Under hela 1900-talet har kväve- och fosforutsläppen till
vattnet ökat vilket har haft till följd att vattendrag och
insjöar, speciellt i södra Sverige, samt våra hav har blivit
övergödda. Det har inneburit att alger har brett ut sig,
vattnet blivit grönfärgat och ogenomskinligt, fisken
försvunnit, igenväxning skett och förutsättningar för
friluftsliv väsentligt försämrats.
Eslövs, Höörs och Hörby kommuner har framgångsrikt
deltagit i förbättringen av Ringsjöarna i Skåne. I denna
sanering prioriterades en begränsning av fosfortillförseln,
vilken också mer än halverats. Kvävetillförseln har däremot
inte gått ner i samma utsträckning.
Eslövs kommun har inom sitt område fyra stora
vattendrag som mynnar i Öresund/Skälderviken.
Kommunen satsar både personellt och ekonomiskt stora
resurser för att både fosfor- och kvävetillförseln till åarna
skall minskas. Det är i detta arbete lika viktigt att kvävet
minskas då åarna mynnar i havet. Det går inte att, som i
Ringsjöarna, bara prioritera fosfortillförseln. Detta beror
på att i haven är det kvävet som oftast är den
tillväxtgenererande faktorn av näringsämnen och i
insjöarna fosfor.
Kommunen arbetar med miljöskyddslagen när det gäller
alla fasta anläggningar som reningsverk, lantbruksföretag
och enskilda fastigheters avlopp. Genom dessa insatser
kommer främst fosforn att reduceras. Kväveutsläppen
kommer till 90 %
från den odlade marken varför det är viktigt att göra
insatser även här.
Till detta arbete hör anläggandet av skyddszoner på ca
5-10 meter längs vattendragen, anläggande av dammar
och/eller våtmarker i anslutning till vattendraget.
Dräneringsledningar mynnar då här i dessa i stället för
direkt i ån. Genom dessa åtgärder kommer även
kvävetillförseln att minska.
Ett ha dammyta beräknas ge ca 1 ton kvävereducering
och en våtmark ca 500 kg per ha. För att nå full effekt inom
Brååns avvattningsområde (4 mils löpsträcka inom Eslövs
kommun med utlopp i Kävlingeån) uppskattas att 82 km
skyddszoner behövs motsvarande 43 ha, 150 ha dammar och
55 ha våtmarker. Kvävereduktionen uppskattas till 177 ton
per år med dessa åtgärder. Anläggningskostnaderna
beräknas till 20-35 miljoner kronor och markersättningen
till 4,6 miljoner kronor. Samma förhållande och behov
råder i de flesta åarna i det sydsvenska odlingslandskapet.
För att stimulera tillkomsten av dammar m.m. betalar
Eslövs kommun lantbrukaren ett arrende motsvarande 10
år för förlust av odlingsinkomst och i vissa vattendrag
betalas anläggningskostnaden också. Detta gäller t.ex.
Saxån där landstingets miljövårdsfond har anslagit en
summa pengar för detta projekt.
Trots detta kan det vara svårt att övertyga lantbrukarna
om dessa åtgärders nytta för miljön. Tillkomsten av
skötsellagen som fr.o.m. 1995 medför tvång på grön mark
på minst 60 %
av en gårds odlingar kommer även att hjälpa till i
dessa strävanden.
En damm bör ses som en tillgång även för
lantbruksföretaget då den kan användas till bevattning
m.m.
Åtgärder som måste till på fasta anläggningar kan i
slutskedet tvingas fram med stöd av miljöskyddslagen.
Åtgärder som krävs för att förhindra markläckage från
odlad mark är endast reglerade i skötsellagen när det gäller
tillförsel av gödsel på vintern. Övriga nödvändiga åtgärder
nära vattendraget som förhindrar utläckage direkt från
mark eller via dräneringsledning sker helt på frivillig väg
från fastighetsägarens sida.
Ett åtgärdsprogram med dammar och våtmarker ger en
effektiv rening till en förhållandevis låg kostnad. Ett mera
konsekvent genomförande kräver dock att
miljöskyddslagen ändras så att den ger tillsynsmyndigheten
möjlighet att vid behov ålägga markägarna ett
genomförande. Likaså bör en eventuell fördelning av
kostnadsansvaret mellan markägarna och de lokala och
regionala tillsynsmyndigheterna regleras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en ändring av
miljöskyddslagen för att möjliggöra rening av
dräneringsvatten från åkermark.
Stockholm den 21 januari 1993
Gunnar Nilsson (s)
Bo Bernhardsson (s)