med anledning av prop. 1992/93:180 Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling
Jämställ förbränning av papper och papp med
återvinning
Förbränning av papper och papp bör jämställas med
återvinning. Vid beräkning av papprets återvinningsandel
bör både den del som går som råvara till pappersbruken
liksom den del som går direkt till förbränning räknas in.
Vedråvaran och virkesförbrukningen kan inte utan
vidare likställas med andra råvaror och annan
råvaruutvinning. Då det gäller t.ex. utvinning av malmer är
det klart, att naturens naturliga tillstånd rubbas varaktigt
även om den aktuella metallen eller mineralet inte förgås:
färdigt stål återvänder inte av sig själv till gruvan i form av
malm. Då det gäller vedråvaran gäller emellertid att en
avverkning innebär början till ett kretslopp oavsett vad
råvaran används till. Om den förbränns direkt bildas
koldioxid som -- om marken beskogas -- så småningom
upptas av de växande träden och binds i desamma. Om
veden används till pappersframställning kan en del förvisso
användas på nytt till papper, men så småningom förmultnar
eller förbränns pappret, koldioxid bildas som så småningom
upptas av de växande träden.
Principen att en förbränning av papper eller ved återgår
till de växande träden är erkänd i och med att vi i Sverige
inte belagt biobränslen med koldioxidskatt. Resonemanget
är här det helt riktiga, att en förbränning av biobränslen på
sikt inte innebär ett nettotillskott till koldioxidlagret i
atmosfären, utan ett led i ett naturligt kretslopp. Detta bör
givetvis även gälla förbränning av papper och papp.
Skillnaden gentemot en direkt förbränning av veden är här
endast att vi först nyttiggjort oss veden i form av papper och
därefter energiinnehållet.
Det är för oss helt ologiskt att vi å ena sidan med alla
medel ska uppmuntra odling av biobränslen med den helt
riktiga biologiska motiveringen att eldning med biobränslen
är ett led i ett naturligt kretslopp, samtidigt som vi i annan
lagstiftning menar att eldning med papper på något sätt är
felaktigt ur ekologisk synpunkt. Vare sig vi bränner pappret
eller använder det som råvarubas för nytt papper, så
återanvänder vi den ursprungliga råvaran, dvs. veden.
Vi bör naturligtvis ha ett totalt mål för
pappersåtervinningen. Men proportionerna i detta mål
mellan råvaruåtervinning och förbränning bör avgöras på
basis av vad som är ekonomiskt lämpligt. Ett alltför högt
mål för användningen som returpapper är direkt skadligt
både ur ekologisk och ekonomisk synvinkel. För att se detta
antar vi det orealistiska att kravet ställs på en 100-procentig
återvinning av pappret till returpapper. Detta leder till
kraftigt minskade avverkningar samt att all bränning av
papper upphör. I stället för bränning av papper används
olja, vilket är klart ekologiskt sämre. De minskade
avverkningarna drabbar ekonomiskt skogsägare landet
runt, och inte minst hårt drabbas landets glesbydger. En
100-procentig återvinning är givetvis orealistisk, men
effekterna av en omotiverat hög andel går i samma riktning.
Detta kan endast vara motiverat om det råder allmän
virkesbrist i landet, men problemet idag -- och för en
förutsebar framtid -- är det motsatta; vi avverkar nu endast
kanske 60% av den årliga skogstillväxten.
I och med att vi uppmuntrar energiskogsodling och
eldning med biobränslen har vi godkänt principen att
energiutvinning med ved eller papper är ett samhällsmål
från ekologisk ståndpunkt. Genom att likställa förbränning
av papper med returanvändning har vi därför vidtagit en
åtgärd som tillfredsställer både ekologiska och ekonomiska
krav.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att likställa förbränning av
papper med returanvändning.
Stockholm den 18 mars 1993
Carin Lundberg (s)
Georg Andersson (s)
Mats Lindberg (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Eivor Husing (s)