Allemansrätten har en säregen ställning i
rättsordningen. Lagstiftningen är spridd på flera lagar. Den
är ofullständig och något samlat grepp inom lagstiftningen
har aldrig tagits. Första gången allemansrätt finns med i
lagtext är i 1974 års ändringar i naturvårdslagen. Det
innebar dock inte att lagstiftaren då tog ställning till rättens
innehåll. Bestämmelsen i lagens 1 § ändrade inte det
tidigare rättsläget.
Allemansrätten sönderfaller i två delar, rätten till
naturprodukter och rätten att färdas och vistas på annans
mark. Båda avsnitten bygger på ålderdomliga stadganden i
brottsbalken (12 kap BrB).
Man har behållit en säregen indirekt reglering, som i
stort sett varit oförändrad mer än ett århundrade, trots att
friluftslivets utveckling gett allemansrätten en helt annan
praktisk betydelse än tidigare. Stadgandet i brottsbalken
(12:2:2 BrB) är skrivet för ett helt annat samhälle än dagens
moderna samhälle. Människor är på ett helt annat sätt än
förr lättrörliga idag. Många besökare från andra länder har
inte den ringaste (eller felaktig) kunskap om vad
allemansrätten i Sverige egentligen innebär. Exemplen på
hur detta kan visa sig är många. Med hänvisning till
allemansrätten -- som man hört talas om eller fått fel
upplysning om -- har främlingar gått in i trädgårdar eller på
andra odlingar och tagit för sig! Man har slagit upp tält i
klungor eller ställt husvagnar på tomter och andra
inhägnade områden och ''bosatt'' sig där under avsevärd
tid -- under hänvisning till allemansrätten! Markägare har
inte kunnat tala inkräktarna till rätta och känt sig maktlösa.
Det nya sättet hos mindre nogräknade skoterägare att
nöjesköra utanför godkända leder bidrar också till att sätta
allemansrätten på undantag.
Sveriges närmande till EG och ökningen av antalet
utländska turister och deras intresse av att utnyttja vårt land
för friluftsliv medför ökat behov av klarare regler för
allemansrättens omfattning och innehåll.
Allemansrätten i Sverige -- använd på rätt sätt -- är
värdefull och på många sätt omistlig, men enligt vår mening
är det nu dags att lagstifta i ämnet -- i likhet med vad som
skett i Norge.
Lagreglerna i vårt land är idag så obestämda att
allemansrätten ofta är beroende av sedvanor och
värderingar, som kan växla i olika delar av landet.
Regelsystemet skall inte utformas av domstolar utan
lagstiftarna måste avgöra hur ett regelsystem gällande
allemansrätten skall vara utformat.
Det finns anledning att även understryka resebyråers
och andra researrangörers ansvar när dessa marknadsför
Sverige som turistland. Inte alltid följs upplysningar om
allemansrätten av upplysningar om de begränsningar och
det ansvar som friheten medför. Många turister från
utlandet får helt enkelt felaktiga uppgifter i
resebroschyrerna och tror att allemansrätten tillåter ett
uppträdande som vi exemplifierat med i denna motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
gällande allemansrätten.
Stockholm den 15 januari 1993
Stina Eliasson (c)
Tage Påhlsson (c)