På senare tid har vissa klarlägganden kommit beträffande regelverket inom EG för miljöfarligt avfall, MFA. Ett bärande motiv i detta tycks vara att närhetsprincipen prioriteras. Gränsöverskridande transporter med MFA skall i princip inte tillåtas om det inom landet finns tillgänglig behandlingskapacitet.
Den svenska MFA-politiken har delvis haft en annan inriktning. Närhetsprincipen finns visserligen etablerad men för att en specialiserad och miljöriktig behandling skall komma till stånd krävs det ett visst underlag. Saknas miljömässigt riktig behandlingskapacitet i landet eller kan en bättre sådan finnas utomlands, skall i princip export för omhändertagande medges.
Emellertid är prövningen helt beroende av om ämnet, produkten eller varan av innehavaren kallas för miljöfarligt avfall eller något annat. Väljer innehavaren att kalla det för en insatsvara finns i princip inga hinder för vare sig export eller transport om de för en sådan aktivitet gällande reglerna iakttas.
Utvecklingen för omhändertagande av MFA går mot en alltmer specialiserad återvinning och behandling. Därav följer att inom den givna totalramen de olika väl avgränsade delflödena blir mindre och mindre. Flödena inriktas genom en kvalificerad och tidigt insatt förbehandling mot respektive behandlingssätt. Om det då i ett land finns en etablerad behandlingskapacitet som i allt väsentligt kan svara för omhändertagandet av landets MFA-flöde, kommer behandlingsaktörerna att med stöd av EGs regelverk att agera på en sluten marknad. Konkurrensen sätts helt ur spel. Har sedan dessa aktörer en i och för sig bred, ospecialiserad behandlingskapacitet, som är ekonomiskt nedskriven, och en, om än ålderstigen men fungerande och väl underhållen och därför acceptabel teknisk lösning, medges inte export. Ej heller kan de specialiserade alternativen eller annan konkurrerande aktör etableras, såvitt de inte erhåller subventioner av något slag. Mycket talar för att Sverige är på väg in i en sådan situation.
Den samverkan mellan de nordiska länderna som varit ledstjärnan de senaste åren när det gäller omhändertagandet av MFA hotas av denna utveckling. Sverige står i och för sig inte utan modern behandlingskapacitet. Frågan är, hur behandlingskapaciteten kommer att behöva respektive kunna förändras, om EG-regelsystemet skall tillämpas även på de nordiska länderna.
Enligt vår uppfattning behövs det en analys av möjligheterna att vidmakthålla, utveckla och driva en miljöriktig svensk (nordisk) behandlingskapacitet med utgångspunkt från dessa nya förutsättningar. Riksdagen bör begära att regeringen på lämpligt sätt genomför en sådan analys och redovisar slutsatserna av den för riksdagen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att utveckla en miljöriktig och kostnadseffektiv svensk behandlingskapacitet för omhändertagande av det miljöfarliga avfallet.
Stockholm den 14 januari 1993 Per Olof Håkansson (s) Ines Uusmann (s)