräcklig, bl.a. genom att kontrollprogram i så stor
utsträckning saknas.
2. Grundläggande uppgifter såsom anmälan och
kontrollprogram saknas ofta. Detta gör det svårare att
bedriva en godtagbar tillsyn.
3. För de anmälningspliktiga anläggningarna kvarstår ett
stort arbete för miljö- och hälsoskyddsnämnderna med att
handlägga anmälningsärendena.
4. Ett stort antal av utövarna av anmälningspliktig
verksamhet anmäler inte verksamheten, trots skyldighet
enligt lag.
Ovan beskrivna förhållanden måste betecknas som helt
oacceptabla och står i skarp kontrast till de mål för
miljöpolitiken som riksdagen fastlagt.
Orsakerna till de påtagliga bristerna i
miljöskyddsarbetet står dels att finna i bristande resurser
men också i en klart otillräcklig samordning av
miljöskyddsarbetet mellan myndigheter och andra
intressenter på olika nivåer.
Det gäller därför att skapa förutsättningar för en bättre
samordning och ett utvidgat samarbete mellan olika
myndigheter, fackliga organisationer och
miljöorganisationer.
De erfarenheter som Miljödelegation Västra Skåne
redovisar i betänkandet SOU 1990:93 kan härvidlag tjäna
som en förebild. Delegationen konstaterar bl.a.: ''Centralt
utfärdade bestämmelser och anvisningar för
kemikaliehantering och miljöskydd är som regel mest
effektiva även i det lokala perspektivet. Men den lokala
tillsynen behövs, både för att genomföra centralt fattade
beslut och regler och för att komplettera dem med lokala
åtgärder.''
Samtidigt slås i denna utredning fast att det inte räcker
med lagar och förordningar, föreskrifter och allmänna råd
utan att det också behövs resurser på alla nivåer. ''De som
skall arbeta med tillsynen behöver vara direkt involverade i
handledda tillsynsprojekt.''
Den tillsyn som skyddsombuden utför bör kunna utökas
till att omfatta även arbetet med tillsynen av den yttre
miljön. Ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan
regionala skyddsombud och miljö- och
hälsoskyddsinspektörer bör kunna komma båda till godo.
Även Yrkesinspektionen skulle kunna ingå i det lokala
tillsynssamarbetet.
I bet. 1991/92:JoU18 bekräftar utskottet bl.a. att det
finns uppenbara fördelar i ''att det offentliga tillsynsarbetet
ligger så nära de miljöfarliga verksamheterna som möjligt''.
Utskottet vidhåller också sin tidigare uttalade ståndpunkt
att en samordning mellan de regionala och kommunala
miljövårdande organisationerna, som skisserats i
Miljöskyddskommitténs betänkande (SOU 1991:4), bör
komma till stånd. Att utskottet ''vidhåller denna
ståndpunkt, men är inte med anledning av motionerna
Jo649 och Jo689 yrkande 7 berett att föreslå något
riksdagens initiativ i denna fråga'', måste betraktas som
minst sagt både ologiskt och oförklarligt. I likhet med
jordbruksutskottet anser också vi att de förslag som lagts
fram av Miljöskyddskommittén och som ansluter till
synpunkter och förslag i denna motion bör komma till
uttryck i ett riksdagsbeslut snarast möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av större resurser och
bättre samordning i miljötillsynsarbetet.
Stockholm den 21 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)