Stor uppmärksamhet har under senare år riktats mot
olika typer av våtmarker. Ökade kunskaper om dessa
naturmiljöer har medfört att deras stora värde från
ekonomisk, kulturell, vetenskaplig och rekreativ synpunkt
erkänts. Trots detta finns fortfarande behov av särskilda
skyddsåtgärder. Hoten mot våtmarkerna är inte enbart en
fråga för en enskild nation utan en i högsta grad
internationell företeelese.
Ett internationellt samarbete för att skydda olika former
av våtmarker startade i och med tillkomsten av
våtmarkskonventionen (Convention on Wetlands) i Ramsar
i Iran år 1971. Den svenska regeringen beslutade den 28 juni
1974 att underteckna konventionen och den 5 december
samma år ratificerades den utan förbehåll. Konventionens
förteckning över internationellt viktiga våtmarker (CW-
listan) upptog för Sveriges vidkommande 20 objekt om
totalt ca 2 700 km2.
Med våtmarker avses vissa i konventionen angivna
vattenmiljöer, vilket bl.a. innefattar grunda havsområden,
vilkas djup vid lågvatten inte överstiger sex meter och
angränsande strand- och kustområden. Våtmarkernas
betydelse för fåglar som ekologiskt är beroende av
våtmarker framhålls särskilt, men även andra botaniska,
zoologiska, limnologiska, hydrologiska eller ekologiska
värden skall beaktas.
Genom att ansluta sig till konventionen förbinder sig
varje fördragsslutande part att generellt främja bevarandet
av våtmarker. Detta innebär att våtmarkerna bör ägnas stor
uppmärksamhet vid såväl all planläggning som
naturresursutnyttjande.
CW-listan upptar tre skånska områden: Falsterbo--
Foteviken-området, Klingavälsån--Krankesjö-området
samt Helgeåns vattensystem kring Araslövssjön--
Hammarsjön--Egeside. Ökade resurser om ekologiska
samband och biologiska värden har påvisat ytterligare några
områden som särskilt bör uppmärksammas, nämligen den
inre delen av Skälderviken samt stora delar av
Lundåkrabukten. Båda områdena utgörs av grunda
havsområden med angränsande strandängsområden, vilka
till stor del ännu utgörs av betande havsstrandängar
omväxlande med andra typer av ängsmarker. Den
välhävdade havsstrandängen tillhör idag en av vårt lands
sällsynta naturtyper. Fågellivet är rikt med häckande arter
som bl.a. strandskata, skärbläcka, strandpipare, tofsvipa,
brushane, kärrsnäppa, kentsk tärna och småtärna. Flera av
dessa tillhör de hotade arterna i vårt land.
Lundåkrabukten är av internationell betydelse som rast-
och övervintringslokal för sångsvan, knölsvan och knipa.
När det gäller rastande och flyttande fåglar är bukten känd
för att hysa stora mängder myrspovar under våren. På
strandängarna växer även åtskilliga växtarter som kan
betraktas som sällsynta eller utrotningshotade.
I samband med försöksverksamhet med fysisk planering
av kust- och havsområden, som initierats av
havsresursdelegationen, har konstaterats att
grundområdena i Lundåkrabukten bör betraktas som
speciellt värdefulla i Öresund, då stora delar av denna
våtmarkstyp redan biologiskt försvunnit genom att den
tagits i anspråk för utfyllnader. De vidsträckta
grundområdena tjänar som uppväxt- och födosöksplatser
för flatfisk, lek och uppväxt av horngädda samt uppväxt av
ung torsk. Basen för den stora fiskproduktionen, liksom
förutsättningarna för det rika fågellivet, utgörs av tillgången
på bottenlevande smådjur. Grundområdena får dock inte
betraktas som isolerade enheter, utan det är i kombination
med lämpliga övervintringsplatser på djupare vatten som en
fungerande och produktiv livsmiljö erhålles.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillägg till den svenska CW-listan
till skydd för våtmarker i inre delen av Skälderviken och
Lundåkrabukten.