Krav på materialbalans -- tillstånd kopplas till att
avfallsfrågan löses
Det bör ställas krav på att de som bedriver miljöfarlig
verksamhet skall redovisa en materialbalans. Med
materialbalans avses en redovisning av inflödet av råvaror
och energi etc. och utflödet i form av varor, restprodukter
och avfall samt utsläpp till mark, luft och vatten.
Materialbalansen skall redogöra för flödet och således
utöver ''in -- ut'' även innehålla uppgifter om lagerhållning
och återvinning i det aktuella systemet. I det nu aktuella
sammanhanget har givetvis utflödet störst intresse.
En möjlighet som bör övervägas i detta sammanhang är
en skärpning av miljöskyddslagen. En utgångspunkt kan
vara att låta det behandlingsföretag som skall ta emot avfall
från en anläggning, som är föremål för tillståndsprövning,
på visst sätt vara medsökande i tillståndsärendet.
En viktig poäng med en sådan ordning är att den volym
MFA som skall tas om hand kommer upp till diskussion i ett
tidigt skede. Behandlingskapaciteten klarläggs och kedjan
av aktörer identifieras.
En annan möjlighet bör vara att som ett driftvillkor, för
att få ta i anspråk tillståndet att bedriva miljöfarlig
verksamhet, föreskriva att för det som produceras och blir
över vid produktionen skall en redovisning lämnas om hur
det skall tas om hand. Som ett annat driftvillkor borde bland
annat gälla att företaget kan visa upp en överenskommelse
med en godkänd mottagare för restprodukterna. Därtill
skall givetvis redovisas hur produkterna slutligt skall tas om
hand.
Med en sådan ordning vinnes ett antal fördelar. Volymen
och hanteringen av restprodukterna göres tydliga redan vid
prövningen om tillstånd för verksamheten. Aktörskretsen
identifieras. Omhändertagandet blir en realitet redan på
planerings- och kalkylstadiet i företaget. I förening med
kravet på att i förväg ha överenskommelse om
omhändertagandet skapas förutsättningar för
återkommande överväganden av olika åtgärder för att
minimera uppkomsten av avfall i produktionen.
Återvinning stimuleras. Omhändertagandet utsätts för
konkurrens.
Planeringen av omhändertagandet underlättas och
kontrollmöjligheterna över avfallströmmarna ökar.
Ordningen kan leda till ett tvåprissystem för
omhändertagandet där det lägre ligger inom kontrakterade,
föranmälda volymer medan ett högre kommer att gälla för
övriga avfall. Med det här skisserade synsättet behöver inte
heller frågan om när i flödet något blir avfall få samma
avgörande betydelse som i dagens system.
Riksdagen bör begära förslag till en ändring av
miljöskyddslagen som tillgodoser vad som ovan anförts om
krav på miljöbalans för verksamhet som omfattas av
tillstånd enligt miljöskyddslagen m.m.
Producent -- innehavareansvar för en effektiv hantering
efter grad av farlighet
Det här skisserade systemet kan med fördel samordnas
med ett utvecklat producentansvar. Då avser vi något som
närmast skulle kunna kallas för ett innehavareansvar.
Innehavarens skyldigheter måste göras entydiga. Vid byte
av innehavare måste övergången av ansvaret vara tydligt
och preciserat.
Utgångspunkten vid utformningen av sådana
hanteringsregler skall vara graden av farligheter och då
särskilt med beaktande av den kemiska sammansättningen.
Den nuvarande ordningen med ett separat regelsystem för
insatsvaror och ett helt annat för MFA är inte
tillfredsställande. Lagen om kemiska produkter bör kunna
bilda modell för eller kunna kompletteras och utvidgas för
att tjäna ett sådant syfte.
Vi förordar en övergång till ett regelsystem som bygger
på principen med innehavareansvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
miljöskyddslagen i fråga om materialbalans m.m. i enlighet
med vad som i motionen anförts.
Stockholm den 14 januari 1993
Per Olof Håkansson (s)
Ines Uusmann (s)