Omhändertagande av miljöfarligt avfall i ett internationellt perspektiv
På senare tid har vissa klarlägganden kommit
beträffande regelverket inom EG för miljöfarligt avfall,
MFA. Ett bärande motiv i detta tycks vara att
närhetsprincipen prioriteras. Gränsöverskridande
transporter med MFA skall i princip inte tillåtas om det
inom landet finns tillgänglig behandlingskapacitet.
Den svenska MFA-politiken har delvis haft en annan
inriktning. Närhetsprincipen finns visserligen etablerad
men för att en specialiserad och miljöriktig behandling skall
komma till stånd krävs det ett visst underlag. Saknas
miljömässigt riktig behandlingskapacitet i landet eller kan
en bättre sådan finnas utomlands, skall i princip export för
omhändertagande medges.
Emellertid är prövningen helt beroende av om ämnet,
produkten eller varan av innehavaren kallas för miljöfarligt
avfall eller något annat. Väljer innehavaren att kalla det för
en insatsvara finns i princip inga hinder för vare sig export
eller transport om de för en sådan aktivitet gällande
reglerna iakttas.
Utvecklingen för omhändertagande av MFA går mot en
alltmer specialiserad återvinning och behandling. Därav
följer att inom den givna totalramen de olika väl avgränsade
delflödena blir mindre och mindre. Flödena inriktas genom
en kvalificerad och tidigt insatt förbehandling mot
respektive behandlingssätt. Om det då i ett land finns en
etablerad behandlingskapacitet som i allt väsentligt kan
svara för omhändertagandet av landets MFA-flöde,
kommer behandlingsaktörerna att med stöd av EGs
regelverk att agera på en sluten marknad. Konkurrensen
sätts helt ur spel. Har sedan dessa aktörer en i och för sig
bred, ospecialiserad behandlingskapacitet, som är
ekonomiskt nedskriven, och en, om än ålderstigen men
fungerande och väl underhållen och därför acceptabel
teknisk lösning, medges inte export. Ej heller kan de
specialiserade alternativen eller annan konkurrerande
aktör etableras, såvitt de inte erhåller subventioner av något
slag. Mycket talar för att Sverige är på väg in i en sådan
situation.
Den samverkan mellan de nordiska länderna som varit
ledstjärnan de senaste åren när det gäller
omhändertagandet av MFA hotas av denna utveckling.
Sverige står i och för sig inte utan modern
behandlingskapacitet. Frågan är, hur
behandlingskapaciteten kommer att behöva respektive
kunna förändras, om EG-regelsystemet skall tillämpas även
på de nordiska länderna.
Enligt vår uppfattning behövs det en analys av
möjligheterna att vidmakthålla, utveckla och driva en
miljöriktig svensk (nordisk) behandlingskapacitet med
utgångspunkt från dessa nya förutsättningar. Riksdagen bör
begära att regeringen på lämpligt sätt genomför en sådan
analys och redovisar slutsatserna av den för riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
möjligheterna att utveckla en miljöriktig och
kostnadseffektiv svensk behandlingskapacitet för
omhändertagande av det miljöfarliga avfallet.
Stockholm den 14 januari 1993
Per Olof Håkansson (s)
Ines Uusmann (s)